BLRICICUS MEL TCIICLUGIL AIGA: AVA AIUTAUIIRAVES VU
rar striden, liksom ock hans misstroende, eme-
dan han visat sig tvetydig. Men tänker han
hafva bästa räkningen derigenom att han ge-
nom sin passivitet så mycket som möjligt
håller de stridande från hvarandra, så bere-
der han sig just det aldra värsta för framti-
den; belåtenheten med status quo förmår han
dock icke åter ingifva parterna, om de ock
af skäl som gälla för ögonblicket afbryta kri-
get; deremot gör han sig till föremål för de-
ras gemensamma hat, emedan båda skylla ho-
nom för att deras planer misslyckats.
Ingenstädes kan man bättre se hvad neu-
tralitet i god liksom i dålig mening betyder
än i Preussen. Efter den store kurfursten
hafva vi ett ryktbart omdöme öfver värde-
lösheten hos en politik, som förblifver likgil-
tig vid sidan af kämpande grannar, en poli-
tik, om hvilken grundläggaren af den nord-
tyska stormakten sade, att den till slut icke med-
förde någon annan frukt än sneda blickar och
fientliga känslor från alla sidor. Trogen denna
grundsats, se vi kurfursten hela sitt lif igenom
alltid lifligt deltaga i de många verldshändel-
ser, som upprörde hans tid; just derigenom
lyckades det honom att med små krafter ut-
rätta så förvånande saker, att han af alla ut-
ländska tilldragelser vann fördelar för sitt
Jand och att hans anseende oupphörligen till-
växte. Men just denne afgjorde motståndare
till neutraliteten i ordets vanliga bemärkelse
var tillika i den andra meningen ett mönster
af neutralitet, så att han icke med fortfarande
och traditionel tillgifvenhet slöt sig till nå-
gon stat, utan deremot förutan fördom, utan
gunst eller ogunst emot någon af grannarne
med hvilken som helst af dem slöt förbindel-
ser eller mot honom uppträdde fientligt, allt
som hans lands fördel för tillfället fordrade.
Den lätthet, hvarmed han öfvergick från den
ena kombinationen till den andra, är lika så
beundransvärd, som de derigenom vunna re-
sultater. Det var denneä skickliga diplomati
som behöfdes lika mycket som vapenlyckar
för att undandraga hertigdömet Preussen sven-
skarnes ech polackarnes dubbla anspråk och
för att triumferande bortföra den önskade
klenoden mellan de lystna pretendenterna.
Med samma skicklighet och skärpa i omdö-
met förstod kurfursten att ena dagen värja sig
emot Frankrike, den andra mot Österrike; till
ingen af de båda makterna slöt han sig med
förkärlek för att vinna den till hjelp emot
den andra; emot hvilken som helst af dem
uppträdde han beslutsamt då han så aktade
nödigt, obekymrad om den enes öfvervigt
skulle växa genom den andres förödmjukande.
En sådan politik rekommenderar sig synner-
ligen ät en emellan starkare grannar upp-
växande stat, som icke bör undvika något
mera än skenet af beroende; denna politik re-
kommenderar sig så helt och hållet genom
sin egen natur, att grundsatsen, om än icke
det geniala i sättet för utförandet, återfinnes
under-långa tider af Preussens historia. För
en tid syntes det som om heliga alliansen,
hvilken sökte för evigt fastställa preussiska
statens förhållanden som bundsförvandt, be-
graft denna grundsats. Allt möjligt gjordes
för att bringa den i förgätenhet. Den tvin-
gar sig likväl fram ånyo. Det eviga förbun-
dets nya system här utan Preussens medver-
kan sönderfallit; valet blir nu att stå med
Österrike emot Ryssland, eller med det sed-
nare mot det förra. -
Af den enkla omständigheten att Ryssland
och Österrike, som äro våra grannar och kunna
blifva våra fiender, förmå inverka på det ho-
tade Turkiet, kunde man från början finna
huru löslig den åsigten var, att Preussen icke
hade något att omedelbart skaffa med den i
Orienten utbrutna striden. Så långt har man
nu kommit, att knappast någon numera för-
söker förfäkta denna åsigt; sedan kriget så
långt framskridit, kan Preussens intresse ire-
sultatet af den stora trätan icke mera förne-
kas, och det ögonblick tyckes vara inne, di
man känner att neutralitetspolitiken icke mere
är vuxen förhållandena i deras nuvarande
utveckling och riktning. Om de offentlige
underrättelserna äro riktiga, så har Preussen
åt de af wienerkabinettet i Petersburg öfver-
lemnade fredsförslagen lemnat blott ett åter-
hållsamt förordande. Man kan icke förundra
sig. deröfver, då dessa förslag i högsta grad
afse Österrikes fördel, och Preussen icke har
någon anledning att hvarken vid Donau eller
Svarta hafvet eller någonstädes arbeta för den
andra tyska stormaktens fördel. Men en an-
nan fråga är det om preussiska regeringen i
sn nuvarande belägenhet är i stånd att gifva
e:tertryck åt sina protester, genomdrifva sina
önskningar — en fråga, som man svårligen
kan bejaka, då tystnad och till och med pro-
lester icke äro några medel, som kunna bringa
ett rullande hjul att stanna. Blifva förhållan-
dena vid nedre Donau ordnade till Österri-
kes belåtenhet, så vinner derigenom denna
makt cn ovanlig fördel för hela sin tillvaro;
Osterrike har till och med, om fred slutes på
Esterhazys preliminärer, utdragit en hög vinst.
och dess gamla kamrater i heliga alliansen —
niter. Om Ryssland eller Österrike skall
ha, mera inflytande i Turkiet, om och på
vilket sätt dessa båda stormakters ömsesidiga
örhållanden förändras, det är hvad som nu
örberedes. Kan lösningen vara likgiltig för
Preussen? Och, om den det ej är, kan neu-
raliteten vara det rätta medlet att göra de
preussiska intressena gällande?
Det har alltid varit en af de största olä-
zenheter för stater som följt neutralitetspoli-
iken, att den öfriga verlden icke trott på
less uppriktighet. Ofta var detta tvifvel orätt-
vist, men derföre icke mindre förderfligt för
len som framkallade det. Verlden ansåg det
snappt vara möjligt, att en stat kunde med
verklig öfvertygelse anse förändringar, som
ilidrogo sig vid dess gränser, vara ovigtiga;
nan kom så lätt till den misstanken att hem-
iga bevekelsegrunder, hemhga sympatier göm-
le sig der bakom.
Ingen af de allierade makterna skall anse
let sannolikt att Preussen icke frågar efter
m dess östra granne blir böjd eller dess
raft bruten, eller om han med oförminskad
- -
Ö ms Er FA et