Och du gick bort ifrån vår krets, Och med dig gick dess hjerta, Och aldrig än till afsked redts En fest med större smärta. Den trösten blott oss unnad är, Att än dig kunna söka här. Val blef din boning låg som förr, Men rymlig än för alla. Din maka stod allt vid dess dörr, Så glad att kring dig kalla Den ungdom du så älskat har Och dig på sina händer bar. Det blef ditt ädla hjertas rätt Att sådan kärlek äga. Den kunde nalkas dig så lätt, Den kunde lyeklig säga: Jag äfven var hos Runeberg! Och kinden brann med högre färg. Så blef en hvar blott alltför van Att gästa skaldekungen. Men främst hvar stridens veteran, Som var af dig besjungen, Liksom den gamle Fänriken, Dig ansåg för sin bästa vän. Oeh kom ibland en gammal vän, Hur varmt af dig han möttes; Och kom han glad, hur glädtigt än En aftonstund förnöttes. Men kom han ren på glädje arm, Fann tröst han vid din rika barm. Dock är på glädje arm väl den, Hvars ungdoms tid förflutit Med din och redan då som vän Dig till sitt hjerta slutit, Som sjungit sen på Suomis strand! Din Svan, din Källa och Vårt Land. O, broder, den som kunnat ge Sitt folk hvad du har gifvit — Dess framtids bild, dess pop6, Den har dess framtid skrifvit — Doek hundra år kanske förgå Förrn man din dikt lärt rätt förstå. Blir nu så stolt den gamle än Vid sina bragders minne, Mer stolt ändå skall ynglingen Då säga: jag är finnel Och offra med än högre mod För fosterlandet då sitt blod. Vårt land är fattigt, — du det rönt, — Men ock hur rikt tillika! Du sjelf, som sjungit det så skönt, För verlden gjort oss rika. Se, hela norden ega vill Hvad genom dig hör oss blott till. Och är du äfven sjelf ej rik, När du i sommarnatten Ser från din julle på din vik De guldbeströdda vatten, De blanka sund och gröna skär Och fiskars stim oeh foglars här; Sen, när från sjön du blickar opp Mot hyddan uppå stranden, Hur dina raska söners tropp Der stimma gladt i sanden Och hur din maka vänligt ler Oeh hem till hvila vinkar er! O, i naturens friska sköt Du blifvit hvad du blifvit. Der var du säll och rik och njöt Det bästa Gud dig gifvit, Och ger ej friden i din dal För äran i en konungs sal. Om nu ej silfver eller gull Din fosterjord dig skickar, Så tacksam och så kärleksfull Den nu mot himlen blickar Och ur sitt hjertas djup för er En bön, j hulda makar ber! Ber, att den väna silfverbrud, Som lyckliggjort ditt hjerta, Må lönas så derför af Gud Att ingen sorg och smärta för dig och dem Gud gifvit er Må träffa hennes hjerta mer! Att rik till sensta år du må Din gudagåfva ega Jeh länge, länge Suomi må fill tröst i sorgen säga: Tur mycket godt jag mistat har, Tin dyre skald jag än har qvar! Att hvarje rikt och herrligt hopp, som du oss ren har gifvit, VE dig må kunna fyllas opp. ;e, Stål ej ändad blifvit, )ch Davidsharpan i din hand ) Vyss lade ju ditt fosterland! ofvanstående verser förekommande ut1 den sista Candidanden och Aqvila , hafva afseende på uppsatser i )Mordet,, som redigerades af Runeberg unsta hälften af 1830-talet. vå sista stroferna häntyda på Runebergs ledaap i den finska psalmbokskomiten. FT AN Husikaliska netiser. wa. Vialaoneellisten Mallenhanar gaf dan 9L