Om en annan författare har man omvändt
denna vers och yttrat:
Meme qvand Yoiseau vole, cn sent quila des pattes.
Det är denna sednare vers jag gerna skulle
vilja tillämpa på dr Veron.
Hans roman ingifver mer afsmak än in-
tresse. Måhända är det också ämnets fel;
måhända äro de moderna lasterna alltför råa,
alltför materiella för att kunna tecknas spiri-
tuelt.
Det utgör icke något afvikande från mitt
ämne om jag till slut talar några ord om Vi-
comte dArlincourts frånfölle, dArlincourt,
denna litterära gudomlighet, som för länge-
sedan fallit, men som för en fyratio år sedan
rörde allas hjertan, allas inbillningskraft med
sin Solitaire, så fullkomligt och så 1ättvist
glömd sedan dess. Han var en förträfflig
man med ett elegant och mildt väsende, och
som, sedan han ruinerat sig genom sitt ädelmod
och sin välgrenhet, för några år sedan hjelpte
upp sin stäl ning genom ett giftermål med en
rik enka, Vicomte dArlincourt egde i afse-
sende på sina arbeten (ty flera romaner hade
efterföljt le Solitaire) en blygsamhet af det
slag, hvarpå vi nyss sett hr Alexander Du-
mas gifva ett prof. Han kunde aldrig trösta
sig öfver den likgiltighet, hvarmed hans otack-
samma århundrade icke dröjde att förkrossa
honom. Hans första fru, ty han var sjelf
enkling då han ingick nyssnämnda giftermål,
hade emellertid på ett sinnrikt sätt förstått
för honom dölja hela vidien af det onda.
Hon uppköpte de olika upplagorna af hans
arbeten och gömde dem på en vind. Vid
hennes död upptäckte dArlincourt detta förtju-
sande prof på äktenskaplig ömhet. Den äkta
mannen borde deraf ha funnit sig mycket
rörd; men författaren, författaren, hvad skulle
han känna? Jag som haft äran vara bekant
med mr le Vicomte dArlincourt, jag har al-