0, CE TUEIJIGERES BUS FEN MUD UREA TM HEI. ad
kapten Allan vid engelska flottan har utgifvit ett
arbete, deri han föreslår Döda hafs- och Jordan-
dalens förvandling till en hafsvik. Författaren tror,
att den stora dalen, som sträcker sig från södra slatt-
ning2n af Libanonkedjan till innersta hörnet af A-
kabaviken, den östra af de begge vikar i hvilka Rö-!
da hafvet i norr grenar sig, en Bång i foråtiden va-
rit ett innanhaf. Den ligger på många ställen 300
fot under Medelhafvets yta och hår som bekant, utom
Döda hafvet, flera smärre sjöar. Detta innanhaf ha- !
de, i författarens tanke, då det genom en höjning af!
landet var afskuret från Röda hafvet i söder och en-
däst mottog tillflöden från små strömmar, af solhet-
tan småningom dunstat bort. Han föreslår nu att
gräfva en kanal af tillräcklig storlek från Akaba-
viken till Döda hafvet, och en annan från Medelhaf-
vet nära berget Carmel öfver slätten Esdraelon till
dalsänkningen mellan Libanon och Antilibanon-ked-
jorna. Genom denna öppning skulle Medelhafvet
rusa in med ett fall af 139 fot, uppfylla dalen och
ge en ocean af 2000 (eng.) mils omkrets, i stället
för en torr, ofruktbar öcken, sålunda göra seglingen
till Indien lika korå som vägen öfver Suez, sprida
fruktbarhet öfver en nu ofruktbar landsträcka och
öppna Palestinas bördiga nejder för kolonisation och
odling. Den engelska tidning, efter hvilken vi an-
fört denna plan, fioner den storartad, men anmär-
ker att ingen tillräeklig undersökning blifvit gjord
för att utröna dess utförbarhet eller kostnad.
— En ung och vacker ficka, vid pass 20
år gammal och kokett klädd, uppträdde nyligen in-
för polisen i Liverpool, anklagad att. hafva förföljt
och uttråkat en ung man vid namn James Edward,
En poliskonstapel. hade sett henne kasta stenar på
käranden, som förklarade att den anklagade fått den
olyckliga idena att bli kär i honom, utan att han på
minsta vis sjelf varit vållande dertill. Sedan dess
ger hon honom ej ro hvarken natt eller dag. Han
anhåller att hon måtte frigifvas, men förklarar att
han ej ämnar gifta sig med henne. Det stackars
barnet, tillfrågad af domaren, svarar med mycken
timidite och ger käranden derunder de ömmaste
blickar. Mr Edward blir dock känslolös derför, till
publikens stora förtrytelse.
-— En ring, som passerade graderna. En
korrespondent till Times från Omer paschas läger i
Sugdidi omtalar följande karakteristiska anekdot:
En turkisk soldat, som var en af de förste, hvilka
inträngde i de ryska förskanspingarne vid Ingur; var-
seblef bland de stupade en rysk öfverste; turken af-
drog hans handske oeh bemäktigade sig en dyrbar
dismantring, som prydde den fallnes finger. Eme-
dan soldaten visste, att han ej i längden skulle kunna
hemlighålla sitt byte, visade han ringen för sin us-
bashi eller kapten, samt anhöll om tillåtelse att få
behålla den. Usbashin berömde soldaten för hans
uppriktighet; men förklarade; att ringen passade full-
komligt till hans (usbashins): finger, på hviket den
oekså skulle förblifva. Soldaten, som ej var belåten
med detta arrangement, går till sin bimbashi eller
major och framställer saken för honom. Bimbashin kla-
gär i en faderligt förebrående ton deröfver att så-
väl kaptenen som soldaten kunnat vara nog glömska
att ej öfverlemna bytet åt deras förman, samt vill,
för avt slita tvisten dem emellan, behålla ringen för
egen räkning. Detta sker och soldaten vänder sig
nu till kaima kama eller öfverstelöjtnanten, som fann
majorens beteende högst besynnerligt och. genast
fråntog honom ringen, för att — behålla den sjelf.
Soldaten, som tyckes varit en man: af stor ihärdig-
het, framställer, nu sitt klagomål hos meer ali (öf-
versten), som i häftiga ordalag förebrådde sina offi-
cerare deras: snikenhet och bevisade, att han, öfver-
sten, till följd af sin rang var den vandrande ringehs
rätte egare, hvarefter han bemäiktigade sig smye-
ket och på det mest sammariska sätt afvisade par-
rna. Följande dagen bemärkte en fransk vid Omer
chas ståb anställd officer en soldat, som oupphör-
gt höll sig i grannskapet af generslissimus! tält.
Officeren frågar hvad karlen vill, denne berättar ho-
aom allt, officeren i sin ordning, meddelar saken åt
Omer pascha, och soldaten hade ej blott tillfreds-
stullelsen att återfå sin ring, utan äfven att höra;
det hans snikna förmän fått en allvarsam tillrätta-
visning för sitt uppförande.
— Winnobånmnd. En amerikansk tidning
berättar följande historia, som kan ge ett begrepp om
sederna i NewYork: Förliden söndag begåfvo sig
tre damer, af hvilka den ena var mor till de begge
andra, till :en ung mans bostad vid Lafayette Street.
Den unga Herrn kände sig i början högst smickrad
öfver det oväntade besöket, men blef snart tagen ur
sin villa, då damerna på en gång upptogo muuder
vecken på sina schalar hvar sin dugtig karbas, och
dermed började en skur af slängar nedhagla
den olyekliges rygg, som snart hlef öfverkorsad med
strimmor som den afrikanska Zebrans. Sedan han
fått sitt mått fullt, drogo sig damerna tillbaka, helt
förnöjda med den exekution de verkställt. Föremålet
för denna omedelbara tillrättavisning hade tillåtit
sig något opassande skämt om den ena af de unga
damerna, och de hade beslutat utkräifva den enda
hämnd de kunde skaffa sig.
— En resande, som kom från Cleveland
till Buffalo en kort stund förrän ångbåten skulle afgå
derifrån till Newyork, skyndade sig in på värdshuset
vid hamnen för att äta middag. Vid table dhöte
sutg redan en mängd gäster, och bland dem tog vår
resande plats, sättande i brådskan sin mnattsäck på
stolen bredvid sig. När han hade slutat måltiden
kom värden för att taga betaldt. Den resanderäckte
honom en half dollar. Jag skall hafva en hel dol-
lar, sade värden. — Hvad behagas! Jag har ju
sett flera andra betalse bara en half.s — Jaha, men
se: herrn skall betala för den här passageraren också,
som upptagit en plats vid bordet, genmälte värden,
pekande på nattsäcken. — Jaså, skall han betala,
så skall han också äta. Och vår resande började
ppa ned i nattsäckens vida mun allt hvad som
fanug qvar på bordet. af bakelser, frukt, russin oeh
mandel, porterbuteljer o. s. v., så att värdshusvärden
på den halfva dollarn förlorade för 3—4 dollars mat
och dertill blef utskrattad af de öfriga gästerna.
— ån duell. En turinertidning berättar
jljande omständigheter vid en duell som nyligen
kulle tilldragit sig i Turin och sannolikt är den enda
i sitt slag. Ett slags journalistisk ondottiere, f. d.
medärbetare i åtskilliga humoristiska, politiska, lit-
cerära, illustrerade och andra tidningar och tidskrif-
ter, skickade cn utmaning. till en person, som skref
Korrespondensartiklar till en utländsk tidning. Ut-
maningen antegs, och man kom öfverens att duellen
skulle försiggå på sabel och inuti ev rum. -Käm-
parne: och deras vittnen begåfvo sig till en. ge-
mensam vän. Salen var rikt eklärerad. : Bordet
svigtade under buteljer, och en af sekundanterna
satte sig ned vid ett piano och öppnade turneringen
med en sinfonia heroica. Sedan flera buteljer blifvit
tömda, ställde sig de begge kämparne i position och
bytte hugg med hvarandra af hjertans grund: Då
begge två blifvit lätt sårade, förklarade vittnena he-
derns fordringar uppfyllda, oeh fareen slutade med
nya liberationer och en stor fantasi på arian la Vie-
toire est å nous!
Telsgrafrapporier.
Hamburg den 14 Jan. kl. 10,:46 f.-m.
Österreichische Corres spenaten för den I3:de
förmäler att. det ryska svaret på Osterrikes
ultimatum inträffat i Vien: Bet var hållet i
sonlig A jon, men iniehålter intet ebotin-
österrikiska förslagen!
i eterna iikväl tll största deles
vere ar ibiett formel natur, vore alltid
020 för havden att freden skullekunna koms
