STOCKHOLM, den 21 Jan. Man har genom de sednaste årens erfarenhet vunnit bekräftelse derpå att Ryssland är långt mindre farligt genom sin vapenmakt än genom sin diplomati och sina hemliga försänkningar i andra länder. Det nu pågående kriget bar nästan alltigenom varit en kedja af nederlag och förluster för Ryssland, men så snart vapnen hvilat, och de omedelbara eller medelbara ryska agenterna fått drifva sitt spel, har Ryssland på det diplomatiska fältet förstått att vända sakerna sig till godo och skickligt upplösa de kombinationer, som skulle kunnat bli det till mehn och fara. Såsom en spelare, som fullkomligt har reda på sina motspelares kort, har Ryssland slugt beräknat allt, skenbart hållit sig passift, men alltid lagat så, att det fått sitta i efterhand och haft i sin makt att genom ett ord, ett medgifvande, förändra situationen och beröfva vestmakterna frukten af långa diplomatiska mödor. Så har det nu lyckats Ryssland att återigen få ge Europa en representation af samma komedi som speltes sistl. vinter, och detta oaktadt den då rönte det missödet att bli uthvisslad innan man hade hunnit till sista akten. Endast några smärre förändringar i texten ha inträffat, men sjelfva stycket, hela intrigen, aktörerna, dekorationerna, åskådarne — allt är detsamma som förut. Österrike — slitet och vacklande mellan sina inre sympatier för Ryssland och sin räddsla för ökandet af vesterns inflytande å den ena sidan samt sin lystnad efter Donauländerna, sin fruktan för att nationaliteterna kunde få luft och sin rivalitet mot Preussen å den andra sidan — detta samma Österrike har, liksom förra gången efter slaget vid Alma och vestmakternas förbund med Sardinien, nu återigen efter Sebastopols fall och traktatens afslutande med Sverge-Norge, blifvit efterhand alltmera pressadt utur neutralitetens förskansningar och bragt till det yttersta. Men Österrike kommer väl ihåg sin rol eller har en god sufflör. Grefve Buol-tager sin penna; och ehuru det går litet trögt, får han dock åter ihop några punkter,. Det är Frankrike som återigen är artigt, mottager punkterna och rekommenderar dem till det bästa hos England. Palmerston vill icke visa sig oartig, men han kan dock icke dölja, att han är vid dåligt humör, och han rättar i marginalen några af de gröfre bockarne mot den politiska logiken och språkläran. I denna förbättrade upplaga godkännes förslaget i Paris och derefter i Wien. : England; Frankrike och Österrike utbyta återigen noter, hvari de förbinda sig inbördes att icke afstå från dessa förslag. En österrikisk grefve gör sig åter redo och reser till Petersburg för att öfverlemna detta Österrikes ultimatump och tager dervid på sig en så barsk och högtidlig min som möjligt. Ryssland ger undvikande svar, önskar modifikationer, gör motförslag, men grefve Esterhazy kommer väl ihåg den gamla frasen: det skall vara ett antagande purement et simplement och detta skall ske inom så och så många dagar, eljest reser grefven sin väg tillika med hela den österrikiska beskickningen i Petersburg. Men nu komma återigen de rörande partierna i stycket. Konungen af Preussen skrifver bref på bref, det ena mera bevekande än det andra, talar om sin ömma tillgifvenhet för det ryska kejsarhuset, påminner om Nikolai sista stunder och bedyrar vid dennes minne, att han icke skall svika Ryssland, men framställer tillika på det enträgnaste nödvändigheten att antaga hvilka allmänna punkter som helst. Budskickningar af samma art komma från de öfriga blodsoch själsfränderna i Tyskland. Kejsar Alexander kallar till sig Nesselrode; och efter en kort rådplägning spela telegraferna i alla riktningar: Ryssland har antagit de fem punkterna ovillkorligt och utan förbehåll. Längre har man ännu icke hunnit i stycket, ren Europa känner alltför väl fortsättningen. Makternas ombud skola sammanträda i Wien, konferensen öppnas, artigheter utbytas och medgifvanden göras så länge det rörer allminna bestämmelser och obestämda fraser; men då man kommer till detaljerna, till realiteten, är det slut med artigheten, då uppstå tusen svårigheter, och när vårsolen åter börjar skina varmt, då finner man sig måhända föranlåten att åter packa ihop sina protokoller och skiljas åt med oförrättadt ärende; så vida man icke får antaga att Ryssland i det väsentliga fått sitt ärende uträttadt: att Österrike åter blifvit neutraliseradt för ett år, och att de tilläfventyrs pågående förhandlingarne mellan Sverge-Norge och vestmakterna rörande nästa sommars fälttåg i norden till följd af fredsutsigterna afmattas och icke komma till något sådant resultat, som under detta år kunde ha ett inflytande på krigföringen i Östersjön. Då vi anse ringa utsigt vara för handen att ett fredligt resultat skall kunna uppnås, grunda vi denna åsigt icke ensamt på den femte punkten, som lemnar det öppet för vestmakterna att framställa ytterligare hvilka garantifordringar som helst, dem de i allmänt euroveiskt intresse finna nödiga, utan äfven på beskaffenheten af de fyra andra punkterna, i afseende på hvilka differenserna genast skola komma i dagen, så snart man vill ge kött och blod åt de allmänna schemerna.