uppmärksamhet på en prospekt tll aktietecKkning för bildande af ett nytt konkurrerande bankbolag, hvilken varit efter Östgötha Correspondenten intagen i detta blad, och till hvilken vi anse oss desto hellre böra återkomma, som den innehåller åtskilligt, hvilket eljest kunde leda till allmänhetens förvillandex. Denna anteckningslista till en ny privatbank inom Östergötland innehåller till en början bland sina motiver de klaraste bevis på hvad vi här ofvan anfört om den illa dolda afunden, såsom t. ex. att en del lottegare icke bo inom Östergötlands län,, att vinsten således af dessa lotter icke stannar inom länetp, att oenhvar af länets invånare (cirka 112,000), som förut icke innehar lotter i nämde bankbolag, blifvit betagen rättigheten till delaktighet i den beslutade fortsättningen af samma bank, och att knappt något företag förmått lemna den vinst, som enskilta banker, hvilka ega rätt utgifva egaa kreditsedlar. Dessa skäl förtjena icke något bemötande. Men hvad som yttras derjemte, att 1846 års banklag och den dermed sammanhängande kongl. kurgöresen af den 10 Nov. nästlidet år skulle åsyfta upprättandet af ännu flera sedelutgifvande privatbanker, kunna vi ej lemna oanmärkt. De, som med någon uppmärksamhet följt behandlingen af lagen om enskilta banker vid nästlidne riksdag, torde erinra sig att 1 g i bankoutskottets betänkande just innehöll ett frigifvande af bankrörelsen i så måtto, att när och hvar helst bankbolag bildades, skulle de vara berättigade att erhålla oktroj, och således regeringens befogenhet inskränkas tilll att öfvervaka det dylika bolag inrättade sig i öfverensstämmelse med gällande författningar. Detta förslag afslogs af riksstånden, som il stället bibehöllo den förra bestämmelsen, att Kongl. Maj:t icke allenast egde pröfva reglementets lagenlighet, utan äfven 1 hvad mån sjelfva bankinrättningen vore för orten gag-l nande. Då nu Rikets Ständer bibeböllo denna inskränkning och derjemte vid reglerandet af riksbansens fonder afsatte 1,300,000 rdr bko äfvensom bemyndigade fullmäktige att i vissa fall: med ytterligare 23,000,000 öka denna summa, allt för att med nödiga fonder förse sådana filialbanker, som inrättades i upphörda sedelutgifvande privatbankers ställen, så kunna vi ej finna annat än att Rikets Ständer mera synas hafva betraktat de nuvarande sedelutgifvande privatbankerna såsom ett ondt, som man för rager, än önskat se dem mångfaldigade. Det skulle vara särdeles betecknande om justien tidpunkt, då från många orter benägenhet att bilda filialbanker förnimmes, regeringen skulle befrämja tillkomsten af ännu flera sedelutgifvande banker, enär detta synbarligen vore rent af att motverka Rikets Ständers önskningar och afsigter. vRättigheten att blifva lottegare i någon privatbank torde således finnas icke allenast vara temligen begränsad, utan helt och hållet otänkbar, så vida man icke för den egna mnyttans skull drifver sina satser utan afseende på förhanden varande skäl och omständigheter. Den märkligaste punkten uti denna handling är dock följande skäl: Alldenstund en filialbank icke på de grunder, som nu finnas stadgade, förmår uthärda en konkurrens med en enskild bank af det lätt begripliga skäl, att filialbankbolaget måste till riksbanken erlägga tre procents ränta å sitt rörelsekapital, hvaremot enskilta banken å dess kreditsedlar icke depenserar någon ränta., Prospektens utgifvare uttrycker här en åsigt, som är mera allmän än den är riktig. Det) är derföre alldeles nödvändigt att söka skingra de villor, hvilka i detta hänseende pål god tro, utan all undersökning, blifvit ansedda såsom bevisade sanningar. Man säger attl. den, som har sedelutgifningsrätt, har för den. ringa kostnaden af sjelfva papperet och mödan att underteckna lapparne i och med detsamma erhållit nästan till skänks ett så stort rörelsekapital! Det kan således aldrig med afseende på den större eller mindre fördelen jemföras med att till låg ränta erhålla ettrörelsekapital på sätt filialbankerna erhållit bidrag från riksbanken till sina fonder. Vid jemförelsen emellan de begge olika sätten för banker att erhålla fonder glömmer man, attl. i förra fallet eller vid sedelutgifningsrätten är fogad sedelinlösningsskyldigheten, och huru kostbar den är, kan man finna af offentliga uppgifter om huru betydliga räntelösa kassor afl: riksmynt privatbankerna ständigt innehafva: för att kunna infria vid anfordran alla sed-Å lar af egen fabrikation, hvilka möjligen till inlösning företes: Lägges dertill kostnaden för vexlingsombud, remisskostnader och risken : af förfalskningar, så tro vi, att alla dessa kostnader nog i det hela skola uppgå till nära 3 procent eller lika mycket.som filialbankerna till riksbanken erlägga uti ränta. Men om fördelarne härvidlag skulle befinnas å ömse sidor lika under vanliga godal förhållanden, så sänkes vågskålen ovilkorligen till filialbankernas fördel, så snart någonting liknande en penningkris åkommer; och att sådant kan inträffa, bör man väl kunna tänka l sig, oaktadt allt det verkliga välstånd, hvaråt vi nu hafva att glädja oss inom våra landamären. Hurudan blir händelsen, då depositionerna spårlöst försvinna ur privatbankerna,. då riksbankens sedelstock minskas, och i följd deraf behofvet at riksmynt blir känbarare samt invexlingarne af privatbanksedlar stark? Jo! då hafva de sedelutgifvande bankerna i första rummet att sörja för sin egen säkerhet, och under bekymren häröfver löpa deras styrelser fara att helt och hållet glömma, att den trafikerande allmänheten under en penningkris mer än någonsin behöfver påräkna att bankernas verksamhet är någorlunda jemn, och att de just då snarare borde söka att minska än att öka den allmänna förlägenheten. Detta. har dock icke varit händelsen, ty så snart någon rubbning i en god konjunktur inträffat hafva privatbankerna ganska betydligt indragit sin lånerörelse eller hvad man kallar begynt att strypa den allmänna rörelsen. Allt till följd af det sält hvarpå sedelutgifningsrätten är af dem begagnad. Nu kan dock en hvar finna, att fiilialban