ns Hd oo tad se 0 ÖV RAA RR RR
de förhoppningar vi i det längsta hysa, att en
fred icke skall kunna hopmäklas på de såsom
grundval för en sådan nu antägna punkterna,
och hvilka förhoppningar vi hufvudsakligen
stödja derpå, att opinionen i England är så
vaken, isynnerhet i de stora landsortsstäder-
na, att den icke skall låta insöfva sig af nå-
gra sirensånger i Times,, utan med skarp
och misstrogen uppmärksamhet följa det di-
plomatiska spel som nu bedrifves, samt derpå.
att kejsar Napoleon är klok nog att inse, ait
han aldrig skall kunna påräkna något verk-
ligt stöd af Ryssland och derföre måste noga
undvika allt som kan rubba alliansen med
England, och att han väl förutser hvilka inre
vådor skulle kunna uppstå af ett fredsslut,
som icke stode i något förhållande till de an-
strängningar och uppoffringar, som blifvit
gjorda.
För att icke bli beskyllda för en obändig
krigslystnad, anse vi emellertid nödigt att nå-
got närmare motivera hvarföre vi nämna
dessa förmodaden förhoppningar, eller med
andra ord, hvarföre vi anse Europa och Sverge
ha anledning att: med fruktan betrakta en
fred som under sakernas nuvarande ställning
skulle kunna uppgöras.
Den största olyckan för Europa af ett nu
ingånget fredsslut: vore utan tvifvel- den, att
det i sjelfva verket endast blefve ett vapen-
stillestånd, som icke lemnade någon trygghet
för den europeiska friheten och civilisationen,
utan gjorde det nödvändigt . för alla makter
att hålla på benen stora stående armåer och
offra enorma summor på krigsväsendet. Det
ligger i klar dag, att den stora oundvikliga
striden emellan den europeiska vestern och
östern nu icke blifvit utkämpad; striden har
blifvit börjad under de för vestern gynnsam-
maste utsigter; Ryssland har börjat känna sin
underlägsenhet och derföre velat med nägra
små ögonblickliga förödmjukelser köpa sig en
vapenhvila, för att kunna bota sina skador,
inhemta hvad som i ett eller annat hänseende
blifvit försummadt och sedermera åter be-
gynna kampen, då omständigheterna visa sig
gynnsammare för dess planer.
Man får icke låta bedåra sig af den falska
föreställningen, att den europeiska civilisatio-
nen under dessa stilleståndsår skulle kunna
utöfva ett så stort inflytande på Ryssland, att
det derigenom skulle afväpnas och förlora sin
aggressiva karakter. Times lofvar sig. de
utomordentligaste resultater i detta hänseende
af jernvägar och lättade kommunikationer, en-
gelska plogar och skottsk ängsvattning, och
hrr Cobden, Bright et konsorter hoppas så in-
bädda Ryssland uti bomullstyger, att det skall
alldeles glömma bort uniformer och bajonet-
ter.
Men de ha härvid icke rätt tagit i beräk-
ning Rysslands egendomliga naturel, dess po-
litiska och sociala organisation; de ha glömt,
att Ryssland väl, för att öka sin yttre makt,
tillegnar sig den materiella kulturens hjelp-
medel, men att der tillika finnes en oändlig
kedja af smådespoter, i hvilkas intresse det
ligger att hålla folket nere, en ofantlig massa
af aristokrater, byråkrater, officerare, poper,
skrifvare, gensdarmer, spioner, och att mellan
de materiella kulturmedlens. civiliserande in-
flytelse och det egentliga folket flyter en djup
flod af korruption, nedrighet, slafviskhet, grym-
het, fylleri och själlöshet, i hvars dy äfven
den enskildes ädlaste sträfvanden spårlöst för-
svinna. De ha framför allt förgätit, att det
moskovitiska folkets trosbekännelse ställer det-
samma i en bestämd opposition emot Europa
och dess kultur, och att den af de makthaf-
vande underblåsta och med mycken klokhet
begagnade fanatismen måste hindra den euro-
peiska civilisationen att i denna jordmån slå
djupare rot och bära frukter, som ha någon
kärna. De makthafvande i Ryssland inse dock
äfven alltför väl, att den ryska statskroppen
med dess många sammantvingade -disparata
elementer genom en verklig fredlig kulturut-
veckling skulle inom sig alstra frön till splitt-
ring och upplösning, och derföre gäller ännu
i dag rikskansleren Bestucheffs i förra århun-
dradet uttalade statsmaxim: Rysslands natur-
liga tillstånd är krig; dess förvaltning, dess
finanser, dess handel, dess civilisation, kort-
ligen, allt måste lämpas derhän att det kan
föra krigp.
Den, som något känner Rysslands nyare hi-
storia, den, som något närmare lagt märke till
den ryska diplomatiens görande och låtande
alltifrån den stund då furst Menschikoff upp-
trädde inför den Höga Porten i paletot och
ridspö, borde lätt inse de rätta orsakerna till
och syftena med Rysslands ostensiva medgif-
vanden. . Redan detta år hotade att verkligen
bryta Rysslands makt, att verkligen förändra
dess ställning i Europa; genom ett af sina
vanliga oförutsedda diplomatiska hokuspokus
hoppas Ryssland göra en stor förändring i si-
tuationen och rycka den stora frågan bort från
den stråt, på hvilken den nu var färdig att
inledas. De framställningar, som man äfven
enom franska tidningar lyckats sätta i om-
op om det sätt hvarpå Ryssland skall ha
blifvit tvingadt, till de gjorda medgifvan-
dena, hänvisa alltför tydligt på planen att
ställa Preussens åtgöranden i förgrunden och
bereda ett tillfälle för denna makt att få ett
ord med i underhandlingarne. Österrike är
visserligen i grunden välvilligt mot Ryssland,
men dock alltför egoistiskt att kunna lita på.
Preussens monark åter omfattar Ryssland med
en verkligen rörande medeltidsridderlig, oegen-
nyttig hängifvenhet; sin uppfattning af Ryss-
lands ställning och betydelse i Europa har
han otvetydigt vitsordat, bland annat genom
sin beryktade toast för czar Nicolaus år 1852:
Måtte Gud länge bibehålla honom åt den verlds-
del, som Han gifvit honom till arf och egen-
dom.
Huru ringa allvar Ryssland i sjelfva verket
har med antagandet af de uppställda försla-
gen, kan man bland annat lätt finna, om man
bland massan af de sednaste årens diploma-