aldrig så konservativ och mera benägen för
hårda omdömen och ännu hårdare åtgärder
mot andliga rörelser än som höfves den, som
åtminstone historiskt (!) om också icke personligt,
borde kunna kännamenskohjertats andliga behofr;
men 5. T. glömmer härvid att konsistorierna
icke kunna sägas uttrycka hela det meniga
presterskapets åsigter, samt att det stifts
presterskap, hvars styresman hr Reuterdahl
skall blifva, uttalat sig i helt annan anda.
Närmare belyses detta genom följande till oss
från en medlem af erkestiftets presterskap in-
sänd artikel:
Henrik Reuterdahl har blifvit erkebiskop.
Om någon utnämning i sednare tider varit
ett bedröfligt tecken på regeringens vanliga
oförmåga att till embetens besättande utse
passande, af den stora allmänheten önskade
och derföre till det lediga embetets beklädande
af den allmänna opinionen utsedde män, så är
den ofvanstående utnämningen visserligen ett.
bland de bedröfligaste. Utan att tala om er-
kestiftets presterskap, som hittills sluppit den
smärtsamma förödmjukelsen att till sin när-
maste förman få sig påtrugad en man som på
stiftets förslag ej uppnått ens det. tredje rum-
met och således uppenbarligen saknar prester-
nas förtroende; — Uno von Troil är den enda
som, utan att hafva erhållit stiftets förslag,
till erkebiskopsstolen blifvit utnämnd; men
han hade dock första rummet på allmänna
förslaget och i stiftet nära dubbelt så många
röster som hr Reuterdahl, och utnämningen
skedde under den nära enväldige Gustaf III
1786 — utan att tala, säger jag, om detta
stifts presterskap, som nu bittert känner, huru
vanlottadt det är i jemförelse med andra stifts,
då fråga är om att välja sig en förman, till
hvilken det kan blicka upp med kärlek och
förtrsende, så törde nu för hela den svenska
allmänheten vara klart, hyilka meriter, hvilka
egenskaper under nuvarande regering äro de
mest värderade och sökta. Lärdom, skicklig-
het, embetsmannaduglighet, personligt anse-
ende — hvartill tjena de? Nej, vill du svinga
dig upp i embetsväg, så strid hårdnackadt,
envist, blindt och med alla vapen och kraf-
ter mot hvarje samhällsförbättring, mot hvarje
steg framåt i politiskt och religiöst hänseen-
de; låt ingenting binda dig i denna strid,
hvarken egen öfvertygelse eller nationens akt-
ning, eller det allmänna bästa; och du skall
öfverhopas med befattningar, tyngas af äre-
tecken och lyftas upp på samhällets soliga
höjder. Och sedan du, till din egen förun-
dran, nått all denna herrlighet, så sucka öd-
mjukt, att du till allt detta blifvit drifven at
den billiga önskan att i mån af dina ringa
krafter komma i tillfälle att gagna konung,
fädernesland och kyrka.
Förgäfves skola regeringen cller dess sak-
förare, tili försvarande af denna åtgärd, kunna
andraga svårigheten att, sedan biskop Butsch
beklagligen undanbedt sig den honom er-
bjudna värdigheten, till densamma utse stats-
rådet Anjou, emedan han hade blott tredje
rummet på förslaget, då hr Reuterdahl der-
emot innehade det andra. Göres då, eller
kan det icke göras afseende på ett helt stifts
uttalade önskan? Statsrådet Anjou hade ju i
stiftet en enorm öfvervigt öfver doktor Reu-
terdahl, och denna öfvervigt bör väl betyda nå-
got? Eller rösta erkest ftets prester för ro skull?
Man skulle annars vara böjd för att tro, att
ett helt stifts presterskap bör i sin opinions-.
yttring betyda lika mycket, om ej mer än till
och med ett halft dussin domkapitel.
Man förvånas billigt öfver d:r Reuterdahls
styrka att vilja mottaga herdekallet inom ett
sådant fårahus, der blott några få getabockar,
önskat honom inträde. Han borde af stiftets
förslag kunnat inse, hvilka män man der ön-
skade komma i fråga. Af aktning för denna
så högt och allmänt uttalade önskan hade den
aldravanligaste blygsamhet säkert hållit sig
undan. Men d:r Reuterdahl är ej generad at
denna anspråkslösa dygd.
Af denna utnämning vänta vi mycket ondt.
och våra blifvande riksdagars historia skall
tvifvelsutan blifva sorglig för fosterlandsvän-
nen i allmänhet och för det egentliga prester-
skapet isynnerhet. Man bör nemligen kom-
ma ihåg att detta presterskap ingalunda är
det, som strider mot billiga och önskvärda
reformer; nej, det önskar dem tvärtom med
verklig ifver, ehuru det ej synes så, derföre
att dess önskningar i de aldra flesta fall icke
frambäras af de prelater, som på riksmötena
sägas utgöra dess representanter. Ytterligare
skall denna utnämning medelbart bidraga till
att i ofantlig proportion utvidga det svalg.
som redan förelinnes mellan presterskapet och
allmogen, derföre att den senare skrifver hela
skulden på motarbetandet af tidsenliga för-
bättringar på presternas räkning, hvilka hon
förlåtligt nog, dömer efter de män, som på
riksdagarne anses föra deras talan.
Hvad universitetet och läroverken hafva att
vänta af denna utnämning, det ligger i öppen
dag för hvars och en som aldrig så litet kän-
ner till d:r Reuterdahls hallsstarrighet och en-
vishet i dithörande frågor.
Såsom en behöflig salvelse för d:r Reuter-
dahl kunna vi dock af erfarenhet försäkra, att
han, vid sin ankomst till Upsala, visserligen
ej skall komma i saknad af dessa yttre äre-
betygelser, såsom -studentsång och hurrarop,
orationer, uppvaktningar m. m., som äro öfliga
inför hvarje chef. Vi tro till och med, att
utrymmet i hans mottagningsrum skall blifva
betydligt trängre än i hans företrädares, ty
krypfän skola aldrig saknas kring den, som
älskar detta vämjeliga slägte. Må då detta
blifva hr erkebiskopens belöning, ehuru vi an-
nars gerna skulle hafva önskat honom en vär-
digare!
Mycket skulle ännu kunna sägas härom,
men: ubi rerum testimonia adsunt, quid opus
est verbis? Kyrkoherde i Roslagen.
Våra insändare.
1. En älskare af rättvisa fäster, med anledning
af notisen derom; att en guldmedalj blifvit tilldelad
ynglingen Gauffin, derföre att han vid ångfartyget
Kommendörkaptens brand sistl. år räddat ett frun-