cismenr ech protestantismen, utan den enkla frågan emellan en till förståndet försvagad fader och barn, hvilka en sådan förståndssvaghet kan skada. Det är detta som familjerådet för er tillkännagifvit, det är detta som bärnen sjelfva med familjerådet till sin organ för er tillkännagifva; ty själen är icke minderårig, själen är fullmyndig, och den kan höja sin stämma i samvetets heliga intresse, ett samvete, förtryckt af en förvillad fader. Det är detta, m. h., som jag öfverlemnar åt edert öfvervägande.v Efter ett kort uppehåll lemnades ordet åt kapten Goetschys advokat, hr BZethmont, hvilken under den djupaste tystnad bland de församlade åhörarne började sålunda: M. H.! Min motståndare har med ett visst förakt behandlat den tanke som rör sig inom alla sinnen, den nemligen, att saken i främsta rummet är en af de religiösa passionerna väckt fråga. Jag antage att min motståndare är fullt uppriktig; men jag förmår ej begripa honom. Hans tanke tillhör honom, men hans ord tillhöra dem, hvilka här hört honom, och om tanken, såsom någonting inre, måste respekteras, ega icke orden måhända samma uppriktighet och ha ej rätt till samma undseende. Efter att ha förklarat sig icke kunna fatta, huru samma person, hvilken motståndaren erkänt vara cen rättskaffens, hederlig man, kunde köra sin svärmor ur huset och tvinga sina barn, upptog hr Bethmont till vederläggning punkt för punkt alla de emot kapten Goetschy gjorda beskyllningar. Denne hade aldrig varit någon exalterad katolik. Hans närvarande handlingssätt företedde den högsta mildhet, lugn och saktmodighet. Svärmodren hade lemnat huset derföre att det visat sig, att hon ej kunde trifvas under samma tak med sin mågs andra hustru. Hvad den omförmälda damen fru Baron vidkommer, var det helt enkelt en värdshusidkerska, med hvilken frn Bernical älskade att sqvallra. Beskyllningen för bristande redlighet i affårer emot svärmodren vederlägges på det mest bevisande sätt. I afseende på den vigtigaste punkten i anklagelsen, den nemligen om tvång utöfvadt emot barnen, hänvisas på hr Goetschys egen förklaring ur en memoire i ämnet: Hvad barnens religiösa uppfostran angår, skall den bli mycket enkel. Man skall undervisa dem, icke för ati förmå dem till en afsvärjelse, utan för att leda den till kärleken till Gud och det goda. Man skall gör dem bekanta med Evangeli rena lära. Man skall ec begagna något tvång; allt skall ske med undervisning, med öfvertygande, med saktmod. Man skall ej tvinga barnen att bli protestanter. När de kommit till den ålder, då omdömesgåfvan hunnit fullt utvecklas, skola de bestämma sig sjelfva. Derpå öfvergick hr Bethmont till en deduktion af begreppet fadersvälde, sådant det finnes bestämdt i franska lagens stadganden. Enligt dessa, är barnet förpligtadt att ära och akta sina föräldrar, sia fader ensam, om denne öfverlefver sin maka, och skall qvarblifva under dess välde och i dess hus ända tills det blir myndigt eller emanciperas. Sålunda intebär detta familjeråds beslut en väsentlig upplösning af fadersväldet och familjkänslan. Barnet,, fortfar advokaten, bör qvarblifva i fadershuset, och j viljen skicka det långt derifrån, till Strassburg (i den föreslagna uppfostringsanstalten). Barnet bör hedra sin fader! och j sägen barnen, att de måste dragas undan fadrens dåliga inflytande; att de böra undervisas i andra grundsatser än sin fars; att fadren har en fördömd lära, och att han vill draga dem med sig i denna fördömda lära. Se detta är hvad j med alla edra religiösa känslor gören af familjen. hvad j gören af fadren och hvad j på samma gång gören af barnen! Hr Bethmont anmärker vidare, att i fall det varit verkliga slägtingar, som varit i begrepp att fatta et dylikt beslut, skulle de sannolikt betänkt sig. Men af hvilka fattades väl beslutet? Jo, af trenne juridiska ombud, ganska hederligt folk, men som icke kunde hysa denna slagtkärlek, dessa familjkänslor. hvilka här framförallt måste rådfrågas Så visas, att enligt franska lagarne fadersväldet icke kan förverkas ens genom något brott, med undantag af et enda, då nemligen fadren är nog nedrig att ej akta sitt barns renhet och oskuld. Genom hvilket annat brot. som helst degraderas han väl inför samhället, men icke inför sina barn, ty äfven då bibehåller, han, enligt 34:de artikeln i Code Napoleon, vården öfver si barn. Efter en utveckling af den skilnad, som bi göras emellan en faders lagliga förmynderskap och ett gifvet förmyndareförordnande, en skilnad, som äfven genom prejudikater blifvit bekräftad, upptag till vederläggning motpartens påstående rörande d förbindelse fadren skulle ha iklädt sig genom att låta döpa sitt barn och denna handlings förliknande vid en donation. Min motstindare och jag,, yttrar acvokaten, tillhöra samma bekännelse; men vi till äfven samma lag; och ehuru jag suttar formen för hans argument, kan jag i sanning ej fatta, att den hör till saken. Jag kan ej förlikna dopet vid er donation. Jag ser deruti ingen annan förbindelse än att respektera barnets frihet, och, i afvaktan på att det med tiden vinner denna frihet, faderns plig: att hos sitt barn inplanta de åsigter dem han sjelf anser vara de mest sanna och de mest heliga., Den hedervärde advokaten slutade sitt försvarstal med en anhållan, att domstolen icke måtte sönderbryta familjelifvet genom att taga ifrån hr Goetschy hans barn, och att ej låna sin hand åt detta borgerliga brännmärkande, denna degradation, som familjeådet velat uttala emot en äfven i motparternas Ögon ttskaffens och lojal fader, hvars enda brott är al ha omfattat en religion, emot hvilken de, trots alk deras bedyranden, icke skulle va:a så obenögna avi önska förnyandet af ett annat tidehvarfs förföljelser. Hela processen är i sjelfva verket ingenting annat än ett minne, en härmning af fordna tiders ytterligheter. Detta kan utgöra ett ämne för billiga farhågor; ty hvad som försökts en gång kan försöka: flere gånger, och det höfves domaremakten att tillbakavisa dessa försök, som icke utan skäl väckt en viss förskräckelse inom alla familjer, och som i sin födsel måste qväfvas. I en följande session den 23 Jan. uppträdde keji atorn, hr Daniel, och förklarade sig, j bemödanden att göra sände ken till en religiös ga, tillkö ännagifvande sik derjemte icke dela hr Bethmonts åsigt om fadersväldets itsträckning till en sådan grad som den sednar: sökt ådagalägga — t och hållet på bh: toetschys sida. Prokur 1 yttrade slutligen, ati lenna process innebure en vigtig lärdom; den nemigen, att vår allmänna lags stora grundsatser ickt straffadt kunna angripas, samt hoppades att der lom, som innan kort: skulle afkunnas, komme av vekräfta denna sats, hvaruppå han yrkade att domtolen måtte till all kraft och verkan upphäfva faniljerådets beslut. Med utslagets fällande uppsköts tta dagar. Om den svenske läsaren här ville uppställa ör sig den frågan, huru en dylik rättegång kulle i vårt land ha behandlats, och dervid örst hade ait tillse hvad Sverges lagar ilikrtade fall bestämma, skulle ban i våra förattningar finna föga härom stadgadt. Väl öreskrifver kongl. brefvet af den 21 Aug. 1763 rörande barn och föräldrar, der ena ma