kinesernas begrafniingssätt, vidare. från nyare tide: sultansgrafvarne i Flonstantinopel och andra grafvar märkvärdiga genom sin historiska betydelse. Härpi öfvergår han till nyare tidens allmänna begrafninggs. platser, kyrkogårdaine, och kommer, sedan han nog skildrat de vackraste bland dem, till de egentlige skuggsidorna af begrafningsväsendet, bland hvill: isynnerhet framhållas likens jordande i kyrkor och grifter samt den derigenom åstadkomna skadliga in. , flytelsen på det allmänna heksotillståndet. En sto mängd exempel finnas här saralade, som bevisa hur genom de i kyrkografvarne nedsatta liken illamä enden, sjukdomar, ja till och med dödsfall bland kyrkogångarne åstadkommits. Den andra afdelningen är af mera medieinskt innehåll och undervisar om skendöden, tiden för jordandet och liköppningen, den tredje angående likutställmingen, den fjerde 1örande likhus. Med den femte afdelningen föres man åter tillbaka till forntiden, i det här inbalsamerjingen såsom en egendomlig förb eredelse till likbegömgelsen noga skildras. Allt hvailhittills blifvit nämridt är dock blott att anse såsom .en historisk förbe;:edelse, och först sjette afdelningen utvecklar som sag:dt bokons egentliga ändamål. Tre olika sätt för Iikbegängelse omtalas såsom ege ndomliga för fointidenBoch blifva i detalj karakte riserade; inbalsan iering, jordande rätt och slätt och förbränning med samlande och bevarande af askun. Härmed bildas då öfvergången till sista afdelningen, hvilken bär samma öfyerskrift som hela boken. Likförbränning egåe rum hos de gamla fenieierna, perserna, as syrierna, indierna, grekerna, romarne, judarne, eelter na och slaverna, och alla de hos dexsa olika folk dermed förbundna egendomliga eeremonier äro på dlet sorgfälligaste skildrade. Men med kristendomens iitbredande blef jordfästmingen bland de kristna folken den rådande seden för likbegångelse, emedan kyrk:ofäderna eftertryckligen satte sig emot likenas förbräinning; och för närvarande är likförbränningen såsom allmän folksed blett bruklig i Afrika och Asien. Sedermera kommer författaren till den praktiska :1idan äf saken. Likens jordamde, säger han, erbjuder för de efterlemnade ieke en gång ett föremål för svördsam åminnelse; dagligen stör plogen och spaden :grafvens beprisade ro; förhärjande vattuflöden, såom t. ex. den sednaste öfversvämningen i Schlesiem, hafva bortsköljt hela kyrkogårdar med likkistor owh Vik; dertil komma de genom likens jordande upp Ikommande förruttnelsedunsterna, hvilkas skadliga infflytande redan förut blifvit skildradt, och hvilka isy:tmerhet i krigstider blifva högst farliga, då, vid omöj: ligheten akt nog hastigt och djupt jorda de många liken af menniskor och djur, desamma öfvergå till förruttnelse, förpesta den kringliggande trakten o. B. v. Med rysning måste man läsa de åtföljande bilagorna ur byaste krigshistorien på Krim, hvilka förorsakade att äfven i England den offentliga meninsgen uttalade sig för likförbränningen genom flera tidningsartiklar. Slutligen hänvisas äfven deruppå att, med afseende på ett möjligt återuppvaknande i grafven, jordandet aldrig kan medföra de fördelar, sw de andra i forntiden brukliga sätten för likbegä.ngelse. Det enda medel att förebygga alla dessa oläg enheter, — är likförbränningen. Men författaren fraktar vid detta förslag för möjliga an.xrepp öeh oberättigade fördomar af tidsandan och söker att möta äfven dessa, Det blefvo för ridlyftigt att vidröra alla esstaka punkter på hvilka han här fästat afseende. Förfatstaren slutar med dessa ord: Likförbränningen är således hrarken emot den kristna religienen, ej heller emot kyrklig ordning, oeh blott blind fördom skulle ännu i vår tid kunna söka att bestrida denna art: af likbegängelse erkännande, då den efter hvad bevisadt är utesluter alla de olägenheter, hvilka jordandet af liken med sig för. Likförbränningen äv den enda art af likbegängelse, som skyddar för de förskräckliga följderna af förruttnelsedunsterna och förekommer det vid likens jordfästande så ofta inträffande återuppvaknandet i grafven. Blott gepom återinförandet af likförbränningen skall medieinalpolisen kunna uppfylla sin uppgift att skydda de lefvandes helsa för de dödas allt för hopträngda Adliga sammanboende och på samma gång bidraga ska. att längre bevara oeh i ära hålla minnet at dertill som nu kunnat ske vid det sedvanliga sätdem, än: xpgelser.s tet för likbeg. 3 5 Eönriiolsor: I .eN i gårdagens Aftonblad intagna EgRättelser: 2 Loggboksanteckningar föreartikel om hr Ekbohru Si -— .okfel, Vid. 3, sp. 2, stycket 8 komma. följande tryckfel. Kilanea, och i noten på . 19 står: Kilanya, fa NE er MN Tje sp. står: Ty vi här he att göra med, läs: Ty att vi här icke ha att göra mad. SR trä vnet oc TINNDERR ÄÅTTELSER.