den blifvande filialbanken i Norrköping, fö-
reter någon skiljaktighet från de förutvarande.
Man bör dock hafva anledning till den förmo-
dan, att den vackra iden skall utaf vid större
affärsverksamhet vanda händer vinna ytterli-
gare fullkomning i den praktiska tillämp-
ningen.
MUSIK.
KONGL. OPERAN. Festen till firande af den
100:de årsdagen af Mozarts födelse försiggick
i går afton. Den öppnades med ouverturen
till operan Trollflöjten. Derpå följde en af
hr G. H. Mellin författad prolog, i hvilken
hr Dahlqvist uti antik kostym med lyra i han-
den, föreställande Orpheus, uppträdde. Sedan
han sagt några ord om konstens höga kal-
lelse, anropar han Sängens fader att i ensyn
låta honom få skåda verldens tillkommande
störste tonkonstnär. Denna bön beviljas ho-
nom; molnen fördela sig småningom, och
Mozarts bildstod på torget i Salztburg visar
sig, omgifven så väl af kostymerade karak-
terer ur åtskilliga af Mozarts operor, som af
;sånggudinnorna Melpomene och Thalia samt
Ryktet. Härunder afsjunges bakom scenen en
hymn, lämpad till en melodi af Mozart. Den
vackra taflan vann publikens bifall, men för-
isvann alltför hastigt för att af alla hinna full-
iständigt uppfattas, hvarföre man begärde att
få ridån lyftad ånyo, hvilket också efterkoms.
i; Efter denna förberedelse uppfördes Mozarts
jodödliga. mästerverk Don Juan.
Operan har nu blifvit uppsatt med stor
ostentation. De urblekta dekorationerna hafva
blifvit ersatta med nya, utförda med hr Ro-
:bergs vanliga talang. Isynnerhet Don Juåns
slott: och salar voro mästerligt målade i spansk
morisk stil; Måhända kunde anmärkas, att
koloriten i nästan alla dessa dekorationer är
bållen nog mycket i gult och brunt. Dessa
tyckas riktigt hafva blifvit hr R:s favoritfärger.
Aven kostymerna hafva undergått en väl be-
höflig: förändring. Isynnerhet var det fägne-
samt att finna, hur Donna Elvira nu mot en
mera elegant drägt utbytt sin fordna till hälf-
ten svenska, till hälften spanska papegoj-gröna
rock, samt sin vanprydande dusamell, hvilka
plagg, utan att vara särdeles elastiska, länge
tillika med rolen fatt gå i arf från den ena
Elvira till den andra. Mamsell Michal var
ännu bland dem, som nödgades axla sig i denna
dråpliga kostym.
Texten har också blifvit ånyo öfversatt, och
recitativer till en del inlagda der förr dialog
varit använd. Efter det första åhörandet är
naturligtvis svårt att afgöra om operan vunnit
på denna dialogens omändring till recitativer.
Emellan de många musiknumren anse vi en
rask dialog såsom en välkommen hvila för
åhöraren. Vid hr Della Santas uppträdande
som Don Juan användes äfven recitativer, hvilka
dock för sin tröttande monotoni åter utbyttes mot
dialogen, och hvilket väl troligen också efter
nuvarande försök torde blifva fallet. I musik-
numren hade väl ännu ett och annat af den
gamla texten kunnat med fördel bibehållas.
Det låg i denna text, med alla sina brister,
en viss schwung, som i den nya saknas. En
förbättring af den gamla texten hade derför
måhända varit mera lämplig än en direkt
omarbetning.
Bland de i nya roler uppträdande unga
sångerskor, lyckades isynnerhet mll Andree
som Donna Anna. Hon sjöng särdeles mu-
sikaliskt sitt svåra och för hennes röst an-
strängande parti, samt tillvann sig så väl
derför som för sitt dramatiska spel en rätt-
vis uppmuntran. Då den rädsla, som vid
denna representation spordes, framdeles kom-
mer att försvinna, skall säkert mll A. blifva
en utmärkt Donna Anna. .
Mll Löfgren, som denna afton gaf Donna
Elviras rol, lyckades bättre än vid sitt förra
uppträdande i . Normas anspråksfulla parti.
Mil L. eger en fyllig och vacker sopran-
stämma, och, då hon en gång blifver mäk-
tig öfver sitt instrument, bör hon kunna blif-
va ganska användbar för operan. :Hennes
spel har hållning, men är likväl ännu, lika-
som hennes mimik, för litet utbildadt för att
sannt återgifva och uttrycka det svall af vex-
lande känslor, som bör uttala sig hos Donna
Elvira. I momenter af hat och vrede tyckes
mll L. vara lyckligast, t. ex. i sin första
aria: Ah, chi mi dice mai quel barbaro
dove? hvilken hon spelte och sjöng ganska
målande. ..Der smärta, vekhet, qvinligt be
hag komma i fråga, der återstår ännu myc-
ket: för mll L. att studera. Likaså för att
öfva sig uti ett tydligare uttal af texten, hvar-
uti hon nu lemnade mycket öfrigt att önska.
Men detta är dock ej annat än hvad som med
flit, studier och uppmärksamhet kan vinnas.
Hennes aria i ess-dur tages i allt för släpande
tempo.
Fru Strandberg var som vanligt en särdeles
täck och intagande Zerlina, och måhända var
hon den som denna afton: bäst, med förenadt
afseende på de musikaliska och dramatiska
fordringarne, utförde sitt parti. Hr Strandberg
har en längre tid varit opasslig, och har än-
nu ej riktigt återhemtat sina krafter; ett för-
hållande som ej obetydligt inverkat på hans
röst och - sång. Han tillvann sig emellertid
bifall för sina båda arier. Hr Walin har all-
tid gjort hvad han kunnat af sin svåra rol,
och om han ej fullkomligt lyckas i sin upp-
gift, så är det åtminstone ej brist på bemö-
dande och god vilja. I sista scenen med gu-
vernören hade hr W. företrädesvis några gan-
ska lyckliga dramatiska momenter. Man kan
anmärka, att då Elvira i sista finalen inkom-
mer till Don Juan, denne ej borde förblifva
sittande, hvilket antyder alltför stor brist på
finhet hos en spansk ädling äfven af Don
Juans art: Hr Uddman är en välfödd, ofta
ganska lyckad Leporello, som likväl snart lä-
rer komma att få en smärtare efterföljare i hr
Willman. Hr Haglund är en ypperlig gåver-
ör och hr Lundberg fyller icke illasitt Parti
som Mazetto. jz
Operans slutseen har undergått den förän-