Och du gick bort ifrån vår krets,
Och med dig gick dess hjerta,
Och aldrig än till afsked redts
En fest med större smärta.
Den trösten blott oss unnad är,
Att än dig kunna söka här.
Val blef din boning låg som förr,
Men rymlig än för alla.
Din maka stod allt vid dess dörr,
Så glad att kring dig kalla
Den ungdom du så älskat har
Och dig på sina händer bar.
Det blef ditt ädla hjertas rätt
Att sådan kärlek äga.
Den kunde nalkas dig så lätt,
Den kunde lyeklig säga:
Jag äfven var hos Runeberg!
Och kinden brann med högre färg.
Så blef en hvar blott alltför van
Att gästa skaldekungen.
Men främst hvar stridens veteran,
Som var af dig besjungen,
Liksom den gamle Fänriken,
Dig ansåg för sin bästa vän.
Oeh kom ibland en gammal vän,
Hur varmt af dig han möttes;
Och kom han glad, hur glädtigt än
En aftonstund förnöttes.
Men kom han ren på glädje arm,
Fann tröst han vid din rika barm.
Dock är på glädje arm väl den,
Hvars ungdoms tid förflutit
Med din och redan då som vän
Dig till sitt hjerta slutit,
Som sjungit sen på Suomis strand!
Din Svan, din Källa och Vårt Land.
O, broder, den som kunnat ge
Sitt folk hvad du har gifvit —
Dess framtids bild, dess pop6,
Den har dess framtid skrifvit —
Doek hundra år kanske förgå
Förrn man din dikt lärt rätt förstå.
Blir nu så stolt den gamle än
Vid sina bragders minne,
Mer stolt ändå skall ynglingen
Då säga: jag är finnel
Och offra med än högre mod
För fosterlandet då sitt blod.
Vårt land är fattigt, — du det rönt, —
Men ock hur rikt tillika!
Du sjelf, som sjungit det så skönt,
För verlden gjort oss rika.
Se, hela norden ega vill
Hvad genom dig hör oss blott till.
Och är du äfven sjelf ej rik,
När du i sommarnatten
Ser från din julle på din vik
De guldbeströdda vatten,
De blanka sund och gröna skär
Och fiskars stim oeh foglars här;
Sen, när från sjön du blickar opp
Mot hyddan uppå stranden,
Hur dina raska söners tropp
Der stimma gladt i sanden
Och hur din maka vänligt ler
Oeh hem till hvila vinkar er!
O, i naturens friska sköt
Du blifvit hvad du blifvit.
Der var du säll och rik och njöt
Det bästa Gud dig gifvit,
Och ger ej friden i din dal
För äran i en konungs sal.
Om nu ej silfver eller gull
Din fosterjord dig skickar,
Så tacksam och så kärleksfull
Den nu mot himlen blickar
Och ur sitt hjertas djup för er
En bön, j hulda makar ber!
Ber, att den väna silfverbrud,
Som lyckliggjort ditt hjerta,
Må lönas så derför af Gud
Att ingen sorg och smärta
för dig och dem Gud gifvit er
Må träffa hennes hjerta mer!
Att rik till sensta år du må
Din gudagåfva ega
Jeh länge, länge Suomi må
fill tröst i sorgen säga:
Tur mycket godt jag mistat har,
Tin dyre skald jag än har qvar!
Att hvarje rikt och herrligt hopp,
som du oss ren har gifvit,
VE dig må kunna fyllas opp.
;e, Stål ej ändad blifvit,
)ch Davidsharpan i din hand )
Vyss lade ju ditt fosterland!
ofvanstående verser förekommande ut-
1 den sista Candidanden och Aqvila
, hafva afseende på uppsatser i )Mor-
det,, som redigerades af Runeberg un-
sta hälften af 1830-talet.
vå sista stroferna häntyda på Runebergs leda-
ap i den finska psalmbokskomiten.
FT AN
Husikaliska netiser.
wa. Vialaoneellisten Mallenhanar gaf dan 9L