sta bankirer. Ej synnerligen länge måtte de
hafva dröjt förr än bokföringen växte de he-
dersmännen öfver hufvudet och det befanns
både lönande och nödvändigt, att utaf bankir-
rörelsen göra ett särskilt yrke, som började
med den enklaste mekanism, såsom uteslu-
tande hafvande till ändamål att räkna och
förvara andras penningar och derföre af hvar
och en taga en ganska lindrig afgift, jem-
förelsevis med hvad det hade kostat hvarje
affärsman att sjelf eller med eget folk låta om-
besörja detsamma.
Då sålunda bankirerna voro ett slags all-
männa kassörer, och deras rörelse fortgätt och
tillväxt, funno de att ett ej obetydligt belopp
såsom kassabehållning ständigt qvarlåg i de-
ras vård. Den vunna erfarenheten begagnade
de på det sätt, att de med en del af dessa
penningar betjenade andra personer i låneväg
eller tilläto räkningshafvare att mot särskild
afgift någon gång uttaga mer än de på sin
räkning hade till godo, och således erhöllo
bankirerna en inkomst af penningar som ej
voro deras egna. Möjligheten af att med
lätthet förtjena penningar är en stor frestelse.
Går det bra en tid bortåt, så växa både vin-
ningslystnaden och sorglösheten. Bankirerna
utlånade-sina kunders penningar till en grad,
att kassan en vacker dag befanns tom och
huset bankrutt! Blotta möjligheten, numera
mångfaldigt besannad af erfarenheten, att em
bankir kunde missbruka det erhållna förtro-
endet så långt, att man löpte fara att förlora
sina hos honom i förvar satta penningar.
skulle naturligtvis rubba det allmänna förtro-
endet till systemet. Det blef derföre icke
nog att sätta upp skylt, ega goda förvarings-
rum och flinka penningeräknare. Man begynte
fordra, att antinge: bankiren skulle ega en
känd betydlig förmögenhet, eller ock att han
personligen vore en man, som genom en oför-
vitlig karakter, arbetsamhet och anspråkslös-
het i sina lefnadsvanor kunde rättfärdiga det
förtroende han af sina vänner begärde och
erhöll.
Under sådana förhållanden lefvo verkligt
goda bankirer mer och mer sällsynta. Det
fanns derföre ingen annan utväg än att genom
associasion komma i tillfälle att bli sin egen
bankir, utan att derföre alltför mycket hopa
på sig besvär. När bankirrörelsen bedrefs för
kundernas egen räkning och således vinsten
deraf tillkom dem, beräknad efter egande an-
delar, så minskades derigenom ännu mer
hvars och ens kassaomkostnader. Men ej nog
med denna fördel. En annan alldeles obe-
räknelig fördel uppkom derigenom att den
genom lotter eller aktier bildade banken var
ställd under kundernas egen och gemensam-
ma kontroll och styrelse, hvarigenom vid
kreditbevillningar fleres personalkännedom
kunde tillgodogöras, i stället för att banki-
ren måste förlita sig uteslutande på sitt eget
omdöme.
Dessa bolags banker hade sina stora före -
träden och kunde vanligen erbjuda, på sätt
ofvan blifvit visadt, billigare vilkor än banki-
rerna. Men huruvida det åsyftade ändamålet
kunde vinnas berodde i ganska väsentlig mån
deraf, på hvad sätt bankens fond blifvit bil-
dad och hvilka rättigheter och skyldigheter
med delaktighet i banken voro förknippade.
Vi förbigå nu alldeles frågan om den soli-
dariska ansvarigheten, hvilken i banker, som
hafva i sina statuter en begränsning utöfver
hvilken förlusterna ej tillåtas gå, utan attut-
redning och bolagets upplösning skall följa,
mindre inverkar på allmänhetens eller ban-
kens kreditorers säkerhet än på den omsorg
hvarmed bankens angelägenheter handhafvas
och det intresse hvarmed samtlige delegare
uppmärksamma alla dithörande angelägenhe-
ter. Vi vilja endast, efter att hafva angif-
vit de olika sätten för bildandet af grund-
fond, fästa allmänna uppmärksamheten up-
på, hvad delegare i hvarje fall kan hafva att
hoppas eller befara.
En sådan bolagsbanks bestämda grundfond
delas uti lika stora delar eller aktier. Dessa.
kunna bestämmas och anordnas på tre olika
sätt: 1) så att en del af beloppet inbetalas
under det återstoden får qvarstå på aktieegar-
nes händer: 2) så att äfven blott en partiel
inbetalning eger rum, men för återstoden
lemnas realsäkerhet, eller 3) så att hela ak-
tiebeloppet inbetalas. Grundfonden kan så-
lunda bestå af, 1) penningar och fordringar
hos delegarne, 2) penningar och realsäkerhe-
ter, eller 3) blott och bart penningar.
Afsigten med att låta en del af aktien qvar-
stå på aktieegarnes händer var hufvudsakli-
gen den, att om banken vid inträffande pen-
ningekriser råkar i förlägenhet, den då skalk
kunna taga sin tillflykt till aktieegarnes kas-
sor, eller att svårigheten, genom att fördelas
på många händer, skall kunna lättare öfver-
vinnas. Detta låter förträffligt, men man har
dervid förglömt, att en bank ej gerna råkar
i förlägenhet: förr än förlägenheten är temli-
gen allmän och följaktligen svårigheten för
de enskilda aktieegarne att fullgöra ett oför-
utsedt tillskott i aktierna ganska stor, om ej
alldeles oöfverstiglig. Närmaste följden blir
då, att aktieegaren blir nödsakad sälja til
hvad pris som helst sin andel i banken, för
att undvika att aktien skall förklaras förverkad
och hvad derå blifvit inbetaldt tillfalla bolaget
eller rättare dem af meddelegarne, som förmå
utgöra det inkallade tillskottet på aktierna. Den.
mindre bemedlade bör endast med största var--
samhet fästa sina besparingar uti dylika bankak-
tier, då deremot den, som har tillräcklig kapital-
styrka, någon gång kan göra betydliga vin-
ster på aktiernas ofta hastigt nog vexlande
marknadspris. — Stiftarne till så beskaffade
bankbolag, hafva vanligen ett dubbelt syfte-
mål med sjelfva stiftelsen, neml.: både att be-
drifva bankrörelse och att hålla sjelfva bankens
SORTERNA SEEEEERNEN oe.