för oss öfverflödigt att pröfva vilkor, som
ehuru man uppställer dem för oss, förklaras
för sväfvande och föränderliga — vilkor, som
om de skulle förblifva sådana man nu - före-
lägger oss dem, redan måste förutsätta ett ge-
nom en lång och utmattande strid försvagadt
Ryssland, och som, om någonsin omständighe-
ternas snart öfvergående makt skulle kunna tvin-
ga oss att antaga dem, långt ifrån att (så-
som österrikiska kabinettet synes tro) försäkra
Europa om en fast och varaktig fred, tvärtom
skulle lemna denna fred till pris åt ändlösa
förvecklingar.
Det blir af allt detta fullkomligt klart, att
om, mot vår förmodan, en fred nu skulle sam-
manfuskas, så skedde detta helt och hållet
och uteslutande i Rysslands intresse. Denna
fred, långt ifrån att tillfyllestgöra Europas
verkliga intresse och i någon mån motsvara
de uppoffringar som redan blifvit gjorda, skulle
icke en gång motsvara den uppgift, som pro-
klamerades i vestmakternas krigsförklariig,
att nemligen göra det omöjligt för Ryssland
att förnya sina öfvermodiga angrepp mot Tur-
kiet. Ryssland skulle för ögonblicket under-
kasta sig några inskränkningar, hvilka det
dock redan från början kunde ega tusende
medel att kringgå, och då om några år Sim-
sonslockarne på dess hufvud åter började
vexa, skulle det slita af dessa band såsom blär,
de der af eld förbrände äro. Fåfäng är den
tanken att under tiden en ny och lifgifvande
anda skulle kunna ingjutas i det osmaniska
riket, som kunde gifva detta en större mot-
ståndskraft. Ryssland skall icke sakna nya
Menschikoffar, och en arfvinge af Nicolai anda,
med ett namn som påminner om det östro-
merska kejsardömet, betraktas ju redan af de
rättrogna moskoviterna såsom den uppgående
solen. Ryssland och Europa skulle snart åter
befinna sig på den gamla foten med hvaran-
dra.
Specielt har Sverge stora anledningar att
frukta en under nuvarande förhållanden af-
slutad fred; men vi återkomma till detta ämne
i en särskild artikel.