Beranger är som bekant redan en gubbe och älskar
framför allt tillbakadragenheten: Jag skulle oekså al-
drig: hafva tänkt på att närma mig honom; om ieke
en speciel föranledning dertill hade erbjuditsig. Jag
fick nemligen det uppdraget, att tillställa honom per-
sonligen en tysk öfrersättning af hans sånger. Och
så begaf jag mig då på väg, sedan det, icke-utan
största möda, lyckats mig att få-reda på hans bo-
stad. Beranger bor helt nära le Temple; i ett gam-
malt klosterlikt hus; fyra trappor måste man stiga
upp och derpå ytterligare genomströfva en oändligt
lång; mörk korridor, innan man framkommer till hans
rum. Jag ringde; en gammal qvinna med enturban-
lik hufvudbonad öppnade för mig och bad mig stiga
in. Jag fann Beranger sysselsatt med frukosten.
Min herres, sade-han, sedan han några ögonblick
genomblåddrat bandet, som- jag öfverräckte åt ho-
nom; det är i sjelfva verket mycket smickrande för
mig, att edra landsmän så välvilligt mottaga mina
stackars sånger. Tyvärr förstår jag ingen tyska,
och jag kan derföre icke se huru dessa sånger taga
sig ut på edert- väldiga språk. Jag förstår i det
hela-taget intet främmande språk, tillade:han efter
en paus. Jag har aldrig haft medel nog för att be-
fatta mig med studium af främmande språk. Också
hade jag tillräekligt arbete med mitt eget.s Jag
frågade honom om han aldrig varit i Tyskland. Jag
har aldrig rest,, svarade han, soch med undantag af
några - departementer, känner jag till och med icke
vårt sköna Frankrike. Det har ständigt felats mig
medel för att kunna resa med beqämlighet, och
att söka obeqvämlighet på resor var just aldrig min
sak.v
Emellertid hade Beranger ställt en stol åt mig
bredvid sin fåtölj, och under det han fortsatte sin
tarfliga frukost, sade ban till mig, vid några anmärk-
ningar som jag gjorde öfver hans sånger: Jag var
i min ungdom icke utan äregirighet. Jag ville blifva
någonting stort och trodde att jag väl såsom lust-
spelsförfattare skulle kunna skörda friska lagrar. Jag
tog naturligtvis dervid Moliere såsom den bästa fö-
rebild. Men ju mer jag arbetade, desto jättelikare
förekom mig Tartuffes diktare; desto -dvärglikare
föreföll jag mig sjelf; och jag kom slutligen till den
fasta öfrertygelsen, att i Fhalias tjenst inga kransar för
mig skulle blomstra. Men jag ville icke anstränga
mina krafter, för ätt blott förvärfra mig nederlag.
Jag egnade mig alltså åt visan: Det är en liten
genre, hvilken jag kände mig vuxen. Min framgång
var större än jag väntat, myeket större än jag för-
tjent.
Då jag under loppet af samtalet frågade honom
hvarföre han icke var medlem af akademien, sva-
rade han: Jag vet att man ofta förebrått akade-
mien, att den ieke räknar mig bland sina medlem-
mar. Men man gör i detta afseende akademien
orätt; ty den har icke en utan flerfäldiga gånger
erbjudit mig den af många så ifrigt eftersträfvade
stolen. Ja, hon har till och med låtit mig förstå,
att jag skulle göra henne förbunden, om jag läte
föreslå mig, emedan Kon eljest skulle nödgas in-
rymma platsen åt en annan, som på långt när icke
skulle vara henne så angenäm. Men jag afböjde
det beslutsamt, väl icke af blygsamhet, men af grund-
sats. Jag ville nemligen iekoe med mina lätta sånger
taga inträde uti den egentliga litteråturen; jag ville
icke att visan blefve akademisk. — Min högt upp-
skörtade sångqvinna skulle i sjelfva verket tagit sig
kuriöst nog ut på den fyrationde akademiska stolen.
Jag har alltså icke att på något annat sätt person-
ligen beklaga mig öfver akademien, och jag har
också aldrig angripit henne, undantagandes uti en
liten satirisk dikt: IAcadmie et le caveaw. Om
jag finge göra akademien en förebråelse så skulle
den bestå deruti, att hon så egenmäktigt förfar- och
disponerar öfver vårt språk; att hon tillegnar sig
rättigheten, att uteslutande förfoga öfver vår språk-
skatt, utan att rådföra sig med de öfrige medlem-
marne af institutet. — Om IAcademie francaise ville
genom sin Dictionnaire skapa ett verkligt national-
minne, så måste hon inrymma säte och stämma åt
de öfriga akademierna, och öfverhufvud förfara myc-
ket liberalare. Men hon bannlyser ur sin ordbok
otaliga ord och uttryck, af hvilka alla fransmän och
författarne (ill den akademiska ordboken sjelfva
hvarje ögonblick betjena sig. Detta är löjligt och
gör att ingenting är mindre nationelt än franska
akademiens legitima ordbok.
Jag frågade vidare om han ännu diktade. Sedan
sex år tillbaka, svarade han, har jag icke kunnat
åstadkomma en enda vers; dock har jag ett band
otryckta dikter liggande, som efter min död skola
utkomma. Vi kommo nu att tala om tyska littera-
turen och om Göthes Faust. Han kände denna
t:agedi mycket väl och frågade mig om den kunde
uppföras; och då jag bejakade denna fråga, var han
mycket nyfiken ått få veta hvilken effekt den gjorde
på teatern. Jag försäkrade honom att detta mäster-
stycke vore på teatern hänryckande,; om skådespe-
larne vore vuxna sina roler, och att jag år 1833:
Frankfurt bevistat en representation af Faust, hvil-
ken på mig, som då ännu vår mycket img, -fram-
bragt ett oförgätligt intryck; Han frågade mig om
hufvudaktörerna, och jag nämnde Seydelmann öeh
Fr. Lindner. Jag måste flera gånger för honom upp-
repa dessa namn.
Då genom Göthes verk samtalet blifvit vändt på
helvete och djefvul, så omnäåmnde han Dantes In-
fernos, som han läste i den just då utkomna öf-
versättningen af hang vån Lamennais. Lamennais
bragte oss in på politikens slippriga fält. Beranger
uttalade sig myeket fritt och öppet öfver Frankrikes
nuvarande politiska ställning. Jag kan naturligtvis
icke meddela publiken hvad den älskvärde gubben
utan rädsla yttrade till mig. Jag hade emellertid
tillfälle att under detta samtal lära känna Böran-
gers värma i åsigter. Då talet föll på: hans Bona-
partism, utropade han lifligt: Jag var aldrig Bona-
partist. Jag har besjungit Napoleon emedan han är
en poetisk uppenbarelse; emedan han sysselsatte min
unga fantasi och emedan en stor epok uti mitt foö-
sterlands historia fastknöt sig vid denne jätte. Men
jag har hufvudsakligen besjungit honom för att för-
arga bourbonerna, som jag hatade som jag förak-
tade. Jag är öfrerhufvud ingen anhängare af någon
tron eller någon dynasti. Jag älskar friheten; jag
älskar mitt fädernealand. Min sånggudinna har al-
drig satt sig vid foten af en tron, för att råka i
extas. Min sånggudinna är dotter af republiken och
hon har aldrig förnekat sin moder.
De råa och pöbelaktiga angrepp, för hvilka Bå-
ranger sedan någon tid från presterskapets sida och
från Fusions- och Confusionspartiet är utsatt, smärta
honom synbarligen. - Någon särdeles välvilja kan hah
från dessa partier visserligen icke vänta. Men att
de icke hafva försyn för att öppet kalla honom en
polisson, en sedeförderfvare och ett dumhufvud, det
tyckes dock: kränka honom och till och med djupare
än han vill tillstå. Också är det mindre angreppet
sjelft än cynismen uti detsamma som gör honom ondt.
Jag har här ofvan sagt att Böranger under sam-
talet fortsatte sin frukost. Denna frukost bestod af
bröd, smör, ost och några dadlar samt intogs i säng-
kammaren. Min stol befannzsig emellan sängen och
bordet. Den fattigaste pariserarbetare kan icke lefva
enklare och eländigare än den gamle diktaren, hvars
sånger lefva på hvarje fransmans läppar, och efter
hvars gunst de mäktigaste ministrar äflades och för
hvilken det kunnat blifva så lätt att förvärfva stora
rikedomar. Men Beranger har aldrig eftersträfvat
rikedom och yttre glans, han har aldrig åstundat ett
embetc, a!drig emottagit någon titel, någon orden,
ehuru man erbjöd honom allt detta, ja på vissa ti-
der formligen ville påtruga honom dem. Han må-
ste med alla krafter värja sig emot tusende lockande
anbud, så att han kan säga om sig, att han har på
ott bittert sätt förvärfvat sitt armod; hans anspråks-
löshet har dock drifvit honom tillen lång, högst be-
synnerlig kamp med sin förläggare: Beranger be-
gärde nemligen af sin förläggare blott 800 francs
årlig ränta för sina sånger, emedan han trodde att
Ån acA cnå nin aAn olle sålla? RAL TRE RR
VA MR DRAR As OG Ö MR
FÖRRE
FS
MAMA
med 2? OO ENA rr EH
0 mm 5S pen
35
Urs mem
Ag ZAON
Islelol,folel
St