VÄVER AJUTIV fohad
Sedan det urgamla Björnö nyligen gått från
grefliga slägten Bonde, hvilken innehaft det som
stamgods i nära tvenne århundraden, torde det icke
vara utan intresse att, ur de källor som för tillfäl-
let stått till buds, meddela en historisk, ehuru ofull-
ständig teckning af detta namnkunniga gods.
Björnö, beläget i Frötuna socken af Stockholms
län, !V, mil från Norrtelje och 8!, mil från hufvud-
staden, består af 3!,, mantal frälsesäteri, och de un-
derlydande hemmanen utgöra tillsammans omkring 8
mantal. Godset har ett vackert läge vid en vik af
den till Norrtelje inskjutande Saltsjöfjärden, som fått
namn af berörde stad, men är, då egarne i sednare
tider icke bebott detsamma, icke väl underhållet
hvarken till trädgården och planteringarne eller till
mangårdsbyggningen, som är mycket gammal. God-
sets stora förmåner för öfrigt och dess afkastning
höra icke till ämnet; det är saker, som egentligen
intressera egaren,
Björnö är kändt från slutet af 1200-talet; men då de-
ladt mellan flera egare och således den tiden en by.
Wasaätten var, enligt hvad nu befintliga handlingar
gifva vid handen, den första af våra äldsta slägter,
som innehaft hemman i denna by: Riksrådet Kettil
Karlsson (Wase) egde, jemte sin husfru Kerstin Bos-
dotter (Fclkunge), hemman derstädes nämnde tid och
ännu år 1330. Efter honom tillföll hemmanet i arf
hans son riksrådet oeh höfvitsmannen på Stockholms
slott Nils Kettilsson (Wase), som egentligen är grund-
läggaren af Björnö som herregods, hvilket han bil-
dat genom byten och köp af de öfriga hemma-
nen i byn. Sålunda tillbytte han sig, enligt bref,
dateradt Björnö den 10 Oktober 1362, 7 örtug-
land jord derstädes mot lika mycken jord i Mel-
lingeholm i samma socken, och den 5 Oktober
1364 af Sven i Refsja i Estuna socken halffemte ör-
tugland i Björnö jemte andra hemman i Frötuna soe-
ken mot halffjerde öresland i ofvannämde Refsja,
samt vidare i Juli 1365 af fru Elin Ingemundsdotter
och hennes medarfvingar deras hemman i Björnö.
Af dessa och äfren af andra förvärfvade hemmans-
delar i byn bildade han detta gods, som sedan för-
blef i hans slägt i nära 2 århundraden. Utan tvif-
vel bebyggde han äfven gården på ett sätt, som an-
stod hans höga slägt, hvilket är så mycket troligare,
som denna ättegren af Wasaslägten skref sig till
Björnö och således ansåg detta som stamgods. Nils
Wases son, riksdrotset Krister Wase, ärfde, efter fa-
drens död, Björnö och hade, bland sina många för-
läningar, äfven trakten deromkring. Han efterlem-
nade vid sin död 1442 tre söner och två döttrar,
hvilka ärfde hans många och stora egendomar, och
af sönerna fick riksrådet Johan MWase Björnö utom
andra gods. Efter hans död 1477 twillföll, vid arf-
skiftet, Björnö hans dotter Anna, som blef gift med
rikshofmästaren Ture Jönsgon (Tre Rosor) och förde
hon således godset i Roosiska slägten.
Ture Jönsson Roos var på sin tid en mäktig man
och egde en mängd gods, som han förvärfvat sig på
mångahanda sätt. Bland annat hade han på sin hus-
frus, Anna Wases, konung Gustaf I:s systers vägnar
tagit lika arfslott med sina svågrar efter Annas mo-
der, Brita Sture. Derom uppkom sedau rättegång
mellan honom oeh konungen, bvilken afgjordes af
rikets råd 1528 på det sätt, att konungen tilldöm-
des en tredjedel af alla de gods, som blifvit arfvin-
garne olagligt afhände. Huruvida Björnö då tillföll
konungen, eller det först efter Ture Jönssons upp-
ror 1529 blef, likasom hans öfriga stora gods, indra-
get till kronan, är svårt att afgöra i brist af hand-
lingar, som röra denna sak. Det tyckes dock som
Ture Jönssons son, domprosten i Upsala Göran Roos,
den tiden varit innehafvare af Björnö, hvilken för-
modan ännu mer styrkes af nedanstående berättelse.
Ofvannämnde arfstvist var en bland orsakerna till
resningen började i Westergötland; men för att
sprida upprorslågan äfven uppåt landet, skref han till
sina tre söner, riksråderna Johan och Lars Roos
samt domprosten i Upsala Göran Roos, hvilka egde
stora gods i Upland, att de skulle mot konungen upp-
vigla allmogen i denna landsort. De begge riksrå-
den förblefvo likväl konungen trogna; men prelaten
hörsammade sin faders uppmaning och gjorde allt
hvad som stod i hans makt för att sprida upproret
i Roslagen. Han samlade på Björnö en hop raska
bonddrängar, lade sig med dem i en skog, belägen
nära gården, och förskansade sig der med förhugg-
ningar. Konungen erbjöd sig sända lejdebref till
Göran, i fall han ville skilja sig från fadern, och
hans bröder och fränder skrefvo allvarligen till ho-
nom med förmaning att frånträda sin föresats att
med vapen sätta sig emot konungen; men allt var
förgäfves. Han samlade deremot allt mer folk om-
kring sig, som han sjelf måste kläda och bespisa.
Dessa omkostnader blefvo honom temligen dryga,
och när födoämnena innan kort togo slutvid Björnö,
for han omkring i bygden, för att hos prester och
bönder förskaffa sig matvaror. Dessa ledsnade dock
snart vid prestens prejerier och vägrade slutligen att
vidare bistå honom. Då begaf han sig åt norra
Roslagen till kyrkoherdarne Andreas i Husby-Skede
ryd och Lars i Öster-Löfsta, hvilka hyste honom en
tid. Slutligen fann han sig dock icke mer säker i
Roslagen, utan afreste med sitt folk sjöledes derifrån
till Helsingland. Sedan han der en tid framfarit
med mord och brand, samlade sig Norralaallmogen
under sin kyrkoherde; hr Jens anförande för att gripa
honom och hans anhang, och det lyckades äfven att
ertappa upprorsstiftaren. Han fördes då till Stock-
holm, der han hölls i häkte i halftannat år. Göran
Roos fick sedan konungens nåd, och genom gåfvobref
af 1331 återställdes äfven till honom så väl Björnö,
som andra gods, hvilka konungen indragit till kro-
nan för faderns och sonens upproriska stämplingar
mot sig och riket.
Denne prelat; vanligen benämnd mäster Göran,
slutade sitt oroliga lif på Björnö 1543, och vid arf-
skiftet efter honom tillföll godset hans bror, riksrådet
Johan Roos, som deremot afstod Penningeby i Länna
socken till sin andra bror riksrådet Lars Roos. Jo-
han Roos son, med Kristina Gyllenstjerna, riksföre-
ståndaren Sten Sture den yngres enka, Gustaf Roos,
ärfde Björnö efter fadrens död 1556, blef sedan riks-
råd och upphöjdes till grefve af Bogesund vid ko-
nung Erik XIV:s kröning 1561. Han var först gift
med Ingeborg Röd och sedan med Cecilia Stenbock,
drottning Katarinas syster, hvilken sedan, efter man-
nens död, som enka innehade Björnö; men huruvida han
var i besittning deraf till sin död, eller om godset
ärfdes af sonen, ståthållaren öfver Vestmanland och
Dalarne grefve Johan Roos, hvilken, ogift, sjelf sköt
ihjel sig 1581, är osäkert. Det känner man dock,
att Björnö några år derefter vari slägten Oxenstjer-
nas ego, troligen genom köp från Roosiska arfvin-
garne.
Ståthållaren i Reval friherre Erik Gabrielsson Oxen-
stjerna egde i slutet af 1500-talet Björnö och skref
sig till godset. Efter hans död ärfdes det af sonen,
riksrådet Carl Osenstjerna. Han dog 1620. Huru-
ledes hans arfvingar sedermera afhöndt sig Björnö,
känner man icke; men redan 1633 egde Erik Bjelke
och hans hustru, Katarina Hemming, godset, oeh
1643 innehades det af riksrådet friherre Svante Ba-
ner. Han förpantade Björnö 1665 till riksrådet grefve
Anders Torstensson; men det lärer återgått till släg-
ten, emedan riksrådet Gustaf Pehrsson Baner seder-
mera egde och sålde godset 1672 till riksskattmästa-
ren friherre Gustaf Ban6rs enka, Anna Kristina Natt
och Dag, hvarefter hennes son, Carl Bonde, ärfde det,
så att Björnö då först kom till Bondeska slägten,
som sedan den tiden alltjemt i arfföljd innehaft det-
samma till våra dagar. Medlemmarne af denna gren
af slägten Bondöybafva alla skrifvit sig grefvar till
Björnö. :
Kongl. rådet Karl Bonde är således den förste af
denna slägt som egt Björnö. Han upphöjdes till
greflig värdighet 1695 och inrättade Björnö till fidei-
zxommiss i sin slägt, hvarföre hans äldste son riks-
så Jat Amnbfuvna tft DAÄAJA HA mn dant Afa AA
ae Fan
Y
u
Ture Jönssons uppror mot konung Gustaf 1529. Upp-Å 3?
1
e
L
sme
å
a
ct KR ff) Fo tr
h