nyttdaäcket. — JIiran hytten går en telegrat ned vill naschinrummet. Detta meddelningssätt har dock icke ännu ernått den fullständighet, som är nödvänlig för att fullt tillförlitligt angifva hvad som forlras af maschinen. Att endast meddela framåt, full måsehins, saktas, back m. m. anses icke vara tillräckligt för att under strid eller i flotta gifva skeppet den noggranna rörelse, som omständigheterna zunna fordra, hvilket måste ske genom en bestämd ippgift på det erforderliga slagantalet; men denna ullkomlighet har Snnu icke blifvit uppnådd. Det ir derför alltid, utom denna telegraf, en ledning af sutta-pereha-talrör, hvarigenom befallningarne medielas muntligen ned till maschinerict. — På alla skeppen bo officerarne nere på trossbotten. Bäddställningen uti dessa hyttor består endast af en seselduksram eller sängbotten, vid hvilkens båda änlar reser sig en stark jernbåge, och ifrån midten af lenna jenbåge utgår horisontelt en liten jerndobb. På dessa dobbar hänges bädden uti motsvarande jerndädda spår, fästade vid tvärskeppsskotten, hvarigeiom den:sålunda svänger fri och ledig likasom en vängmatta. Hyttorma äro dertill så rymliga, att väddställningen, utan att rubba byrån, kan förflyttas vå fot midskepps till och der upphängas uti likarade spår vid tvärskeppsskotten. Närmast skeppssilan är på hvarje skott en två fot bred dörr, och geaom bäddställningarnes förutnämnda inflyttning kunna slla dessa dörrar öppnas, hvarigenom slaggången kring skeppet blifrer fri och öppen. Denna klarsöring af slaggångarne får aldrig uraktlåtas vid ;klart skepp, hvilket sker minst en gång i veckan. — Till befordran af snygghet oeh helsa äro de båda örligaste af de aktre hyttorna på trossbotten inredda 4ll badrum, uti hvilka erhålles så väl varmt vatten från pannorna som kallt ifrån skeppssidan. Här ingå ie ifrån vakten aflöste maschinisterne, eldrarne och rollämprarne och afskölja sig den smet och orenighet, som de ej kunnat undgå i masehinrummet ch kollårarne. En annan omtänksamhet, till ernåande af den ombord på ångfartyg svårhållna renligaeten, är att ifrån ångpannorna till alla däcken ippgå pipor, igenom hvilka ljumt valten kan till -enspolning uppbringas, när skeppet, under segel eler till ankars, ligger utan ånga med elden täckt fire banked) i eldstäderna, d. v. s. elden öfvervöljd med aska för att bibehållas till hastig uppelding. Dessa få lösryckta skildringar ifrån det inre af ett ;ngelskt linieskepp torde kunna gifva, likasom en aastig blick igenom nyckelhå!et, en ungefärlig förestäslning om den mångartade sinnrikhet och osparda zostnad, som numera är koncentrerad inom linieskeppets relingar, och som alltid, i mer eller mindre nån, måste af begreppet uppfattas gemensamt med le betydelsefulla orden: ett nutidens linieskepp. (Tidskrift i Sjöväsendet.) — Kronstadts tillintetgöreise har, såsom en hvar vet, varit föremål för mångahanda funderingar inder det pågående kriget, och man vet att de nya szanonbåtar och simmande batterier, som blifvit byggda i England och Frankrike, stått i något samband med lessa funderingar. En författare i -Morning Herald framkastar emellertid ef plan att för framtiden göra Kronstadt och S:t Petersburg onyttiga såsom sjöarseaaler utan att de allierade skulle behöfva blottställa sig för de äfventyr, som en strid med granitfästena skulle medföra. Man vet, att Kronstadts förnämsta styrka består i det grunda vattnet, som på alla sidor mgifver fästena och hindrar större fartyg attnalkas dem utom genom en enda. ränna hvilken bestrykes if en ofantlig mängd kanoner. Författaren i Herald menar, att man ganska lätt skulle kunna spärra kaaalen genom att i densamma nedsänka stenblock, på samma sätt som man gjort för vågbrytaren i Plynouth. Det vigtiga är, att förstöra fartygens väg nellan Kronstadt och Kronslott; passagen är der ej mer än en fjerdedels engelsk mil bred med mindre in 4 famnars djup. Ryssarne skulle icke kunna omantetgöra hvad som sålunda blifvit gjordt, ty de nya, svårt bestyckade kanonbåtarne skulle hindra dem ander sommaren, och isen skulle för dem utgöra ett öfvervinneligt hinder under vintern. Man kunde sljest i rännan sänka med sten lastade fartyg om 100 tons hvardera. De förödelser man skulle kunna sillvägabringa å Kronstadt skulle till och med bespara transportkostnaden för stenen, eller, om man icke vill anfalla Kronstadt, kunde man nedsänka fartygen vester ut i kanalen, utom skotthåll för fästdingens kanoner. Man kan hemta sten från ruinerna if Bomarsund på fartyg, bogserade af ångbåtarne; ander de fyra sommarmånaderna kunde man med lätthet ditföra 64,000 tons sten. Det är klart att fon på detta sätt, utan att taga Kronstadt; skulle unna fullständigt tillsluta S:t Petersburgs arsenal. yssarne ha härutinnan sjelfva gifvit föredömet. I farvattnet norr om Kronstadt ha de nedsänkt en dubbel rad af granitbloek, sträekande. sig. nordost från Kronstadt till Lisi Nos, på en bredd af öfver fyra gng. mil; denna farled är fullständigt tillsluten. i I — I sKapten Puff läses följande pikanta anekdot, hvars sanningsenlighet vi hört bekräftas från flera båll: j På sista hofbalen funnos äfven några spelbord, af hvilka isynnerhet ett ådrog sig stor uppmärksamhet. Det var österrikiske ministern baron Langenau, preussiske ministern grefve Westphalen, ryske ministern hr Dasehkoff och engelske ministern hr Magenis, som gjorde ett parti whist med hvarandra. Man ville hafva observerat att de spelande diplomaterna, de stunder då de trodde sig obemärkta, skötte sina xort utmärkt illa och med allvarsam uppsyn utbytte ett och annat ord som synbarligen icke hade det ringaste sammanhang med spelet. När de slutligen funno att man temligen allmänt hade ögonen på dem, skyndade de sig att afsluta partiet; herrar Lan genau och Westphalen spelade då tillsammans mot herrar Magenis och Dasehkoff, oeh spelet slöts så, att österrikaren och preussaren gjorde slamm på engelsmannen och ryssen. — Landsflykting och kejsare. Vi befinna oss på S:t James teater någon dag i Juni månad 1847. Från parketten till raderna, från raderna till galleriet var huset packadt med åskådare. Moderna och lyxen hade uppbjudit alla sina tillgångar, och det hela erbjöd ett skådespel, hvars make make man sällan får se; Drottningen och prins Albert sutto i kgl. logen. Bredvid dem satt hertigen af Nemours — den tiden icke en landsflykting, som åt den utländska gästfrihetens bittert smakande bröd, utan son åt en regerande konung, den blifvande regenten i ett stort rike och en med förekommande artighet mottagen gäst vid britiska hofvet. Bredvid denne loge blef likväl uppträdet mindre smickrande för teorien om konungarnes gudomliga rätt. På ena sidan satt hertigen af Braunschweig med sina diamanter och sitt smink, en landsflykting-från adas grosse Vaterlandlikasom från sitt eget lilla hertigdöme; på den andra midt emot honom syntes grefve Montemolin, pretendenten till Spaniens tron. På första logeraden satt, undanskymd af draperiet och sjelf svept i olyckans skuggor, den afsatte brodren till Don Petro — Don Miguel sjelf, och man saknade blott en kung Theodor, för att få allt fullständigt. En hvar gjorde sina anmärkningar öfver det besynnerliga sammanträffande, som fört så många tronpretendenter tillhopa på ett ställe; man tänkte på alltings fränderlighet, då plötsligen Ludvig Napoleon trädde in på orchesterplatsen. Situationen var slående. Det fanns ingenting, som kunde förminska effekten deraf, ty ridån var ännu nere; en hvar öfverlemnade sig åt de tankar, hvartill detta skådespel naturenligt måste gifva upphof. Det löjliga i