skick? Föreställer man sig väl, att denna reform någonsin kan ändamålsenligt genomföras, så länge undervisningsverket är uteslutande stäldt under tillsyn af -myndigheter, som ingenting tillse, och förrän skolan upphört att vara en af kyrkans domäner? Öfvergår man från dessa rent andliga föremål till de i viss mån mera materiella, men som likväl med de förra stå i ett visst sammanhang, nemligen de nödiga och tidsenliga reformerna i vår kriminella och civila lagstiftning, så saknas äfven inom detta område den från en regerings sida så behöfliga impuls, hvilken inom en så beskaffad representation som Sverges nuvarande, ensam förmår leda och till afgörande bringa resultaterna af det i dessa vigtiga ämnen väckta nationalmedvetandet. Deremot finner man vår regering hafva, genom sitt afslag å ständernas beslut om vissa modifikationer i ogift qvinnas omyndighetstillstånd, för en tid hämmat utvecklingen af en verksamhet, hvilken såväl i industrielt som sedligt hänseende kunnat ha de mest välgörande följder. Hvad åter beträffar de rent materiella föremålen för styrelsens omvårdnad, råder ännu beklagligen samma passivitet som fordom, och i afseende på kreditväsendets ordnande fingo väl rikets sist församlade ständer emottaga ett komitebetänkande, men utan den ringaste upplysning om regeringens tankar i ämnet, än mindre en kongl. proposition. De båda grundlagsändringsförslag, hvilka under sista riksdag från regeringen utgingo, och blefvo hvilande, uppenbara hvart och ett för sig ganska betänkliga sträfvanden. Det ena (rörande den s. k. prinsregeringen) går nemligen ut på att ytterligare försvaga det redan i sjelfva verket föga stränga konstitutionella ansvar, som åligger rådgifvarne, och att i stället för den regering nu gällande regeringsform för dylika undantagsfall föreskrifva, bilda en hittills i vårt land (så när som på ett enda föga inbjudande exempel) okänd furstemakt. Det andra, rörande tryckfrihetens förflyttande från grundlagsområdets fasta mark till allmänna lagens lösa jordmån, innebär ett illa doldt syfte att i framtiden med tillhjelp af en eller två bland de mera vacklande rösterna i t. ex. borgareståndet, lätteligen bringade i tillbörlig riktning, kunna lyckas tillvägabringa hvilka inskränkningar i den fria yttranderätten som man behagar. Vare det emellertid långt ifrån oss att vilja förneka, eller ej med tacksamhet erkänna det myckna godasom påsistförflutna riksmöte genom regeringens antagande af vissa bland ständernas beslut tillvägabragts. Vi vilja blott fästa uppmärksamheten deruppå, att detta goda uteslutande legat inom kretsen af det rent materiella, ett slags neutralt område, der de för öfrigt mest diametralt motsatta åsigter vänligt kunna mötas, och de olika partierna likasom i Wien fredligt samspråka. Partier, sade vi, emedan det parti, hvilket hos oss kallar sig det konservatift reformerande, men af andra erhållit en kortare benämning, just ådagalagt sin reformlust inom detta materiella, klokt reserverande sin konservatism för de fall, der samhällets hägn och högsta intressen fordra ett verkligt framåtskridande. Vi vilja ingalunda vägra vår hyllning åt någon form af det progressiva, utan härvid blott göra den lilla: anmärkningen, att i staten likasom i hushållet, inom det stora samhället likasom inom det lilla, vårdandet af yttre förkofran i längden föga båtar, så framt vigten af de moraliska banden förbises; hvaremot, om blott de senare aldrig lemnas ur sigte, den förra blir antingen till en viss grad umbärlig, eller ock fastmer snart och säkrast vunnen. Omisskänneligen har på senare tider hos vår regering förmärkts ett visst sträfvande att, på samma gång den förnämt nedblickat på sina fordna bepröfvade vänner, de gammalkonservativa, och med skyggt misstroende betraktat de rent progressiva, deremot med synnerlig förkärlek omhulda det mellanstående eller mellanlöpande partiet. Innan det nu började året gått till ända, tillstundar ett nytt riksmöte. Måtte de då samlade ständerna. gifva en bestämd fulländning åt de vid det förra lyckligt påbegynta reformerna inom det ekonomiska omrädet, men dervid ej förgäta, att andra frågor al ännu större omfattning, ännu oafvisligare, vänta på en lugn, redlig, samvetsgrann behandling. Måtte de ej heller förgäta, att deras kall är ett granskande, deras pligt att med alla konstitutionella medel, som stå dem till buds, söka afvärja hvarje angrepp mot deras i besvurna grundlagar försäkrade rättigheter, och med osplittrade krafter hämma det allenastyrande, hvaremot dessa grundlagar i ord och anda protestera. Och måtte konungen då möta sitt folks ombud med en rådgifvarepersonal, för hvilken han sjelf har aktning och förtroende, och som med förtroende kan helsas af en nation, hvilken från urminnes tider älskat att stå 1 ett moraliskt förhållande till sin regering och deraf nedlagt dyrbara prof äfven i sin sednaste regeringsform. est — Vi nämnde i går, att man hade skäl att förmoda, det frågan om utnämning af ny erkebiskop skulle förekomma i gårdagens konselj. Den till i går beramade konseljen blet emellertid kontramanderad och har i stället hållits i dag, hvarföre man har anledning att redan i afton uti Posttidningen vänta bekräftelse hvad ryktet sedan några dagar haft att i detta hänseende förmäla. — tt