våldsamt vindkast och vräkte båten in mot stranden. Nu gällde det, allvarsammare än förut — lif eller död! Den ene af de båda resande, Flodqvist, hoppade nu genast ur båten, söm lyckligtvis hade stött på ett långgrundt ställe, och vadade i 1!, alns djupt vatten i land. De öfrige följde ögonblickligen efter, med den dyrbara postväskan, hvilken postföraren först med lifvet lemnar. Efter vid pass 50 alnars vandring i vattnet, bland klippblock och på ojemn botten, hunno de den fasta stranden. Men i hasten och ångesten hade de glömt medtaga det lilla munförråd som fanns i båten. Derföre vadade postroddaren Lindström tillbaka till båten, lyckades att åtkomma -ett bröd, som dock af is och vatten var skadadt, och ett par flaskor bränvin, som de haft i kommission att köpa på Klinte, och återkom lyckligen med sin börda, hvars dyrbarhet endast den kan fatta, som vet att landet, dit de kommit, är en obebodd och ödslig ö. Båten fastgjordes så godt sig göra lät. Men natten instundade; krafterna voro uttömda, och det enda skydd Carlsön erbjöd, de små fiskarbodarne, lågo på andra (norra) sidan. Om i denna köld och yrsnö lifvet skulle kunna räddas, så måste man dit. Den ene hjelpte den andre genom de af snö och is fyllda bergspassen. Flodqvist, som först sökt komma i land, började snart vackla; han leddes och understöddes, men hans lemmar stelnade mer och mer. Han yttrade några osammanhängande ord, hvariblsnd Kunde urskiljas: det känns så underligt i hjertat! — Var det väl den yttre kölden, som nu trängt ända dit... eller var det kanske inre, varma lifsaningar, som nu vaknade i den olyckliges bristande hjerta? Han föll, undersöktes noga, men var och förblef. död..— Ingen förmådde längre bära den tunga postväskan: den nedlades nu bredvid den döde Flodqvist. Bredvid den 1lefvande skulle ingen ha vågat lemna en sådan dyrbarhet. Den innehöll mer än 12,000 rår bko. Flodqvist hade i lifstiden varit straffad för flera djerfva stölder, och skulle nu återvända till fastlardet efter utstånden strafftid vid arbetskompaniet på Enholmen. Vägen till bodarne var endast några 1000 alnar, men för de styffrusne vandrarne var den oändligt lång. En större del af denna, till och med på sommartiden mödosamma väg, måste de krypa fram. Omsider kommo de fram till bodarne, och i en af dessa tog man in... Nu gällde det att få eld — utan eld hade ej lifskrafterna kunnat bibehållas. Under kläderna, in på sjelfva kroppen, hade skepparen Nilsson en bundt tändstickor förvarad; den framtogs ... ur de genomvåta kläderna! De stunder, som förgingo under det en del af de fuktiga stickorna försöktes, nämndes af postförarne såsom de rysligaste under hela färden. Ty aningen om lif och räddning hade nu liksom fått insteg i deras hjertan, man var hoppet så närat Visserligen dånade: stormen kring knutarne af den lilla stugan, och yrsnön piskade mot väggarne — men man var på fast land, man hade tak öfver hufvudet; det gällde. blott att värja sig emot kölden, att få upplifva de stelnade lemmarne ! — Då förnams ett matt sprakande; en liten låga tindrade upp i den mörka qvällen, och lyste med hoppets stråle djupt in i deras bröst! Nu uppgjordes varsamt och försigtigt en eld. Under glödjetårar, under tacksamhet och bön till den Högste, som underbart bevarat dem, -suto de fem skeppsbrutna kring eldstaden: De ;isomhöljda kläderna, som till en del måst rifvas sönder för att fås af kroppen, upptinades, lifskrafterna återvände: Den 18 var stornien mindre häftig. Sömn och en bit bröd hade något vederqvickt de af köld och mattighet ännu lidande. De vandrade nu öfver till andra sidan af ön, der postväskan låg bredvid Flodqvists lik. Äfven båten besöktes — den var skadad och obrukbar! Matförrådet i båten var dels upplöst af sjövatten, dels bortfruset. Det återstod nu endast att genom. signaler till fastlandet få snar undsättning. : Visserligen fanns på ön en mängd får, men dessa äro folkskygga och dertill öfvade löpare, och kunna endast med möda fångas. . Hungern kändes nu allt plågsammare, och hvarjehanda farhågor uppstodo ånyo. -Postväskan bars till boden; liket lemnades qvar. Då de återkommit till boden, upptäckte de, att några får tagit sin tillflykt för ovädret in i en anfian bod; det lyckades att fånga ett af dessa, hvilket nu slagtades och stektes på en händelsevis funnen bit af en gammal gryta. Den 19 sågs Ölands postbåt segla förbi; man skyndade att uppgöra eld på det högsta berget å ön; men signalen blef ej bemärkt. Den 20 på aftonen förnyaådes fyrningen; men den fortfarande stormen bortblåste alla förhoppningar om hjelp. Den 21 på morgonen fortsattes fyrningen, och fram på dagen bemärktes 2:ne båtar, och snart en 3:dje, som alla kommo-allt närmare. Det är fruktlöst att vilja skildra de skeppsbrutnes hänryckning, när räddningens stund slutligen halkades. Kl. 2 landade båtarne. Gottländske postbåtskepparen Svartz, som stod i spetsen för räddningsexpeditionen, sprang genast, gråtande, i famnen på Nilsson. De ilandkomne .räddarne och de skeppsbrutue — alla: fällde de tårar af rörelse och glädje. Det var eb stund af gripande högtidlighet, och endast sällan erbjuder lifvet något lermed jemförligt. — Kl. 5 e. m. samma dag ankommo post och folk lyckligen till Klinte, der alla sladde sig öfver deras räddning. — Den aflidnes lik fördes till Bista. — Hvad postförarne i båten medört hade gått förloradt; deras kläder voro skadade och förstörda, och det sedelmynt de erhållit för postresan till Klinte, var af vattnet upplöst och sönderskafvadt. — Båtskepparen Nilsson, som var lidande af köld, och Lindström, hvars händer voro angripna isynnerhet den venstra var förfärlig att åse !) inrete genast till Wisby för att söka läkareråd. — 2:ne Vf postroddarne och f. kronoarbetskarlen Westerberg wfreste den 22 med postskonerten till Böda. De båda till Wisby inkomne. postförarne, Nilsson och Lindström, funno under sitt korta besök: här våde läkarehjelp och aktningsfulla, frikostiga bevis vå ömhet och deltagande. På halfannan timme och uideles. tillfälligtvis insamlades till dem och derås ne kamrater 109 rdr rgs,. till tröst, uppmuntran och ersättning för gjorda förluster. Lindström blet af läkaren anbefalld att, för sina händers helande, på 5 å 6 veckor afhålla sig från allt arbete. Måttc hans och de öfriges helsa ej vara i betänkligare grad skadad af de hårda lidanden och plågor, som de — för en allmännyttig och maktpåliggande angelägenhets skull! — manligt och lyckligt genomgått, och måtte för framtiden postförarne på Böda och Klinte och alla andra, som vintertiden nödgas befara hafvet, örskonas för dylika pröfningar: och olycksöden! Stats-Revisionen. ) Kongl. teatern. g Vi meddela här ett utdrag af kongl. teå—-— ni fr GG PA SN