nyttdaäcket. — JIiran hytten går en telegrat ned vill
naschinrummet. Detta meddelningssätt har dock
icke ännu ernått den fullständighet, som är nödvän-
lig för att fullt tillförlitligt angifva hvad som for-
lras af maschinen. Att endast meddela framåt,
full måsehins, saktas, back m. m. anses icke
vara tillräckligt för att under strid eller i flotta gifva
skeppet den noggranna rörelse, som omständigheterna
zunna fordra, hvilket måste ske genom en bestämd
ippgift på det erforderliga slagantalet; men denna
ullkomlighet har Snnu icke blifvit uppnådd. Det
ir derför alltid, utom denna telegraf, en ledning af
sutta-pereha-talrör, hvarigenom befallningarne med-
ielas muntligen ned till maschinerict. — På alla
skeppen bo officerarne nere på trossbotten. Bädd-
ställningen uti dessa hyttor består endast af en se-
selduksram eller sängbotten, vid hvilkens båda än-
lar reser sig en stark jernbåge, och ifrån midten af
lenna jenbåge utgår horisontelt en liten jerndobb.
På dessa dobbar hänges bädden uti motsvarande jern-
dädda spår, fästade vid tvärskeppsskotten, hvarige-
iom den:sålunda svänger fri och ledig likasom en
vängmatta. Hyttorma äro dertill så rymliga, att
väddställningen, utan att rubba byrån, kan förflyttas
vå fot midskepps till och der upphängas uti likar-
ade spår vid tvärskeppsskotten. Närmast skeppssi-
lan är på hvarje skott en två fot bred dörr, och ge-
aom bäddställningarnes förutnämnda inflyttning kunna
slla dessa dörrar öppnas, hvarigenom slaggången
kring skeppet blifrer fri och öppen. Denna klar-
söring af slaggångarne får aldrig uraktlåtas vid
;klart skepp, hvilket sker minst en gång i veckan.
— Till befordran af snygghet oeh helsa äro de båda
örligaste af de aktre hyttorna på trossbotten inredda
4ll badrum, uti hvilka erhålles så väl varmt vatten
från pannorna som kallt ifrån skeppssidan. Här ingå
ie ifrån vakten aflöste maschinisterne, eldrarne och
rollämprarne och afskölja sig den smet och oren-
ighet, som de ej kunnat undgå i masehinrummet
ch kollårarne. En annan omtänksamhet, till ernå-
ande af den ombord på ångfartyg svårhållna renlig-
aeten, är att ifrån ångpannorna till alla däcken
ippgå pipor, igenom hvilka ljumt valten kan till
-enspolning uppbringas, när skeppet, under segel el-
er till ankars, ligger utan ånga med elden täckt
fire banked) i eldstäderna, d. v. s. elden öfver-
völjd med aska för att bibehållas till hastig uppeld-
ing.
Dessa få lösryckta skildringar ifrån det inre af ett
;ngelskt linieskepp torde kunna gifva, likasom en
aastig blick igenom nyckelhå!et, en ungefärlig före-
stäslning om den mångartade sinnrikhet och osparda
zostnad, som numera är koncentrerad inom linie-
skeppets relingar, och som alltid, i mer eller mindre
nån, måste af begreppet uppfattas gemensamt med
le betydelsefulla orden: ett nutidens linieskepp.
(Tidskrift i Sjöväsendet.)
— Kronstadts tillintetgöreise har, såsom en
hvar vet, varit föremål för mångahanda funderingar
inder det pågående kriget, och man vet att de nya
szanonbåtar och simmande batterier, som blifvit byggda
i England och Frankrike, stått i något samband med
lessa funderingar. En författare i -Morning Herald
framkastar emellertid ef plan att för framtiden göra
Kronstadt och S:t Petersburg onyttiga såsom sjöarse-
aaler utan att de allierade skulle behöfva blottställa
sig för de äfventyr, som en strid med granitfästena
skulle medföra. Man vet, att Kronstadts förnämsta
styrka består i det grunda vattnet, som på alla sidor
mgifver fästena och hindrar större fartyg attnalkas
dem utom genom en enda. ränna hvilken bestrykes
if en ofantlig mängd kanoner. Författaren i Herald
menar, att man ganska lätt skulle kunna spärra ka-
aalen genom att i densamma nedsänka stenblock, på
samma sätt som man gjort för vågbrytaren i Ply-
nouth. Det vigtiga är, att förstöra fartygens väg
nellan Kronstadt och Kronslott; passagen är der ej
mer än en fjerdedels engelsk mil bred med mindre
in 4 famnars djup. Ryssarne skulle icke kunna om-
antetgöra hvad som sålunda blifvit gjordt, ty de nya,
svårt bestyckade kanonbåtarne skulle hindra dem
ander sommaren, och isen skulle för dem utgöra ett
öfvervinneligt hinder under vintern. Man kunde
sljest i rännan sänka med sten lastade fartyg om
100 tons hvardera. De förödelser man skulle kunna
sillvägabringa å Kronstadt skulle till och med be-
spara transportkostnaden för stenen, eller, om man
icke vill anfalla Kronstadt, kunde man nedsänka far-
tygen vester ut i kanalen, utom skotthåll för fäst-
dingens kanoner. Man kan hemta sten från ruinerna
if Bomarsund på fartyg, bogserade af ångbåtarne;
ander de fyra sommarmånaderna kunde man med
lätthet ditföra 64,000 tons sten. Det är klart att
fon på detta sätt, utan att taga Kronstadt; skulle
unna fullständigt tillsluta S:t Petersburgs arsenal.
yssarne ha härutinnan sjelfva gifvit föredömet. I
farvattnet norr om Kronstadt ha de nedsänkt en dub-
bel rad af granitbloek, sträekande. sig. nordost från
Kronstadt till Lisi Nos, på en bredd af öfver fyra
gng. mil; denna farled är fullständigt tillsluten.
i
I — I sKapten Puff läses följande pikanta
anekdot, hvars sanningsenlighet vi hört be-
kräftas från flera båll:
j På sista hofbalen funnos äfven några spelbord, af
hvilka isynnerhet ett ådrog sig stor uppmärksamhet.
Det var österrikiske ministern baron Langenau, preus-
siske ministern grefve Westphalen, ryske ministern
hr Dasehkoff och engelske ministern hr Magenis,
som gjorde ett parti whist med hvarandra. Man
ville hafva observerat att de spelande diplomaterna,
de stunder då de trodde sig obemärkta, skötte sina
xort utmärkt illa och med allvarsam uppsyn utbytte
ett och annat ord som synbarligen icke hade det
ringaste sammanhang med spelet. När de slutligen
funno att man temligen allmänt hade ögonen på
dem, skyndade de sig att afsluta partiet; herrar Lan
genau och Westphalen spelade då tillsammans mot
herrar Magenis och Dasehkoff, oeh spelet slöts så,
att österrikaren och preussaren gjorde slamm på en-
gelsmannen och ryssen.
— Landsflykting och kejsare. Vi befinna
oss på S:t James teater någon dag i Juni månad
1847. Från parketten till raderna, från raderna till
galleriet var huset packadt med åskådare. Moderna
och lyxen hade uppbjudit alla sina tillgångar, och
det hela erbjöd ett skådespel, hvars make make man
sällan får se;
Drottningen och prins Albert sutto i kgl. logen.
Bredvid dem satt hertigen af Nemours — den tiden
icke en landsflykting, som åt den utländska gästfri-
hetens bittert smakande bröd, utan son åt en rege-
rande konung, den blifvande regenten i ett stort rike
och en med förekommande artighet mottagen gäst
vid britiska hofvet. Bredvid denne loge blef likväl
uppträdet mindre smickrande för teorien om konun-
garnes gudomliga rätt. På ena sidan satt hertigen
af Braunschweig med sina diamanter och sitt smink,
en landsflykting-från adas grosse Vaterlandlikasom
från sitt eget lilla hertigdöme; på den andra midt
emot honom syntes grefve Montemolin, pretendenten
till Spaniens tron. På första logeraden satt, undan-
skymd af draperiet och sjelf svept i olyckans skug-
gor, den afsatte brodren till Don Petro — Don Miguel
sjelf, och man saknade blott en kung Theodor, för
att få allt fullständigt.
En hvar gjorde sina anmärkningar öfver det be-
synnerliga sammanträffande, som fört så många tron-
pretendenter tillhopa på ett ställe; man tänkte på
alltings fränderlighet, då plötsligen Ludvig Napo-
leon trädde in på orchesterplatsen. Situationen var
slående. Det fanns ingenting, som kunde förminska
effekten deraf, ty ridån var ännu nere; en hvar öf-
verlemnade sig åt de tankar, hvartill detta skåde-
spel naturenligt måste gifva upphof. Det löjliga i