som på samma gång författar det mest antika skådespel med de andra, och det mest moderna skådespel för egen räkning. Det mest underbara i verlden är ihr Alexander Dumas ögon hans sångmö; men han bedrar sig, det är hans egenkärlek; den går utöfver alla kända gränser, ehuru våra poeter i detta hänseende vant oss vid rätt ansenliga proportioner. Jag skulle önska redogöra för denna Orestie, som för våra ögon återuppkallar de så välbekanta personagerna Agamemnon, Clytemnestra, Egistus, Cassandra, Orest, Electra, och midt uppe uti allt det andra äfven Eumeniderna, Apollo och Minerva, presiderande i den atheniensiska areopagen, som sammanträdt för att döma Orest, hvilken blifvit fadermördare vid det han offrat Clytemnestra och Egistus åt Agamemnons maner; men en analys af stycket skulle gå utöfver gränserna för detta bref. Man måste läsa pjesen för att bedöma den. Min åsigt är, att man i stycket, undantagande första akten, som eger stora skönheter, finner uti ganska harmoniska, men föga tankedigra verser en ofta lyckad, stundom ganska bristfällig och (undantagandes första akten) nog tråkig reproduktion af den grekiska tragediens genius. Jag tvidlar på huruvida detta Alexandar Dumas barn skall vinna naturalisation i Frankrike, men berättelsen om dess til komst skall der fortlefva såsom ett sällsamt monument öfver dess upphofsmans blygsamhet. Jag skulle anse mig brista i mina pligter, visserligen icke mot äran, men mot ryktbarheten, om jag i denna öfversigt icke bland de litterära företeelserna or inde den roman dr Veron nyligen utgifvit under titel .Femhundra tusen francs årlig räntan, med den förklarande ulläggsbenämningen : Sedemålning. Denna roman tecknar verkligen en viss samhälls