sitt arbetsrum på Berga, sysselsatt med tvenne ritningar, den ena till ett bränneri, hvilket samma sommar skulle uppföras på det stora säteriet —näsj och den andra till en stallbyggnad, som hans vän gästgifvaren bedthonom bygga på Ensta. Han satt framför det öppna fönstret, njutande mera af det uppfriskande vårregnet än af ett arbete, som så föga tog hans skönhetssinne och uppfinningsförmåga i anspråk. Då förde vinden till hans öron ett nödrop ifrån Berga backe. Icke öfverraskad, ty dylika rop från samma håll hade han förut flera gånger hört, skyndade han ut och varseblef midt i backen och just vid den farliga svängningea åt venster en kullstjelpt täckvagn med tvenne likaledes kullkastade hästar. Helt nära ekipaget låg en sanslös karl med livr, förmodligen kusken, och några alnar derifrån uppreste sig, ehuru med mycken mö-. da, en medelålders herre, så öfversmetad af lera; att en vän knappast kunnat igenkänna honom. Vagnen, vagnen! det är någon i vagnen a ropade den resande, i det han med händerna på sina begge knäskålar och under de förfärligaste grimaser vred den öfre delen af sin kropp, tillkännagifvande på samma gång : sitt lidan !e och sin oförmåga att kunna hjelpa till med något. Den unge byggmästaren hastade ögonblickligen till vagnen och öppnade den dörren, som nu för tillfället vette åt skyn; och drog. snart fram ur djupet af vagnskorgen en ung qvinna, afsvimnad och blodig i ansigtet. Ah, det är inte så farligt, Gud vare lof! sade han efter en blick på den afsvimnade; på ögonblicket är jag tillbaka. Derefter, och utan aft i ringaste mån synas besvärad af sin börda, tog han med verkliga