ger i Sverges nya hållning, hastigt nog skall vidare utveckla sig. — I anledning af Journal des Dåbats artikel om orsakerna till Rysslands antagande af de österrikiska propositionerna, en artikel, som nyligen äfven i Aftonbladet varit införd innehåller Siecle en uppsats under titel: Hvem hade rätt? hvaruti på ett träffande sätt visas, huru just på grund af de i Debats meddelade upplysningar man ej har synnerligt skäl att glädja sig öfver en fred såsom sådan, så framt den ej motsvarar krigets högre ändamål och folkens förhoppningar. Efter att ha refererat DåÅbats artikel, yttrar sig Siecle sålunda: Vi taga ordentligt fasta på denna berättelse och på alla de fakta den innehåller, på alla utan undantag. Låtom oss nu se till hvad deraf verkligen följer. Ryssland ville ej höra talas om eftergifter; Preussen förblef i sin neutralitet. Plötsligen får man höra att vestmakterna skola se sig nödsakade att uppgifva det inskränkta kriget, att gripa till det revolutionära kriget, att bemäktiga sig de gamla polska provinserna. De hota till och med att återställa Polen. Österrike vill uppgifva Galicien; Preussen får uppgifva Posen. Man skall omgöra Nordens och Orientens karta. Det skall komma till en styckning af Ryssland, en förändring af styrelsen i dess provinser. Så snart nu dessa hotelser skett, ehuru utan bestämd plan, förändras scenen. Konungen af Preussen darrar; han låter sin fruktan delas af hr Nesselrode, af kejsar Alexander, af hela krigspartiet i Ryssland. Genast draga sig de mest oförskräckta tillbaka. Man förkastar ej längre det österrikiska ultimatum. Man gifver sig utan dröjsmål. Man antager allt. Det återstår ingenting annat än att underteckna ett stillestånd och debattera fredsvilkoren. Det är såsom en verklig coup de thåatre! Hvem hade således rätt m. h., om icke vi, som alltifrån stridens början visade på Polen såsom den punkt der man måste angripa Ryssland och Preussens obeslutsamhet? Hvem hade rätt, om ej vi, som fordrade de polska provinsernas intagande, och besvuro de allierade att icke inskränka kriget, och sade dem hvarje morgon: Vädjen till folkens ider och opinion, marscheren på kolossen; J egen oöfvervinneliga bundsförvandter, betjenen eder af dessalMan ser nu, att ett blott och bart till-kännagifvande af den snara verkställigheten af dessa idger angående kriget varit tillräck-ligt att låta allt förändra utseende. Ryssland var envist iafseende på Svarta hafvet; man hotar pekande på Warschau, och det ger vika! Preussen, hvars egoistiska envishet har kommit så mycket blod att rinna, förblef i sin dvala; ett ord om obegränsadt krig, om förändring i styrelse bestämma denna makt att intervenera! Det garanterar ej längre Ryssland, så snart man angriper denna makt annorstädes än i Orienten. Hvilka lärdomar ligga ej i allt detta! Ja, vi upprepa det, vi taga fasta häruppå, och vi be nationerna att äfven taga fasta häruppå; vi hade riktigt träffat den svaga punkten hos våra fiender, vi hade riktigt angifvit densamma; det är ej längre tillåtet att missförstå saken. Man vet hädanefter huru man skall angripa dem, huru man skall få dem att fatta beslut. Saken är ej så svår att inse, och vi förstå ganska väl Europas konservatives demonstrationer vid underrättelsen om det ryska antagandet. Men detta samma Ryssland, som så hastigt deciderar :sig och utan tvifvel nu är uppriktigt i sin skrämsel, skall det väl blifva lika uppriktigt i sina underhandlingar? Skall det ej söka att söndra Europa, och skall ej just detta bli dess förnämsta syfte? Det skall ej blott vilja aflägsna det krig, som hotat det i närvarande tid, utan det skall tänka på framtidem,. Det skall söka återupplifva denna heliga allians, medelst hvilken det fullbordat sina fyratio års inkräktningar. Och som det ingalunda ännu är tillbörligt kringskuret, kommer det att få mycken styrka på konferenserna; och det är dettå som vår fosterlandskärlek icke hade velat, det är detta som den fruktar. Våra motståndare :helsa med bifallsrop freden endast emedan det är en fred. Vi kunna deremot endast hylla en fred, hvars vilkor fullt emotsvara krigets ändamål och folkens förhoppningar. Nationerna voro så nära slutet af sina lidanden; ännu några bemödanden från de allierades sida, ännu ett fälttåg måhända, blott ett enda, och Polen var återstäldt. Ett stort exempel, en stor tillfredsställelse, en oändlig rättvisa hade gifvits åt nationaliteterna. För att vinna målet behöfdes blott en smula ihärdighet. Englands förberedelser voro fullständiga, Frankr.kes likaså, enligt finansministerns berättelse. Det återstod ingenting annat än att gå framåt, och man vill att vi skola klappa händerna vid signalen till reträtt. Äfven med antagande af att Ryssland är uppriktigt, och att de i Journal des Debats meddelade upplysningar grunda sig på fakta, blir det ett stort ansvar som Frankrike och England ikläda sig inför historien och inför menskligheten genom de vilkor de uppställa för freden. De kunna ännu rädda folken; grundlägga nätionaliteternas återuppståndelse och godtgöra begångna orättvisor genom Polens återställande. De nedlägga nu svärdet och öfverlemna Europas öde diplasatens händer i samma: ögonblick då:svärdet var färdigt att afhugga knuten. Diplomatien åtager sig fruktansvärda, omätliga förbindelser. Den får ej nu lemna de förtrycktas sak på halfva väcen Dinlamatberna ha nu själar i sin