Beranger är som bekant redan en gubbe och älskar framför allt tillbakadragenheten: Jag skulle oekså aldrig: hafva tänkt på att närma mig honom; om ieke en speciel föranledning dertill hade erbjuditsig. Jag fick nemligen det uppdraget, att tillställa honom personligen en tysk öfrersättning af hans sånger. Och så begaf jag mig då på väg, sedan det, icke-utan största möda, lyckats mig att få-reda på hans bostad. Beranger bor helt nära le Temple; i ett gammalt klosterlikt hus; fyra trappor måste man stiga upp och derpå ytterligare genomströfva en oändligt lång; mörk korridor, innan man framkommer till hans rum. Jag ringde; en gammal qvinna med enturbanlik hufvudbonad öppnade för mig och bad mig stiga in. Jag fann Beranger sysselsatt med frukosten. Min herres, sade-han, sedan han några ögonblick genomblåddrat bandet, somjag öfverräckte åt honom; det är i sjelfva verket mycket smickrande för mig, att edra landsmän så välvilligt mottaga mina stackars sånger. Tyvärr förstår jag ingen tyska, och jag kan derföre icke se huru dessa sånger taga sig ut på edertväldiga språk. Jag förstår i det hela-taget intet främmande språk, tillade:han efter en paus. Jag har aldrig haft medel nog för att befatta mig med studium af främmande språk. Också hade jag tillräekligt arbete med mitt eget.s Jag frågade honom om han aldrig varit i Tyskland. Jag har aldrig rest,, svarade han, soch med undantag af några departementer, känner jag till och med icke vårt sköna Frankrike. Det har ständigt felats mig medel för att kunna resa med beqämlighet, och att söka obeqvämlighet på resor var just aldrig min sak.v Emellertid hade Beranger ställt en stol åt mig bredvid sin fåtölj, och under det han fortsatte sin tarfliga frukost, sade ban till mig, vid några anmärkningar som jag gjorde öfver hans sånger: Jag var i min ungdom icke utan äregirighet. Jag ville blifva någonting stort och trodde att jag väl såsom lustspelsförfattare skulle kunna skörda friska lagrar. Jag tog naturligtvis dervid Moliere såsom den bästa förebild. Men ju mer jag arbetade, desto jättelikare förekom mig Tartuffes diktare; desto -dvärglikare föreföll jag mig sjelf; och jag kom slutligen till den fasta öfrertygelsen, att i Fhalias tjenst inga kransar för mig skulle blomstra. Men jag ville icke anstränga mina krafter, för ätt blott förvärfra mig nederlag. Jag egnade mig alltså åt visan: Det är en liten genre, hvilken jag kände mig vuxen. Min framgång var större än jag väntat, myeket större än jag förtjent. Då jag under loppet af samtalet frågade honom hvarföre han icke var medlem af akademien, svarade han: Jag vet att man ofta förebrått akademien, att den ieke räknar mig bland sina medlemmar. Men man gör i detta afseende akademien orätt; ty den har icke en utan flerfäldiga gånger erbjudit mig den af många så ifrigt eftersträfvade stolen. Ja, hon har till och med låtit mig förstå, att jag skulle göra henne förbunden, om jag läte föreslå mig, emedan Kon eljest skulle nödgas inrymma platsen åt en annan, som på långt när icke skulle vara henne så angenäm. Men jag afböjde det beslutsamt, väl icke af blygsamhet, men af grundsats. Jag ville nemligen iekoe med mina lätta sånger taga inträde uti den egentliga litteråturen; jag ville icke att visan blefve akademisk. — Min högt uppskörtade sångqvinna skulle i sjelfva verket tagit sig kuriöst nog ut på den fyrationde akademiska stolen. Jag har alltså icke att på något annat sätt personligen beklaga mig öfver akademien, och jag har också aldrig angripit henne, undantagandes uti en liten satirisk dikt: IAcadmie et le caveaw. Om jag finge göra akademien en förebråelse så skulle den bestå deruti, att hon så egenmäktigt förfaroch disponerar öfver vårt språk; att hon tillegnar sig rättigheten, att uteslutande förfoga öfver vår språkskatt, utan att rådföra sig med de öfrige medlemmarne af institutet. — Om IAcademie francaise ville genom sin Dictionnaire skapa ett verkligt nationalminne, så måste hon inrymma säte och stämma åt de öfriga akademierna, och öfverhufvud förfara mycket liberalare. Men hon bannlyser ur sin ordbok otaliga ord och uttryck, af hvilka alla fransmän och författarne (ill den akademiska ordboken sjelfva hvarje ögonblick betjena sig. Detta är löjligt och gör att ingenting är mindre nationelt än franska akademiens legitima ordbok. Jag frågade vidare om han ännu diktade. Sedan sex år tillbaka, svarade han, har jag icke kunnat åstadkomma en enda vers; dock har jag ett band otryckta dikter liggande, som efter min död skola utkomma. Vi kommo nu att tala om tyska litteraturen och om Göthes Faust. Han kände denna t:agedi mycket väl och frågade mig om den kunde uppföras; och då jag bejakade denna fråga, var han mycket nyfiken ått få veta hvilken effekt den gjorde på teatern. Jag försäkrade honom att detta mästerstycke vore på teatern hänryckande,; om skådespelarne vore vuxna sina roler, och att jag år 1833: Frankfurt bevistat en representation af Faust, hvilken på mig, som då ännu vår mycket img, -frambragt ett oförgätligt intryck; Han frågade mig om hufvudaktörerna, och jag nämnde Seydelmann öeh Fr. Lindner. Jag måste flera gånger för honom upprepa dessa namn. Då genom Göthes verk samtalet blifvit vändt på helvete och djefvul, så omnäåmnde han Dantes Infernos, som han läste i den just då utkomna öfversättningen af hang vån Lamennais. Lamennais bragte oss in på politikens slippriga fält. Beranger uttalade sig myeket fritt och öppet öfver Frankrikes nuvarande politiska ställning. Jag kan naturligtvis icke meddela publiken hvad den älskvärde gubben utan rädsla yttrade till mig. Jag hade emellertid tillfälle att under detta samtal lära känna Börangers värma i åsigter. Då talet föll på: hans Bonapartism, utropade han lifligt: Jag var aldrig Bonapartist. Jag har besjungit Napoleon emedan han är en poetisk uppenbarelse; emedan han sysselsatte min unga fantasi och emedan en stor epok uti mitt foösterlands historia fastknöt sig vid denne jätte. Men jag har hufvudsakligen besjungit honom för att förarga bourbonerna, som jag hatade som jag föraktade. Jag är öfrerhufvud ingen anhängare af någon tron eller någon dynasti. Jag älskar friheten; jag älskar mitt fädernealand. Min sånggudinna har aldrig satt sig vid foten af en tron, för att råka i extas. Min sånggudinna är dotter af republiken och hon har aldrig förnekat sin moder. De råa och pöbelaktiga angrepp, för hvilka Båranger sedan någon tid från presterskapets sida och från Fusionsoch Confusionspartiet är utsatt, smärta honom synbarligen. Någon särdeles välvilja kan hah från dessa partier visserligen icke vänta. Men att de icke hafva försyn för att öppet kalla honom en polisson, en sedeförderfvare och ett dumhufvud, det tyckes dock: kränka honom och till och med djupare än han vill tillstå. Också är det mindre angreppet sjelft än cynismen uti detsamma som gör honom ondt. Jag har här ofvan sagt att Böranger under samtalet fortsatte sin frukost. Denna frukost bestod af bröd, smör, ost och några dadlar samt intogs i sängkammaren. Min stol befannzsig emellan sängen och bordet. Den fattigaste pariserarbetare kan icke lefva enklare och eländigare än den gamle diktaren, hvars sånger lefva på hvarje fransmans läppar, och efter hvars gunst de mäktigaste ministrar äflades och för hvilken det kunnat blifva så lätt att förvärfva stora rikedomar. Men Beranger har aldrig eftersträfvat rikedom och yttre glans, han har aldrig åstundat ett embetc, a!drig emottagit någon titel, någon orden, ehuru man erbjöd honom allt detta, ja på vissa tider formligen ville påtruga honom dem. Han måste med alla krafter värja sig emot tusende lockande anbud, så att han kan säga om sig, att han har på ott bittert sätt förvärfvat sitt armod; hans anspråkslöshet har dock drifvit honom tillen lång, högst besynnerlig kamp med sin förläggare: Beranger begärde nemligen af sin förläggare blott 800 francs årlig ränta för sina sånger, emedan han trodde att Ån acA cnå nin aAn olle sålla? RAL TRE RR VA MR DRAR As OG Ö MR FÖRRE FS MAMA med 2? OO ENA rr EH 0 mm 5S pen 35 Urs mem Ag ZAON Islelol,folel St