den blifvande filialbanken i Norrköping, företer någon skiljaktighet från de förutvarande. Man bör dock hafva anledning till den förmodan, att den vackra iden skall utaf vid större affärsverksamhet vanda händer vinna ytterligare fullkomning i den praktiska tillämpningen. MUSIK. KONGL. OPERAN. Festen till firande af den 100:de årsdagen af Mozarts födelse försiggick i går afton. Den öppnades med ouverturen till operan Trollflöjten. Derpå följde en af hr G. H. Mellin författad prolog, i hvilken hr Dahlqvist uti antik kostym med lyra i handen, föreställande Orpheus, uppträdde. Sedan han sagt några ord om konstens höga kallelse, anropar han Sängens fader att i ensyn låta honom få skåda verldens tillkommande störste tonkonstnär. Denna bön beviljas honom; molnen fördela sig småningom, och Mozarts bildstod på torget i Salztburg visar sig, omgifven så väl af kostymerade karakterer ur åtskilliga af Mozarts operor, som af ;sånggudinnorna Melpomene och Thalia samt Ryktet. Härunder afsjunges bakom scenen en hymn, lämpad till en melodi af Mozart. Den vackra taflan vann publikens bifall, men förisvann alltför hastigt för att af alla hinna fulliständigt uppfattas, hvarföre man begärde att få ridån lyftad ånyo, hvilket också efterkoms. i; Efter denna förberedelse uppfördes Mozarts jodödliga. mästerverk Don Juan. Operan har nu blifvit uppsatt med stor ostentation. De urblekta dekorationerna hafva blifvit ersatta med nya, utförda med hr Ro:bergs vanliga talang. Isynnerhet Don Juåns slott: och salar voro mästerligt målade i spansk morisk stil; Måhända kunde anmärkas, att koloriten i nästan alla dessa dekorationer är bållen nog mycket i gult och brunt. Dessa tyckas riktigt hafva blifvit hr R:s favoritfärger. Aven kostymerna hafva undergått en väl behöflig: förändring. Isynnerhet var det fägnesamt att finna, hur Donna Elvira nu mot en mera elegant drägt utbytt sin fordna till hälften svenska, till hälften spanska papegoj-gröna rock, samt sin vanprydande dusamell, hvilka plagg, utan att vara särdeles elastiska, länge tillika med rolen fatt gå i arf från den ena Elvira till den andra. Mamsell Michal var ännu bland dem, som nödgades axla sig i denna dråpliga kostym. Texten har också blifvit ånyo öfversatt, och recitativer till en del inlagda der förr dialog varit använd. Efter det första åhörandet är naturligtvis svårt att afgöra om operan vunnit på denna dialogens omändring till recitativer. Emellan de många musiknumren anse vi en rask dialog såsom en välkommen hvila för åhöraren. Vid hr Della Santas uppträdande som Don Juan användes äfven recitativer, hvilka dock för sin tröttande monotoni åter utbyttes mot dialogen, och hvilket väl troligen också efter nuvarande försök torde blifva fallet. I musiknumren hade väl ännu ett och annat af den gamla texten kunnat med fördel bibehållas. Det låg i denna text, med alla sina brister, en viss schwung, som i den nya saknas. En förbättring af den gamla texten hade derför måhända varit mera lämplig än en direkt omarbetning. Bland de i nya roler uppträdande unga sångerskor, lyckades isynnerhet mll Andree som Donna Anna. Hon sjöng särdeles musikaliskt sitt svåra och för hennes röst ansträngande parti, samt tillvann sig så väl derför som för sitt dramatiska spel en rättvis uppmuntran. Då den rädsla, som vid denna representation spordes, framdeles kommer att försvinna, skall säkert mll A. blifva en utmärkt Donna Anna. . Mll Löfgren, som denna afton gaf Donna Elviras rol, lyckades bättre än vid sitt förra uppträdande i . Normas anspråksfulla parti. Mil L. eger en fyllig och vacker sopranstämma, och, då hon en gång blifver mäktig öfver sitt instrument, bör hon kunna blifva ganska användbar för operan. :Hennes spel har hållning, men är likväl ännu, likasom hennes mimik, för litet utbildadt för att sannt återgifva och uttrycka det svall af vexlande känslor, som bör uttala sig hos Donna Elvira. I momenter af hat och vrede tyckes mll L. vara lyckligast, t. ex. i sin första aria: Ah, chi mi dice mai quel barbaro dove? hvilken hon spelte och sjöng ganska målande. ..Der smärta, vekhet, qvinligt be hag komma i fråga, der återstår ännu mycket: för mll L. att studera. Likaså för att öfva sig uti ett tydligare uttal af texten, hvaruti hon nu lemnade mycket öfrigt att önska. Men detta är dock ej annat än hvad som med flit, studier och uppmärksamhet kan vinnas. Hennes aria i ess-dur tages i allt för släpande tempo. Fru Strandberg var som vanligt en särdeles täck och intagande Zerlina, och måhända var hon den som denna afton: bäst, med förenadt afseende på de musikaliska och dramatiska fordringarne, utförde sitt parti. Hr Strandberg har en längre tid varit opasslig, och har ännu ej riktigt återhemtat sina krafter; ett förhållande som ej obetydligt inverkat på hans röst och sång. Han tillvann sig emellertid bifall för sina båda arier. Hr Walin har alltid gjort hvad han kunnat af sin svåra rol, och om han ej fullkomligt lyckas i sin uppgift, så är det åtminstone ej brist på bemödande och god vilja. I sista scenen med guvernören hade hr W. företrädesvis några ganska lyckliga dramatiska momenter. Man kan anmärka, att då Elvira i sista finalen inkommer till Don Juan, denne ej borde förblifva sittande, hvilket antyder alltför stor brist på finhet hos en spansk ädling äfven af Don Juans art: Hr Uddman är en välfödd, ofta ganska lyckad Leporello, som likväl snart lärer komma att få en smärtare efterföljare i hr Willman. Hr Haglund är en ypperlig gåverör och hr Lundberg fyller icke illasitt Parti som Mazetto. jz Operans slutseen har undergått den förän