BLRICICUS MEL TCIICLUGIL AIGA: AVA AIUTAUIIRAVES VU rar striden, liksom ock hans misstroende, emedan han visat sig tvetydig. Men tänker han hafva bästa räkningen derigenom att han genom sin passivitet så mycket som möjligt håller de stridande från hvarandra, så bereder han sig just det aldra värsta för framtiden; belåtenheten med status quo förmår han dock icke åter ingifva parterna, om de ock af skäl som gälla för ögonblicket afbryta kriget; deremot gör han sig till föremål för deras gemensamma hat, emedan båda skylla honom för att deras planer misslyckats. Ingenstädes kan man bättre se hvad neutralitet i god liksom i dålig mening betyder än i Preussen. Efter den store kurfursten hafva vi ett ryktbart omdöme öfver värdelösheten hos en politik, som förblifver likgiltig vid sidan af kämpande grannar, en politik, om hvilken grundläggaren af den nordtyska stormakten sade, att den till slut icke medförde någon annan frukt än sneda blickar och fientliga känslor från alla sidor. Trogen denna grundsats, se vi kurfursten hela sitt lif igenom alltid lifligt deltaga i de många verldshändelser, som upprörde hans tid; just derigenom lyckades det honom att med små krafter uträtta så förvånande saker, att han af alla utländska tilldragelser vann fördelar för sitt Jand och att hans anseende oupphörligen tillväxte. Men just denne afgjorde motståndare till neutraliteten i ordets vanliga bemärkelse var tillika i den andra meningen ett mönster af neutralitet, så att han icke med fortfarande och traditionel tillgifvenhet slöt sig till någon stat, utan deremot förutan fördom, utan gunst eller ogunst emot någon af grannarne med hvilken som helst af dem slöt förbindelser eller mot honom uppträdde fientligt, allt som hans lands fördel för tillfället fordrade. Den lätthet, hvarmed han öfvergick från den ena kombinationen till den andra, är lika så beundransvärd, som de derigenom vunna resultater. Det var denneä skickliga diplomati som behöfdes lika mycket som vapenlyckar för att undandraga hertigdömet Preussen svenskarnes ech polackarnes dubbla anspråk och för att triumferande bortföra den önskade klenoden mellan de lystna pretendenterna. Med samma skicklighet och skärpa i omdömet förstod kurfursten att ena dagen värja sig emot Frankrike, den andra mot Österrike; till ingen af de båda makterna slöt han sig med förkärlek för att vinna den till hjelp emot den andra; emot hvilken som helst af dem uppträdde han beslutsamt då han så aktade nödigt, obekymrad om den enes öfvervigt skulle växa genom den andres förödmjukande. En sådan politik rekommenderar sig synnerligen ät en emellan starkare grannar uppväxande stat, som icke bör undvika något mera än skenet af beroende; denna politik rekommenderar sig så helt och hållet genom sin egen natur, att grundsatsen, om än icke det geniala i sättet för utförandet, återfinnes under-långa tider af Preussens historia. För en tid syntes det som om heliga alliansen, hvilken sökte för evigt fastställa preussiska statens förhållanden som bundsförvandt, begraft denna grundsats. Allt möjligt gjordes för att bringa den i förgätenhet. Den tvingar sig likväl fram ånyo. Det eviga förbundets nya system här utan Preussens medverkan sönderfallit; valet blir nu att stå med Österrike emot Ryssland, eller med det sednare mot det förra. Af den enkla omständigheten att Ryssland och Österrike, som äro våra grannar och kunna blifva våra fiender, förmå inverka på det hotade Turkiet, kunde man från början finna huru löslig den åsigten var, att Preussen icke hade något att omedelbart skaffa med den i Orienten utbrutna striden. Så långt har man nu kommit, att knappast någon numera försöker förfäkta denna åsigt; sedan kriget så långt framskridit, kan Preussens intresse iresultatet af den stora trätan icke mera förnekas, och det ögonblick tyckes vara inne, di man känner att neutralitetspolitiken icke mere är vuxen förhållandena i deras nuvarande utveckling och riktning. Om de offentlige underrättelserna äro riktiga, så har Preussen åt de af wienerkabinettet i Petersburg öfverlemnade fredsförslagen lemnat blott ett återhållsamt förordande. Man kan icke förundra sig. deröfver, då dessa förslag i högsta grad afse Österrikes fördel, och Preussen icke har någon anledning att hvarken vid Donau eller Svarta hafvet eller någonstädes arbeta för den andra tyska stormaktens fördel. Men en annan fråga är det om preussiska regeringen i sn nuvarande belägenhet är i stånd att gifva e:tertryck åt sina protester, genomdrifva sina önskningar — en fråga, som man svårligen kan bejaka, då tystnad och till och med prolester icke äro några medel, som kunna bringa ett rullande hjul att stanna. Blifva förhållandena vid nedre Donau ordnade till Österrikes belåtenhet, så vinner derigenom denna makt cn ovanlig fördel för hela sin tillvaro; Osterrike har till och med, om fred slutes på Esterhazys preliminärer, utdragit en hög vinst. och dess gamla kamrater i heliga alliansen — niter. Om Ryssland eller Österrike skall ha, mera inflytande i Turkiet, om och på vilket sätt dessa båda stormakters ömsesidiga örhållanden förändras, det är hvad som nu örberedes. Kan lösningen vara likgiltig för Preussen? Och, om den det ej är, kan neuraliteten vara det rätta medlet att göra de preussiska intressena gällande? Det har alltid varit en af de största oläzenheter för stater som följt neutralitetspoliiken, att den öfriga verlden icke trott på less uppriktighet. Ofta var detta tvifvel orättvist, men derföre icke mindre förderfligt för len som framkallade det. Verlden ansåg det snappt vara möjligt, att en stat kunde med verklig öfvertygelse anse förändringar, som ilidrogo sig vid dess gränser, vara ovigtiga; nan kom så lätt till den misstanken att hemiga bevekelsegrunder, hemhga sympatier gömle sig der bakom. Ingen af de allierade makterna skall anse let sannolikt att Preussen icke frågar efter m dess östra granne blir böjd eller dess raft bruten, eller om han med oförminskad Ö ms Er FA et