aldrig så konservativ och mera benägen för hårda omdömen och ännu hårdare åtgärder mot andliga rörelser än som höfves den, som åtminstone historiskt (!) om också icke personligt, borde kunna kännamenskohjertats andliga behofr; men 5. T. glömmer härvid att konsistorierna icke kunna sägas uttrycka hela det meniga presterskapets åsigter, samt att det stifts presterskap, hvars styresman hr Reuterdahl skall blifva, uttalat sig i helt annan anda. Närmare belyses detta genom följande till oss från en medlem af erkestiftets presterskap insänd artikel: Henrik Reuterdahl har blifvit erkebiskop. Om någon utnämning i sednare tider varit ett bedröfligt tecken på regeringens vanliga oförmåga att till embetens besättande utse passande, af den stora allmänheten önskade och derföre till det lediga embetets beklädande af den allmänna opinionen utsedde män, så är den ofvanstående utnämningen visserligen ett. bland de bedröfligaste. Utan att tala om erkestiftets presterskap, som hittills sluppit den smärtsamma förödmjukelsen att till sin närmaste förman få sig påtrugad en man som på stiftets förslag ej uppnått ens det. tredje rummet och således uppenbarligen saknar presternas förtroende; — Uno von Troil är den enda som, utan att hafva erhållit stiftets förslag, till erkebiskopsstolen blifvit utnämnd; men han hade dock första rummet på allmänna förslaget och i stiftet nära dubbelt så många röster som hr Reuterdahl, och utnämningen skedde under den nära enväldige Gustaf III 1786 — utan att tala, säger jag, om detta stifts presterskap, som nu bittert känner, huru vanlottadt det är i jemförelse med andra stifts, då fråga är om att välja sig en förman, till hvilken det kan blicka upp med kärlek och förtrsende, så törde nu för hela den svenska allmänheten vara klart, hyilka meriter, hvilka egenskaper under nuvarande regering äro de mest värderade och sökta. Lärdom, skicklighet, embetsmannaduglighet, personligt anseende — hvartill tjena de? Nej, vill du svinga dig upp i embetsväg, så strid hårdnackadt, envist, blindt och med alla vapen och krafter mot hvarje samhällsförbättring, mot hvarje steg framåt i politiskt och religiöst hänseende; låt ingenting binda dig i denna strid, hvarken egen öfvertygelse eller nationens aktning, eller det allmänna bästa; och du skall öfverhopas med befattningar, tyngas af äretecken och lyftas upp på samhällets soliga höjder. Och sedan du, till din egen förundran, nått all denna herrlighet, så sucka ödmjukt, att du till allt detta blifvit drifven at den billiga önskan att i mån af dina ringa krafter komma i tillfälle att gagna konung, fädernesland och kyrka. Förgäfves skola regeringen cller dess sakförare, tili försvarande af denna åtgärd, kunna andraga svårigheten att, sedan biskop Butsch beklagligen undanbedt sig den honom erbjudna värdigheten, till densamma utse statsrådet Anjou, emedan han hade blott tredje rummet på förslaget, då hr Reuterdahl deremot innehade det andra. Göres då, eller kan det icke göras afseende på ett helt stifts uttalade önskan? Statsrådet Anjou hade ju i stiftet en enorm öfvervigt öfver doktor Reuterdahl, och denna öfvervigt bör väl betyda något? Eller rösta erkest ftets prester för ro skull? Man skulle annars vara böjd för att tro, att ett helt stifts presterskap bör i sin opinions-. yttring betyda lika mycket, om ej mer än till och med ett halft dussin domkapitel. Man förvånas billigt öfver d:r Reuterdahls styrka att vilja mottaga herdekallet inom ett sådant fårahus, der blott några få getabockar, önskat honom inträde. Han borde af stiftets förslag kunnat inse, hvilka män man der önskade komma i fråga. Af aktning för denna så högt och allmänt uttalade önskan hade den aldravanligaste blygsamhet säkert hållit sig undan. Men d:r Reuterdahl är ej generad at denna anspråkslösa dygd. Af denna utnämning vänta vi mycket ondt. och våra blifvande riksdagars historia skall tvifvelsutan blifva sorglig för fosterlandsvännen i allmänhet och för det egentliga presterskapet isynnerhet. Man bör nemligen komma ihåg att detta presterskap ingalunda är det, som strider mot billiga och önskvärda reformer; nej, det önskar dem tvärtom med verklig ifver, ehuru det ej synes så, derföre att dess önskningar i de aldra flesta fall icke frambäras af de prelater, som på riksmötena sägas utgöra dess representanter. Ytterligare skall denna utnämning medelbart bidraga till att i ofantlig proportion utvidga det svalg. som redan förelinnes mellan presterskapet och allmogen, derföre att den senare skrifver hela skulden på motarbetandet af tidsenliga förbättringar på presternas räkning, hvilka hon förlåtligt nog, dömer efter de män, som på riksdagarne anses föra deras talan. Hvad universitetet och läroverken hafva att vänta af denna utnämning, det ligger i öppen dag för hvars och en som aldrig så litet känner till d:r Reuterdahls hallsstarrighet och envishet i dithörande frågor. Såsom en behöflig salvelse för d:r Reuterdahl kunna vi dock af erfarenhet försäkra, att han, vid sin ankomst till Upsala, visserligen ej skall komma i saknad af dessa yttre ärebetygelser, såsom -studentsång och hurrarop, orationer, uppvaktningar m. m., som äro öfliga inför hvarje chef. Vi tro till och med, att utrymmet i hans mottagningsrum skall blifva betydligt trängre än i hans företrädares, ty krypfän skola aldrig saknas kring den, som älskar detta vämjeliga slägte. Må då detta blifva hr erkebiskopens belöning, ehuru vi annars gerna skulle hafva önskat honom en värdigare! Mycket skulle ännu kunna sägas härom, men: ubi rerum testimonia adsunt, quid opus est verbis? Kyrkoherde i Roslagen. Våra insändare. 1. En älskare af rättvisa fäster, med anledning af notisen derom; att en guldmedalj blifvit tilldelad ynglingen Gauffin, derföre att han vid ångfartyget Kommendörkaptens brand sistl. år räddat ett frun