öessens förtgång förklarat att han hade orätt.
De äro båda så ädla! Nu besluter markis-
innan, till sina vänners förtviflan, att gå i
kloster. Kusinen, den häftige friaren och arfs-
retendenten, .slutar emellertid stycket lyck-
ligt med att ädelmodigt förena de båda äl-
skande, sedan han afstått såväl från sin kär-
lek, som sitt arf — samt reser sedan tillbaka
till Amerika, efter att emellertid med sina
råa plantage-vanor ogement hafva roat sina
aristokratiska vänner i det hyfsade Europa.
Stycket, ehuru icke illa skrifvet, är, såsom
man ser, något föråldradt såväl för vår tids
smak, som sympatier. Fru Kinmanson var
dock, det måste man erkänna, en mycket
täck och näpen grefvinna, och fru Lagerqvist
uppbar sin rol med verkligt behag. Den för-
tjenta skådespelerskan blef applåderad vid sitt
inträdande och framropad efter styckets slut.
Uti efterpjesen, med musik af dAlayrac, ut-
märkte sig hr Arnoldson ganska fördelaktigt
denna qväll både genom sitt spel och sin
sång.