att rakttaga, nemligen 1 det-att deribland
annat stadgas, att landshöfdingen åligger
hindra och förekomma att det som fram-
farne konungar, städernas findatorer eller an-
xdra hafva till borgerskapets bruk och nytta
egifvit och förordnat, icke må ryckas deri-
från och emot privilegier och resolutioner
dragas under några särskilda personer, som
icke draga borgare tunga och Jast eller att
af stadens jord:är gjord olika fördelning bor-
gerskapet emellan, så att en del fått för myc-
ket pa andra åter för litet eller ock alls in-
tet m. m., samt attslik oordning och olik-
het bör af Jandshöfdingen och magistraten
ändras. Denna åf 1734 års instruktion har
ytterligare blifvit förklarad genom kongl. bref
af den 23 Sept. 1745 och 27 April 1750, samt
deri blifvit föreskrifvet, huru det bör tillgå vid
undersökningarne angående slika oordningar, så
att magistraten deröfver!först höres och lands-
höfdingen derefter gifver sitt utslag m. m.
Man frågar sig nu med skäl om dessa för-
fattningar ännu gälla i afseende på omfånget
af landshöfdingens befattning med städernas
ekonomi och formen. för hans åtgöranden i
dessa hänseenden? Är meningen att orden i
den nya instruktionen ändamålsenligt använ-
dande af städernas medel och donationsjord
skola tillintetgöra allt hvad genom äldre pri-
vilegier och resolutioner blifvit härom -stad-
gadt? Är meningen att borgerskapet härige-
genom förlorat sin företrädesrätt: till dona-
tionsjorden m. m.? Detta är likväl en både
vigtig och ömtålig gren af konungens befall-
ningshafvandes verksamhet, hvarigenom en
mängd tvister och stridigheter kunna upp-
komma mellan - landshöfding; magistrater
och städernas invånare, så vida t. ex. den
förstnämnde skulle anse sig, på grund af sin
instruktion; ega en obegränsad myndighet att
inblanda sig istädernas ekonomi och att derom
fatta beslut utan afseende på de särski!da ord-
ningar eller privilegier, som finnas stadfästade,
och utan ledning af något annat än hr lands-
höfdingens omdöme öfver hvad han kan anse
vara ändamålsenligt eller icke. Detta exem-
pel är visst icke det enda som föranleder till
tveksamhet, om den äldre instruktionen är
upphäfven eller icke, ehuru detta i främsta rum-
met fästat uppmärksamheten, emedan det an-
går ett ärende som, med den rikhaltiga erfa-
renhet man eger om Lenägenheten till stri-
digheter länens och städernas styrelser emel-
lan, måste anses vara af största vigt.
Huru olyckligt i öfrigt våra statsmän, ji
den nuvarande konseljen träffat ut när de fö-
retagit sig att mästra redaktioner uti den
gamla instruktionen, derpå finnas otaliga ex-
empel: Vi välja blott ett par, som synas oss
vara de mest slående. Uti 2 af den gamla
instruktionen heter det:
Landshöfdingen skall hafva ett flitigt och vak-
samt öga deruppå, att inga spejare och förkunska-Å
pare ifrån riksens fiender och illviljande smyga in
med bref och bud, eller eljest utgjuta deras etter
och förgift ibland Landsens innevånare, Öfverheten
till förklening, samt Riket och Regeringon till obe-
stånd, oeh så snart han får tillförlåtlig kunskap,
hvilka de äro som med slika stämplingar och förrä-
,deri umgås, antingen de äro In- eller Utländske, så
skall han dem, som dermed beträdas, lå a antasta,
deras brott oeh alla omständigheter straxt ransaka,
soch gifva Kongl. Maj:t i tid sådant tillkänna, så att
landet ifrån slike skadlige menniskor må rensadt
avarda.
Läsaren finner här tydligen uttryckt att
landshöfdingen hvarken eger rätt eller pligt
att låta antasta några andra illvilliga personer
än dem, som umgås eller beträdas med
stämplingar och förräderi.
fEiLåtom oss nu tillse hur 1855 års ministrar
uttrycka ofvanstående tankar, hvarom handlas
i 9 g af den nya instruktionen:
Om något skulle förehafvas somantingen innefat-
star stämpling emot Riket, Kongl. huset, Rikets
Ständer eller Grundlagar, eller i annan måtto är
för landsfriden menligt, eller om någon, eho det
svara må, af eget bevåg, eller med anledning af be-
fallning, med brottsligt uppsåt i dessa delar wmgås (1),
såligger det Kongl. Maj:ts befallningshafvande att
icke allenast sådant, med all möjlig skyndsamhet,
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla, utan ock,
till afvärjande deraf och de brottsliges befordran
till laga ansvar, vidtaga alla de åtgärder, som om-
ständigheterna påkalla och af den Kongl Maj:ts
befallningshafvande anförtrodda makt och myndig-
het bero.
t Hvad synes läsaren om ett så beskaffadt för-
sök att reformera? I hvilket lands lagstiftning
har man väl hört talas om, att ett brottsligt
uppsåts, som ännu icke öfvergått till stämp-
ling i ord eller handling, kan blifva föremål
för straff eller för officiel anmälan hos K:
M:t, som det heter i författningen ? Och hviika
åtgårder till afvärjande af brottsliga uppsåt
skulle väl bero af landshöfdingens makt och
myndighet,? Hur tycker väl Svenska tidnin-
gen, som så obetingadt fordrat att pressen
skall stå på den vördnadsfullaste fot, då den
talar om hrr statsråder, att ett konungens
statsråd, som gör sig skyldig till en så be-
skaffad anmärkning som denna, förtjenar be-
handlas af en recensent? Månne agan rättvis-
ligen bör blifva mindre sträng än scholarens
derföre att den som här begått bocken står
på öfversta trappsteget i samhället och man
således på honom måste - hafva hundrafalt
större och rättmätigare anspråk?
Vidare uti 4 af den gamla landshöfdingeinstruk-
tionem heter det: Landshöfdiogen skall ock förnäm-
ligast påminna sig det vara sin skyldighet — —
satt för allting befrämja Guds ära och den rätta
gudstjensten, så att intet emot kyrkolagen och för-
sordningarne dervid må förelöpa. Spörjer han sådant,
veller eljest något förargeligt ock oskickligt förefaller,
så bör han gifva det biskopen och kapitlet till-
zänna ete.s
Huru uttryckes nu detta i den nyainstruk-
tionens 8 .
Kgl. M:ts befallningshafvande bör i allt hvad på
shonom ankomma kan, tillse att stadganderne till upp-
prätthållande af religionens helgd, allmänna gudstjen-
sten, sedlighet och uppfostran behörigen iakttagas samt
pom något deremot stridande sig tilldrager, derom un-
derrätta vederbörande stiftsstyrelse. etc.
Detta är ju också: en förbättring, — att
gråta åt. Hvilket obestämdt och tillika vul-
pärt uttryck: stadganderne till upprätthål-
ande af religionens helgd! Är då menin-
gen att landshöfdingen bör göra sig under-
rättad hur presterna predika? om de äro irrlä-
riga eller ortodoxa m. m. d.? Således skulle
en landshöfdino med änledning af denna in.
FÖRR