tillfallet var bariotad, på ryggen och kom så — en ny Zneas — indragande med honom hos gumman Berggren, der han genast satte honom ned midt på golfvet. Gubben var då ej sen att framställa sitt ärende med de orden: Hör du Lisa, ja vill ha dej te hustru, vill du ha mäg te kar? Gamla Lisa, hvilken oaktadt sina 67 är, var giftaslysten nog, gaf genast sitt samtycke till den önskade föreningen, hvarefter det hedervärda paret snart trädde i brudstol. — Någon gång slår författaren öfver i sin humor, såsom t. ex. pag. 36, der han uttrycker sin önskan att alla gårdfarihandlare måtte följa en viss yrkesbroders föredöme och — hänga sig. Förf:s resa har varit allt utom en lustresa. till följd af de besvärligheter och umbäranden han derunder måst underkasta sig — något att observera särdeles för dem af vära landsmän, som så gerna teckna Reseminnen m. m. från jernvägarne, ångbåtarne och bo: tollerna. För det mesta till fots, tillryggalade han vägen igenom Floda socken till Lima. Transtrand, Sählen samt tillbaka till Malung och Tyngsjö, derifrån ett kort besök gjordes inom Vermlandsgränsen, vidare genom Appelbo och Malungs östra och vestra Finmarker, till Malung, Appelbo, Järna och Näs. Kap. 8—12 egnas hufvudsakligen åt Finmarkerne, och vi få der göra bekantskap ej mindre med dessas kolonisationshistoria, hvilken till följd af nybyggarnes, t. ex. den förfärlige Wild-Havvonens, af ohyggliga brott stämplade I-:fnad, är rätt hemsk, än med den närvarande befolkningens hittil!s nästan okända ställning. Vi mötas här af den glädjande företeelsen af en större välmåga och en högre kultur än fordom, den sednare med svensk icke norsk prägel. Ej sedan 1817 har man hir nödgats äta -nådbröd (2), så hafva odlingarne hufvudsakligast verkställts genom myrtappningar och skogsrödjningar tilltagit. Medel felas dock till dessas, Isynnerhet myrodlingarnes verkställande i så stor skala, att de åtminstone besparade folket nödvändigheten att köpa en del af sin spanmål. Behjertansvärd för våra statsekonomer är derföre förf:s (pag. 83 89) påyrkan om odlingshjelp ät dessa trakters idoga inbyggare och unde hans anmärkning, att när yrbara skogen, hvilken nu måste fylla jordbrukets bristande afkastning till tillräckligt lefnadsunderhåll, en gång eller snart nog blir utödd, är icke då att befara, att en kommande generation födes endast för tiggarstafven — eller brottet? Det sednare lindar sig ju så lätt kring det förra. Derföre: större bidrag till jordens förkofran, om dessa ock skola tagas af de medel, dem man eljest känner sig frestad att anslå till nya fängelsebyggnader! I få ord sagdt: gif arbetaren brödet, och han skall icke stjäla det. För öfrigt skildras dessa finnarnes afkomlingar såsom ett styft folk i all sin fattigdom. Oss svenskar anse de sig på förståndets vägnar vida öfverlägsna, och svenskbygdens allmoge hedras af samma finnadel med benämningen pack). Sedligheten lärer ej vara den bästa, hvilket till större delen tillskrifves bristen på kyrkor och prester. Till sin själasörjare har mången här ända till 5—6 mils väg, och i vissa kapeller hålles gudstjenst blott tre gånger om året, men dessa sammankomster gälla mera lekar, dans och superi än någon helig handling. De skildringar vi förut haft om dalfolket, dess seder och karakter, hafva nästan utan undantag varit högst smickrande. De hafva alla varit grundade på den traditionella glans hvartill detta folks fordna förtjenster om vårt land liksom gjort det berättigadt. Hr A. skingrar dock, hvad vissa trakter af Dalarne vidkommer, denna nimbus. Det synes att han har rest och antecknat utan fördom. I det hela taget gör man visserligen genom honom bekantskap med Vesterdalarnes befolkning, såsom en kärnfrisk stam med mycket qvar af forntids dygd och forntids seder; men finner ock att förhållanden äro för handen som hota att framkalla motsatsen. I synnerhet lärer dryckenskapsbegäret tagit en stark fart, och hr A:s många skildringar deraf äro verkligen upprörande samt böra icke undgå vederbörandes uppmärksamhet. Vissa trakter, särdeles Lima och Transtrands och sedan Äppelbo socknar, äro alldeles depraverade. Redan vid skildringen af Limafolkets efterapning af herreklassen i sin klädedrägt känner man en vedervilja emot detsamma, som ökas till vämjelse då man hör sådana gängse oarter, som deras slöseri, högfärd och skryt — t. ex. att ligga 10 rdr bankosedlar åt den som trakterar ett piano, vara försedd med flera olika vinsorter o. s. v., men framför allt en ohejdad spelpassion. Icke mindre än fyra biribitaflor skola samtidigt funnits i socknen sommaren 1853, och förf. omtalar en bonde, som en afton vann på spel 700 rdr, och en annan som förlorade 1000 rdr och vid bortgåendet kastade sina sista 24-skillingsstycken öfver stugutaket. Femkort och hundraett gå ofta till 10 rdr bko partiet; flera hundradetal stryka ibland med, och ser man derunder ofta en stor hög med sedlar ligga upplagd, till och med på sjelfva gårdsplanen. Den ohejdade timmerhandeln tillsläpper medlen till tillfredsställandet ven tid bortåt af dessa laster. Men hvarifrån har det onda sjelft kunnat i så fruktansvärd skepelse intränga i dessa fjellstängda bygder? Förf. angifver icke otydligt, att man härföre har att tacka grannskapet med Norge, der i vissa trakter bondbildningen i icke oväsentlig mån yttrar sig i skryt och. skräfvel samt slöseri och spel. Äfven den hästhandlande Äppelbobons vinglighet, vildhet och böjelse för slagsmål, der knifven ej sällan begagnas, samt hans obändighet i öfrigt, som till och med på sednare tider gjort det omöjligt att fiffla någon som velat åtaga sig länsmanskapet i dessa trakter, til!skrifves af hr Axelson norskt inflytande. Det pag. 53 omtalade skolväsendets förfall torde väl ha en ganska stor deli det ondas orsak; och det är en sak som vederbörande kunna hjelpa, om de ej sofva alltför mycket. Förf. egnar en förtjenstfull uppmärksamhet 90 -— (OR KR VR 00 DB oc AA odo