som på samma gång författar det mest antika
skådespel med de andra, och det mest mo-
derna skådespel för egen räkning.
Det mest underbara i verlden är ihr Alex-
ander Dumas ögon hans sångmö; men han
bedrar sig, det är hans egenkärlek; den går
utöfver alla kända gränser, ehuru våra poe-
ter i detta hänseende vant oss vid rätt an-
senliga proportioner.
Jag skulle önska redogöra för denna Ore-
stie, som för våra ögon återuppkallar de så
välbekanta personagerna Agamemnon, Clytem-
nestra, Egistus, Cassandra, Orest, Electra, och
midt uppe uti allt det andra äfven Eumeni-
derna, Apollo och Minerva, presiderande i den
atheniensiska areopagen, som sammanträdt
för att döma Orest, hvilken blifvit fadermördare
vid det han offrat Clytemnestra och Egistus
åt Agamemnons maner; men en analys af
stycket skulle gå utöfver gränserna för detta
bref. Man måste läsa pjesen för att bedöma
den. Min åsigt är, att man i stycket, un-
dantagande första akten, som eger stora skön-
heter, finner uti ganska harmoniska, men föga
tankedigra verser en ofta lyckad, stundom gan-
ska bristfällig och (undantagandes första ak-
ten) nog tråkig reproduktion af den grekiska
tragediens genius. Jag tvidlar på huruvida detta
Alexandar Dumas barn skall vinna naturali-
sation i Frankrike, men berättelsen om dess
til komst skall der fortlefva såsom ett säll-
samt monument öfver dess upphofsmans blyg-
samhet.
Jag skulle anse mig brista i mina pligter,
visserligen icke mot äran, men mot ryktbarhe-
ten, om jag i denna öfversigt icke bland de lit-
terära företeelserna or inde den roman dr
Veron nyligen utgifvit under titel .Femhundra
tusen francs årlig räntan, med den förklarande
ulläggsbenämningen : Sedemålning. Denna
roman tecknar verkligen en viss samhälls-