våldsamt vindkast och vräkte båten in mot stranden.
Nu gällde det, allvarsammare än förut — lif eller
död!
Den ene af de båda resande, Flodqvist, hoppade nu
genast ur båten, söm lyckligtvis hade stött på ett
långgrundt ställe, och vadade i 1!, alns djupt vat-
ten i land. De öfrige följde ögonblickligen efter,
med den dyrbara postväskan, hvilken postföraren
först med lifvet lemnar. Efter vid pass 50 alnars
vandring i vattnet, bland klippblock och på ojemn
botten, hunno de den fasta stranden. Men i hasten
och ångesten hade de glömt medtaga det lilla mun-
förråd som fanns i båten. Derföre vadade postrod-
daren Lindström tillbaka till båten, lyckades att åt-
komma -ett bröd, som dock af is och vatten var ska-
dadt, och ett par flaskor bränvin, som de haft i kom-
mission att köpa på Klinte, och återkom lyckligen
med sin börda, hvars dyrbarhet endast den kan fatta,
som vet att landet, dit de kommit, är en obebodd
och ödslig ö. Båten fastgjordes så godt sig göra
lät. Men natten instundade; krafterna voro uttömda,
och det enda skydd Carlsön erbjöd, de små fiskar-
bodarne, lågo på andra (norra) sidan. Om i denna
köld och yrsnö lifvet skulle kunna räddas, så måste
man dit. Den ene hjelpte den andre genom de af
snö och is fyllda bergspassen. Flodqvist, som först
sökt komma i land, började snart vackla; han led-
des och understöddes, men hans lemmar stelnade
mer och mer. Han yttrade några osammanhängande
ord, hvariblsnd Kunde urskiljas: det känns så under-
ligt i hjertat! — Var det väl den yttre kölden, som
nu trängt ända dit... eller var det kanske inre,
varma lifsaningar, som nu vaknade i den olyckliges
bristande hjerta? Han föll, undersöktes noga, men
var och förblef. död..— Ingen förmådde längre bära
den tunga postväskan: den nedlades nu bredvid den
döde Flodqvist. Bredvid den 1lefvande skulle ingen
ha vågat lemna en sådan dyrbarhet. Den innehöll
mer än 12,000 rår bko. Flodqvist hade i lifstiden
varit straffad för flera djerfva stölder, och skulle nu
återvända till fastlardet efter utstånden strafftid vid
arbetskompaniet på Enholmen.
Vägen till bodarne var endast några 1000 alnar,
men för de styffrusne vandrarne var den oändligt
lång. En större del af denna, till och med på som-
martiden mödosamma väg, måste de krypa fram.
Omsider kommo de fram till bodarne, och i en af
dessa tog man in... Nu gällde det att få eld — utan
eld hade ej lifskrafterna kunnat bibehållas. Under
kläderna, in på sjelfva kroppen, hade skepparen Nils-
son en bundt tändstickor förvarad; den framtogs ...
ur de genomvåta kläderna! De stunder, som för-
gingo under det en del af de fuktiga stickorna för-
söktes, nämndes af postförarne såsom de rysligaste
under hela färden. Ty aningen om lif och räddning
hade nu liksom fått insteg i deras hjertan, man var
hoppet så närat Visserligen dånade: stormen kring
knutarne af den lilla stugan, och yrsnön piskade mot
väggarne — men man var på fast land, man hade
tak öfver hufvudet; det gällde. blott att värja sig
emot kölden, att få upplifva de stelnade lemmarne !
— Då förnams ett matt sprakande; en liten låga
tindrade upp i den mörka qvällen, och lyste med
hoppets stråle djupt in i deras bröst! Nu uppgjor-
des varsamt och försigtigt en eld. Under glödjetå-
rar, under tacksamhet och bön till den Högste, som
underbart bevarat dem, -suto de fem skeppsbrutna
kring eldstaden: De ;isomhöljda kläderna, som till
en del måst rifvas sönder för att fås af kroppen,
upptinades, lifskrafterna återvände:
Den 18 var stornien mindre häftig. Sömn och en
bit bröd hade något vederqvickt de af köld och mat-
tighet ännu lidande. De vandrade nu öfver till an-
dra sidan af ön, der postväskan låg bredvid Flod-
qvists lik. Äfven båten besöktes — den var skadad
och obrukbar! Matförrådet i båten var dels upplöst
af sjövatten, dels bortfruset. Det återstod nu endast
att genom. signaler till fastlandet få snar undsätt-
ning. : Visserligen fanns på ön en mängd får, men
dessa äro folkskygga och dertill öfvade löpare, och
kunna endast med möda fångas. . Hungern kändes
nu allt plågsammare, och hvarjehanda farhågor upp-
stodo ånyo. -Postväskan bars till boden; liket lem-
nades qvar. Då de återkommit till boden, upptäckte
de, att några får tagit sin tillflykt för ovädret in i
en anfian bod; det lyckades att fånga ett af dessa,
hvilket nu slagtades och stektes på en händelsevis
funnen bit af en gammal gryta.
Den 19 sågs Ölands postbåt segla förbi; man skyn-
dade att uppgöra eld på det högsta berget å ön;
men signalen blef ej bemärkt.
Den 20 på aftonen förnyaådes fyrningen; men den
fortfarande stormen bortblåste alla förhoppningar om
hjelp.
Den 21 på morgonen fortsattes fyrningen, och fram
på dagen bemärktes 2:ne båtar, och snart en 3:dje,
som alla kommo-allt närmare. Det är fruktlöst att
vilja skildra de skeppsbrutnes hänryckning, när rädd-
ningens stund slutligen halkades. Kl. 2 landade bå-
tarne. Gottländske postbåtskepparen Svartz, som stod
i spetsen för räddningsexpeditionen, sprang genast,
gråtande, i famnen på Nilsson. De ilandkomne .räd-
darne och de skeppsbrutue — alla: fällde de tårar af
rörelse och glädje. Det var eb stund af gripande
högtidlighet, och endast sällan erbjuder lifvet något
lermed jemförligt. — Kl. 5 e. m. samma dag an-
kommo post och folk lyckligen till Klinte, der alla
sladde sig öfver deras räddning. — Den aflidnes lik
fördes till Bista. — Hvad postförarne i båten med-
ört hade gått förloradt; deras kläder voro skadade
och förstörda, och det sedelmynt de erhållit för post-
resan till Klinte, var af vattnet upplöst och sönder-
skafvadt. — Båtskepparen Nilsson, som var lidande
af köld, och Lindström, hvars händer voro angripna
isynnerhet den venstra var förfärlig att åse !) inre-
te genast till Wisby för att söka läkareråd. — 2:ne
Vf postroddarne och f. kronoarbetskarlen Westerberg
wfreste den 22 med postskonerten till Böda.
De båda till Wisby inkomne. postförarne, Nilsson
och Lindström, funno under sitt korta besök: här
våde läkarehjelp och aktningsfulla, frikostiga bevis
vå ömhet och deltagande. På halfannan timme och
uideles. tillfälligtvis insamlades till dem och derås
ne kamrater 109 rdr rgs,. till tröst, uppmuntran
och ersättning för gjorda förluster. Lindström blet
af läkaren anbefalld att, för sina händers helande,
på 5 å 6 veckor afhålla sig från allt arbete. Måttc
hans och de öfriges helsa ej vara i betänkligare grad
skadad af de hårda lidanden och plågor, som de —
för en allmännyttig och maktpåliggande angelägen-
hets skull! — manligt och lyckligt genomgått, och
måtte för framtiden postförarne på Böda och Klinte
och alla andra, som vintertiden nödgas befara hafvet,
örskonas för dylika pröfningar: och olycksöden!
Stats-Revisionen. )
Kongl. teatern. g
Vi meddela här ett utdrag af kongl. teå-
—-— ni fr GG PA - SN