lalttag, nar engelska regeringen dock omoj-
ligen kunnat tillbakavisa Österrikes goda tjen-
ster, och vid lugn öfverläggning skall engel-
ska folket gifva regeringen rätt. Dessutom
hade Österrike förpliktat sig att, för den hän-
delse Ryssland skulle förkasta vilkoren, af-
bryta sina diplomatiska förbindelser med S:t
Petersburg, och med de förbundna öfver ns-
komma om de steg som vore att vidtaga för
att tvinga Ryssland till ett antagande. I en-
lighet med träffad öfverenskommelse har Öster-
rike, sedan Ryssland i början hade antagit
blott med modifikationer, yrkat på ett kate-
goriskt svar, hvilket då också blifvit afgifvet
och på telegrafisk väg tillsändt furst Gortscha-
koff i Wien d. 16, hvarpå utförligare depe-
scher inträffat dersammastädes d. 24 Januari.
Att det vapenstillestånd som kommer att af-
slutas, bör blifva af kortast möjliga varaktighet,
deri instämde lord Clarendon med grefve Derby.
Sådan vore sakernas närvarande ställning, och
han ville icke sätta i fråga att många tvifvel
skulle med afseende på Rysslands uppriktig-
het uppstå om resultatet. Han trodde för sin
del att Ryssland menade ärligt, att det ön-
skar fred, och att kejsaren af Ryssland gifvit
ett bevis på stor moralisk kraft, då han in-
gick på vilkor, om hvilka han med skäl kun-
e antaga att de skulle misshaga krigspartiet
i Ryssland. Han hoppades att kejsaren skulle
med lika moraliskt mod vidblifva vilkorens
ordalag och andemening. I detta fall före-
finnes utsigt till en snar, ärofull och varaktig
fred; ärofull för båda parterna; ty en för Ryss-
land förödmjukande fred skulle icke blifva var-
aktig. Men de föreslagna vilkoren kunna icke.
enligt hans åsigt kasta någon fläck på Ryssland.
Detta rike måste veta att dess inkräktnings-
politik varit oroväckande för hela Europa, och
att det icke kan undgå att lemna borgen emot
dess fortsättande. Men äfven England har
man beskyllt för brist på uppriktighet, man
har på kontinenten sökt väcka den tro, att
England vill i det oändliga utspinna kriget
för krigets egen skull. Emot dessa beskyll-
ningar måste han i regeringens namn på det
bestämdaste uppträda, och man skall ganska
snart blifva öfvertygad att äfven det engelska
folket, oaktadt möjligen missnöjdt för tillfäl-
let öfver fåfänga rustningar, vore beslutet att
vidblifva de uppgjorda vilkoren, men visser-
ligen äfven likaså beslutet att bringa hvarje
offer för kriget, om man å andra sidan skulle
göra ett försök att kringgå de uppgjorda vil-
koren. Han skulle för sin del afgå till Paris
såsom underhandlare med den uppriktiga önsk-
ningen att vinna fred och skulle blott med
smärta komma till den öfvertygelsen att en
fred, som emotsvarar landets ära och värdig-
het, icke kan vinnas. Och dessa tänkesätt,
det kunde han utan att kränka den officiella
diskretionen säga, delas helt och hållet af
fransmännens kejsare, hvars öppna och he-
derliga handlingssätt vore upphöjdt öfver allt
heröm. Fransmännens kejsare önskar freden,
men han skall icke afsluta någon fred, som
icke iakttager Frankrikes ära och värdighet.
Liksom engelska regeringen vore han dess-
utom besluten att oupphörligt fortsätta rust-
ningarne, för att när som helst vara beredd
för kriget, ifall underhandlingarne skulle miss-
lyckas.
Underhusets debatt i samma ämne antog en
mera bestämd karakter, och ehuru äfven der
talades om den grannlagenhet som parlamen-
tet borde iakttaga medan underhandlingarne på-
ginge, nagelfor man dock temligen skarpt de
föreslagna fredsvilkoren och Englands ställ-
ning till dem. Äfven här yttrade sig emel-
lertid det konservativa partiets föga dolda för-
tjusning deröfver, att Ryssland möjligen kan
för så godt pris slippa ur klämman. Hr Dis-
raeli, som förde detta partis talan, yttrade sin
stora tillfredsställelse derötver, att fredsvilko-
ren inskränka sig till krigets ursprungliga än-
damål, och att man icke lånat sitt öra åt upp-
maningarne att framkalla ett nationalitetskrig,
och lika litet lyssnat till det från åtskilliga
håll försporda begäret efter en förökad va-
penära. Den grundsatsen, att de europeiska
stormakterna aldrig skola gripa till vapen an-
nat än då det gäller att utkämpa verldshisto-
riska slagtningar, syntes honom en monstruo-
sitet; derför kunde han heller icke fästa nå-
got afseende vid yrkandet, att kriget måtte
fortsättas intill dess någon särdeles lysande
vapenframgång blifvit vunnen, Dessutom är
England allra minst i behof af en sådan
framgång, ty dess vapenära har blifvit på ett
ysande sätt upprätthållen, och det skulle varaj:
låraktigt, att fästa minsta afseende vid det
fsigtligt utbredda påståendet, att den engelska
stridsmaktens prestige vore på minsta sätt för-
svagad. Disraeli slöt med den förklaring, att
efter de meddelanden, som blifvit jorda i
rontalet, vore det omöjligt att icke anse freds-
itsigterna såsom ytterst gynnsamma.
Lord Palmerston, som derpå uppträdde, för-
clarade sig ense med föregående talare der-
om, att det vore fördelaktigt att parlamentet
vore tillsammans medan underhandlingarne
vågingo och det hade heller aldrig varit re-
seringens afsigt att ajournera parlamentet,
nen han räknade på att den största grannla-
enhet i fredsfrågan mätte af huset iakttagas.
Jan delade fullkomligt deras åsigt, hvilka
örmena att härens hittills utförda bragder
cke göra stridens fortsättande nödvändigt
lott för vapenärans skull. Till och med
(ars! fall har blott tjenat att föröka denna
ra, enär general Williams vikit, icke för
lendens vapen utan blott för hungern, och
tt engelska regeringen icke uraktlåtit något
ill olyckans förebyggande, skola de doku-
nenter, hvilka komma att huset föreläggas,
illräckligt bevisa. Regeringen har emellertid
;å allt sätt bemödat sig att befria generalen
ch hans tappra kamrater ur fångenskapen.
ch han hoppades, att de deröfver inledde
inderhandlingarne snart skola krönas med
ramgäng,
Att emellertid det parti, som hittills visat
ig representera landets stora majoritet, och
vilket varit det som ständigt genom sin på-
ryckning drifvit regeringen framåt, hvarken
alada hr MDisraelics olidie öfver fredsverkaet