cismenr ech protestantismen, utan den enkla frågan
emellan en till förståndet försvagad fader och barn,
hvilka en sådan förståndssvaghet kan skada. Det är
detta som familjerådet för er tillkännagifvit, det är
detta som bärnen sjelfva med familjerådet till sin
organ för er tillkännagifva; ty själen är icke min-
derårig, själen är fullmyndig, och den kan höja sin
stämma i samvetets heliga intresse, ett samvete, för-
tryckt af en förvillad fader. Det är detta, m. h.,
som jag öfverlemnar åt edert öfvervägande.v
Efter ett kort uppehåll lemnades ordet åt kapten
Goetschys advokat, hr BZethmont, hvilken under den
djupaste tystnad bland de församlade åhörarne bör-
jade sålunda:
M. H.! Min motståndare har med ett visst förakt
behandlat den tanke som rör sig inom alla sinnen,
den nemligen, att saken i främsta rummet är en af
de religiösa passionerna väckt fråga. Jag antage
att min motståndare är fullt uppriktig; men jag för-
mår ej begripa honom. Hans tanke tillhör honom,
men hans ord tillhöra dem, hvilka här hört honom,
och om tanken, såsom någonting inre, måste respek-
teras, ega icke orden måhända samma uppriktighet
och ha ej rätt till samma undseende.
Efter att ha förklarat sig icke kunna fatta, huru
samma person, hvilken motståndaren erkänt vara cen
rättskaffens, hederlig man, kunde köra sin svärmor
ur huset och tvinga sina barn, upptog hr Bethmont
till vederläggning punkt för punkt alla de emot kap-
ten Goetschy gjorda beskyllningar. Denne hade al-
drig varit någon exalterad katolik. Hans närvarande
handlingssätt företedde den högsta mildhet, lugn och
saktmodighet. Svärmodren hade lemnat huset der-
före att det visat sig, att hon ej kunde trifvas under
samma tak med sin mågs andra hustru. Hvad den
omförmälda damen fru Baron vidkommer, var det
helt enkelt en värdshusidkerska, med hvilken frn
Bernical älskade att sqvallra. Beskyllningen för bri-
stande redlighet i affårer emot svärmodren veder-
lägges på det mest bevisande sätt. I afseende på
den vigtigaste punkten i anklagelsen, den nemligen
om tvång utöfvadt emot barnen, hänvisas på hr Goet-
schys egen förklaring ur en memoire i ämnet: Hvad
barnens religiösa uppfostran angår, skall den bli myc-
ket enkel. Man skall undervisa dem, icke för ati
förmå dem till en afsvärjelse, utan för att leda den
till kärleken till Gud och det goda. Man skall gör
dem bekanta med Evangeli rena lära. Man skall ec
begagna något tvång; allt skall ske med undervis-
ning, med öfvertygande, med saktmod. Man skall ej
tvinga barnen att bli protestanter. När de kommit
till den ålder, då omdömesgåfvan hunnit fullt ut-
vecklas, skola de bestämma sig sjelfva.
Derpå öfvergick hr Bethmont till en deduktion af
begreppet fadersvälde, sådant det finnes bestämdt i
franska lagens stadganden. Enligt dessa, är bar-
net förpligtadt att ära och akta sina föräldrar, sia
fader ensam, om denne öfverlefver sin maka, och
skall qvarblifva under dess välde och i dess hus ända
tills det blir myndigt eller emanciperas. Sålunda
intebär detta familjeråds beslut en väsentlig upp-
lösning af fadersväldet och familjkänslan. Barnet,,
fortfar advokaten, bör qvarblifva i fadershuset, och
j viljen skicka det långt derifrån, till Strassburg (i
den föreslagna uppfostringsanstalten). Barnet bör
hedra sin fader! och j sägen barnen, att de måste
dragas undan fadrens dåliga inflytande; att de böra
undervisas i andra grundsatser än sin fars; att fadren
har en fördömd lära, och att han vill draga dem
med sig i denna fördömda lära. Se detta är hvad
j med alla edra religiösa känslor gören af familjen.
hvad j gören af fadren och hvad j på samma gång
gören af barnen!
Hr Bethmont anmärker vidare, att i fall det varit
verkliga slägtingar, som varit i begrepp att fatta et
dylikt beslut, skulle de sannolikt betänkt sig. Men
af hvilka fattades väl beslutet? Jo, af trenne juri-
diska ombud, ganska hederligt folk, men som icke
kunde hysa denna slagtkärlek, dessa familjkänslor.
hvilka här framförallt måste rådfrågas Så visas,
att enligt franska lagarne fadersväldet icke kan för-
verkas ens genom något brott, med undantag af et
enda, då nemligen fadren är nog nedrig att ej akta sitt
barns renhet och oskuld. Genom hvilket annat brot.
som helst degraderas han väl inför samhället, men
icke inför sina barn, ty äfven då bibehåller, han, en-
ligt 34:de artikeln i Code Napoleon, vården öfver si
barn. Efter en utveckling af den skilnad, som bi
göras emellan en faders lagliga förmynderskap och
ett gifvet förmyndareförordnande, en skilnad, som
äfven genom prejudikater blifvit bekräftad, upptag
till vederläggning motpartens påstående rörande d
förbindelse fadren skulle ha iklädt sig genom att låta
döpa sitt barn och denna handlings förliknande vid
en donation. Min motstindare och jag,, yttrar ac-
vokaten, tillhöra samma bekännelse; men vi till
äfven samma lag; och ehuru jag suttar formen för
hans argument, kan jag i sanning ej fatta, att den
hör till saken. Jag kan ej förlikna dopet vid er
donation. Jag ser deruti ingen annan förbindelse
än att respektera barnets frihet, och, i afvaktan på
att det med tiden vinner denna frihet, faderns plig:
att hos sitt barn inplanta de åsigter dem han sjelf
anser vara de mest sanna och de mest heliga.,
Den hedervärde advokaten slutade sitt försvarstal
med en anhållan, att domstolen icke måtte sönder-
bryta familjelifvet genom att taga ifrån hr Goetschy
hans barn, och att ej låna sin hand åt detta borger-
liga brännmärkande, denna degradation, som familje-
ådet velat uttala emot en äfven i motparternas Ögon
ttskaffens och lojal fader, hvars enda brott är al
ha omfattat en religion, emot hvilken de, trots alk
deras bedyranden, icke skulle va:a så obenögna avi
önska förnyandet af ett annat tidehvarfs förföljelser.
Hela processen är i sjelfva verket ingenting annat
än ett minne, en härmning af fordna tiders ytterlig-
heter. Detta kan utgöra ett ämne för billiga far-
hågor; ty hvad som försökts en gång kan försöka:
flere gånger, och det höfves domaremakten att till-
bakavisa dessa försök, som icke utan skäl väckt en
viss förskräckelse inom alla familjer, och som i sin
födsel måste qväfvas.
I en följande session den 23 Jan. uppträdde kej-
i atorn, hr Daniel, och förklarade sig,
j bemödanden att göra sä-
nde
ken till en religiös ga, tillkö ännagifvande sik
derjemte icke dela hr Bethmonts åsigt om fadersväldets
itsträckning till en sådan grad som den sednar:
sökt ådagalägga — t och hållet på bh:
toetschys sida. Prokur 1 yttrade slutligen, ati
lenna process innebure en vigtig lärdom; den nem-
igen, att vår allmänna lags stora grundsatser ickt
straffadt kunna angripas, samt hoppades att der
lom, som innan kort: skulle afkunnas, komme av
vekräfta denna sats, hvaruppå han yrkade att dom-
tolen måtte till all kraft och verkan upphäfva fa-
niljerådets beslut. Med utslagets fällande uppsköts
tta dagar.
Om den svenske läsaren här ville uppställa
ör sig den frågan, huru en dylik rättegång
kulle i vårt land ha behandlats, och dervid
örst hade ait tillse hvad Sverges lagar ilik-
rtade fall bestämma, skulle ban i våra för-
attningar finna föga härom stadgadt. Väl
öreskrifver kongl. brefvet af den 21 Aug.
1763 rörande barn och föräldrar, der ena ma-