säcken ; och när han stannar någonstädes för
att äta, så stjäl hån sig ut till baksidan af
vagnen och sticker in mat och bröd (han har
just nyss gifvit mig litet) och säger till mig,
att han vill att jag skall bli fet och vacker.
Jag var så rädd han skulle gå och sälja mi
till slagtaren — som Nau Willet gjorde med
sin feta kalf, och då tänkte jag just, att jag
kunde väl fråga honom derom, men han
skrattade bara och sade, att han väl skulle
sälja mig, men inte till någon slagtare. Och
jag är så ledsen nästan hela dagarne, men
ibland är jag glad ändå, och då skulle jag
så gerna leka med alla blecksakerna, men jag
får inte för honom. Jag törs inte skrika högt,
för då skulle den stygge mannen slå ihjäl mig;
men jag gråter så sakta, och när vi fara genom
de stora skogarne, derh ingen kan hvarken se
eller höra oss, då får jag till och med sjunga
när jag någon gång har lust, Men jagigråter mest,
i synnerhet när jag tänker på pappy och
mammy der hemma, och undrar hvad de
skola tänka om lilla Dinah, och jag tycker
det gör mig så godt att få snyfta riktigt af
hjertans grund, men ofta snäser han mig äf-
ven då, och ber mig vara tyst.
Amy. Nå väl, Orphy, hvad skola vi nu
öra? Bleckslagaren har naturligtvis stulit
den lilla svarta flickan, för att föra henne
till Maryland, der han kan sälja henne för
en hög penning, ty Maryland är en slafstat,
som du vet, och hon ser fet och frisk ut.
Tycker du att vi kunna ha hjerta att låta ho
nom taga henne med sig?
Orphy. Nej, i sanning. Jag tänker jag
skulle till och med vilja strida en god kamp
för henne, nota bene om det ej vore förbju-
det att strida ibland vännerna. Der borta
kommer Israel för att köra korna ut på klöf-
verfältet, Ligg du bara stilla så länge, lilla