säcken ; och när han stannar någonstädes för att äta, så stjäl hån sig ut till baksidan af vagnen och sticker in mat och bröd (han har just nyss gifvit mig litet) och säger till mig, att han vill att jag skall bli fet och vacker. Jag var så rädd han skulle gå och sälja mi till slagtaren — som Nau Willet gjorde med sin feta kalf, och då tänkte jag just, att jag kunde väl fråga honom derom, men han skrattade bara och sade, att han väl skulle sälja mig, men inte till någon slagtare. Och jag är så ledsen nästan hela dagarne, men ibland är jag glad ändå, och då skulle jag så gerna leka med alla blecksakerna, men jag får inte för honom. Jag törs inte skrika högt, för då skulle den stygge mannen slå ihjäl mig; men jag gråter så sakta, och när vi fara genom de stora skogarne, derh ingen kan hvarken se eller höra oss, då får jag till och med sjunga när jag någon gång har lust, Men jagigråter mest, i synnerhet när jag tänker på pappy och mammy der hemma, och undrar hvad de skola tänka om lilla Dinah, och jag tycker det gör mig så godt att få snyfta riktigt af hjertans grund, men ofta snäser han mig äfven då, och ber mig vara tyst. Amy. Nå väl, Orphy, hvad skola vi nu öra? Bleckslagaren har naturligtvis stulit den lilla svarta flickan, för att föra henne till Maryland, der han kan sälja henne för en hög penning, ty Maryland är en slafstat, som du vet, och hon ser fet och frisk ut. Tycker du att vi kunna ha hjerta att låta ho nom taga henne med sig? Orphy. Nej, i sanning. Jag tänker jag skulle till och med vilja strida en god kamp för henne, nota bene om det ej vore förbjudet att strida ibland vännerna. Der borta kommer Israel för att köra korna ut på klöfverfältet, Ligg du bara stilla så länge, lilla