ger i Sverges nya hållning, hastigt nog skall
vidare utveckla sig.
— I anledning af Journal des Dåbats ar-
tikel om orsakerna till Rysslands antagande
af de österrikiska propositionerna, en artikel,
som nyligen äfven i Aftonbladet varit införd
innehåller Siecle en uppsats under titel:
Hvem hade rätt? hvaruti på ett träffande
sätt visas, huru just på grund af de i Debats
meddelade upplysningar man ej har synner-
ligt skäl att glädja sig öfver en fred såsom
sådan, så framt den ej motsvarar krigets högre
ändamål och folkens förhoppningar. Efter att
ha refererat DåÅbats artikel, yttrar sig Siecle
sålunda:
Vi taga ordentligt fasta på denna berät-
telse och på alla de fakta den innehåller, på
alla utan undantag. Låtom oss nu se till
hvad deraf verkligen följer.
Ryssland ville ej höra talas om eftergifter;
Preussen förblef i sin neutralitet. Plötsligen
får man höra att vestmakterna skola se sig
nödsakade att uppgifva det inskränkta kriget,
att gripa till det revolutionära kriget, att be-
mäktiga sig de gamla polska provinserna.
De hota till och med att återställa Polen.
Österrike vill uppgifva Galicien; Preussen får
uppgifva Posen. Man skall omgöra Nordens
och Orientens karta. Det skall komma till
en styckning af Ryssland, en förändring af
styrelsen i dess provinser.
Så snart nu dessa hotelser skett, ehuru
utan bestämd plan, förändras scenen. Ko-
nungen af Preussen darrar; han låter sin
fruktan delas af hr Nesselrode, af kejsar
Alexander, af hela krigspartiet i Ryssland.
Genast draga sig de mest oförskräckta till-
baka. Man förkastar ej längre det österrikiska
ultimatum. Man gifver sig utan dröjsmål.
Man antager allt. Det återstår ingenting an-
nat än att underteckna ett stillestånd och
debattera fredsvilkoren. Det är såsom en
verklig coup de thåatre!
Hvem hade således rätt m. h., om icke vi,
som alltifrån stridens början visade på Polen
såsom den punkt der man måste angripa Ryss-
land och Preussens obeslutsamhet? Hvem
hade rätt, om ej vi, som fordrade de polska
provinsernas intagande, och besvuro de allie-
rade att icke inskränka kriget, och sade dem
hvarje morgon: Vädjen till folkens ider och
opinion, marscheren på kolossen; J egen oöf-
vervinneliga bundsförvandter, betjenen eder af
dessal- Man ser nu, att ett blott och bart till--
kännagifvande af den snara verkställigheten
af dessa idger angående kriget varit tillräck--
ligt att låta allt förändra utseende. Ryssland
var envist iafseende på Svarta hafvet; man
hotar pekande på Warschau, och det ger vika!
Preussen, hvars egoistiska envishet har kom-
mit så mycket blod att rinna, förblef i sin
dvala; ett ord om obegränsadt krig, om för-
ändring i styrelse bestämma denna makt att
intervenera! Det garanterar ej längre Ryss-
land, så snart man angriper denna makt an-
norstädes än i Orienten.
Hvilka lärdomar ligga ej i allt detta! Ja,
vi upprepa det, vi taga fasta häruppå, och vi
be nationerna att äfven taga fasta häruppå;
vi hade riktigt träffat den svaga punkten hos
våra fiender, vi hade riktigt angifvit densam-
ma; det är ej längre tillåtet att missförstå
saken. Man vet hädanefter huru man skall
angripa dem, huru man skall få dem att fatta
beslut. Saken är ej så svår att inse, och vi
förstå ganska väl Europas konservatives de-
monstrationer vid underrättelsen om det ryska
antagandet.
Men detta samma Ryssland, som så hastigt
deciderar :sig och utan tvifvel nu är upprik-
tigt i sin skrämsel, skall det väl blifva lika
uppriktigt i sina underhandlingar? Skall det
ej söka att söndra Europa, och skall ej just
detta bli dess förnämsta syfte? Det skall ej
blott vilja aflägsna det krig, som hotat det i
närvarande tid, utan det skall tänka på fram-
tidem,. Det skall söka återupplifva denna
heliga allians, medelst hvilken det fullbordat
sina fyratio års inkräktningar. Och som det
ingalunda ännu är tillbörligt kringskuret,
kommer det att få mycken styrka på konfe-
renserna; och det är dettå som vår foster-
landskärlek icke hade velat, det är detta som
den fruktar. Våra motståndare :helsa med
bifallsrop freden endast emedan det är en
fred. Vi kunna deremot endast hylla en fred,
hvars vilkor fullt emotsvara krigets ändamål
och folkens förhoppningar.
Nationerna voro så nära slutet af sina li-
danden; ännu några bemödanden från de al-
lierades sida, ännu ett fälttåg måhända, blott
ett enda, och Polen var återstäldt. Ett stort
exempel, en stor tillfredsställelse, en oändlig
rättvisa hade gifvits åt nationaliteterna. För
att vinna målet behöfdes blott en smula ihär-
dighet. Englands förberedelser voro fullstän-
diga, Frankr.kes likaså, enligt finansministerns
berättelse. Det återstod ingenting annat än
att gå framåt, och man vill att vi skola klappa
händerna vid signalen till reträtt.
Äfven med antagande af att Ryssland är
uppriktigt, och att de i Journal des Debats
meddelade upplysningar grunda sig på fakta,
blir det ett stort ansvar som Frankrike och
England ikläda sig inför historien och inför
menskligheten genom de vilkor de uppställa
för freden. De kunna ännu rädda folken;
grundlägga nätionaliteternas återuppståndelse
och godtgöra begångna orättvisor genom Po-
lens återställande. De nedlägga nu svärdet
och öfverlemna Europas öde diplasatens
händer i samma: ögonblick då:svärdet var fär-
digt att afhugga knuten. Diplomatien åtager
sig fruktansvärda, omätliga förbindelser. Den
får ej nu lemna de förtrycktas sak på half-
va väcen Dinlamatberna ha nu själar i sin