0, CE TUEIJIGERES BUS FEN MUD UREA TM HEI. ad kapten Allan vid engelska flottan har utgifvit ett arbete, deri han föreslår Döda hafsoch Jordandalens förvandling till en hafsvik. Författaren tror, att den stora dalen, som sträcker sig från södra slattning2n af Libanonkedjan till innersta hörnet af Akabaviken, den östra af de begge vikar i hvilka Rö-! da hafvet i norr grenar sig, en Bång i foråtiden varit ett innanhaf. Den ligger på många ställen 300 fot under Medelhafvets yta och hår som bekant, utom Döda hafvet, flera smärre sjöar. Detta innanhaf ha! de, i författarens tanke, då det genom en höjning af! landet var afskuret från Röda hafvet i söder och endäst mottog tillflöden från små strömmar, af solhettan småningom dunstat bort. Han föreslår nu att gräfva en kanal af tillräcklig storlek från Akabaviken till Döda hafvet, och en annan från Medelhafvet nära berget Carmel öfver slätten Esdraelon till dalsänkningen mellan Libanon och Antilibanon-kedjorna. Genom denna öppning skulle Medelhafvet rusa in med ett fall af 139 fot, uppfylla dalen och ge en ocean af 2000 (eng.) mils omkrets, i stället för en torr, ofruktbar öcken, sålunda göra seglingen till Indien lika korå som vägen öfver Suez, sprida fruktbarhet öfver en nu ofruktbar landsträcka och öppna Palestinas bördiga nejder för kolonisation och odling. Den engelska tidning, efter hvilken vi anfört denna plan, fioner den storartad, men anmärker att ingen tillräeklig undersökning blifvit gjord för att utröna dess utförbarhet eller kostnad. — En ung och vacker ficka, vid pass 20 år gammal och kokett klädd, uppträdde nyligen inför polisen i Liverpool, anklagad att. hafva förföljt och uttråkat en ung man vid namn James Edward, En poliskonstapel. hade sett henne kasta stenar på käranden, som förklarade att den anklagade fått den olyckliga idena att bli kär i honom, utan att han på minsta vis sjelf varit vållande dertill. Sedan dess ger hon honom ej ro hvarken natt eller dag. Han anhåller att hon måtte frigifvas, men förklarar att han ej ämnar gifta sig med henne. Det stackars barnet, tillfrågad af domaren, svarar med mycken timidite och ger käranden derunder de ömmaste blickar. Mr Edward blir dock känslolös derför, till publikens stora förtrytelse. -— En ring, som passerade graderna. En korrespondent till Times från Omer paschas läger i Sugdidi omtalar följande karakteristiska anekdot: En turkisk soldat, som var en af de förste, hvilka inträngde i de ryska förskanspingarne vid Ingur; varseblef bland de stupade en rysk öfverste; turken afdrog hans handske oeh bemäktigade sig en dyrbar dismantring, som prydde den fallnes finger. Emedan soldaten visste, att han ej i längden skulle kunna hemlighålla sitt byte, visade han ringen för sin usbashi eller kapten, samt anhöll om tillåtelse att få behålla den. Usbashin berömde soldaten för hans uppriktighet; men förklarade; att ringen passade fullkomligt till hans (usbashins): finger, på hviket den oekså skulle förblifva. Soldaten, som ej var belåten med detta arrangement, går till sin bimbashi eller major och framställer saken för honom. Bimbashin klagär i en faderligt förebrående ton deröfver att såväl kaptenen som soldaten kunnat vara nog glömska att ej öfverlemna bytet åt deras förman, samt vill, för avt slita tvisten dem emellan, behålla ringen för egen räkning. Detta sker och soldaten vänder sig nu till kaima kama eller öfverstelöjtnanten, som fann majorens beteende högst besynnerligt och. genast fråntog honom ringen, för att — behålla den sjelf. Soldaten, som tyckes varit en man: af stor ihärdighet, framställer, nu sitt klagomål hos meer ali (öfversten), som i häftiga ordalag förebrådde sina officerare deras: snikenhet och bevisade, att han, öfversten, till följd af sin rang var den vandrande ringehs rätte egare, hvarefter han bemäiktigade sig smyeket och på det mest sammariska sätt afvisade parrna. Följande dagen bemärkte en fransk vid Omer chas ståb anställd officer en soldat, som oupphörgt höll sig i grannskapet af generslissimus! tält. Officeren frågar hvad karlen vill, denne berättar hoaom allt, officeren i sin ordning, meddelar saken åt Omer pascha, och soldaten hade ej blott tillfredsstullelsen att återfå sin ring, utan äfven att höra; det hans snikna förmän fått en allvarsam tillrättavisning för sitt uppförande. — Winnobånmnd. En amerikansk tidning berättar följande historia, som kan ge ett begrepp om sederna i NewYork: Förliden söndag begåfvo sig tre damer, af hvilka den ena var mor till de begge andra, till :en ung mans bostad vid Lafayette Street. Den unga Herrn kände sig i början högst smickrad öfver det oväntade besöket, men blef snart tagen ur sin villa, då damerna på en gång upptogo muuder vecken på sina schalar hvar sin dugtig karbas, och dermed började en skur af slängar nedhagla den olyekliges rygg, som snart hlef öfverkorsad med strimmor som den afrikanska Zebrans. Sedan han fått sitt mått fullt, drogo sig damerna tillbaka, helt förnöjda med den exekution de verkställt. Föremålet för denna omedelbara tillrättavisning hade tillåtit sig något opassande skämt om den ena af de unga damerna, och de hade beslutat utkräifva den enda hämnd de kunde skaffa sig. — En resande, som kom från Cleveland till Buffalo en kort stund förrän ångbåten skulle afgå derifrån till Newyork, skyndade sig in på värdshuset vid hamnen för att äta middag. Vid table dhöte sutg redan en mängd gäster, och bland dem tog vår resande plats, sättande i brådskan sin mnattsäck på stolen bredvid sig. När han hade slutat måltiden kom värden för att taga betaldt. Den resanderäckte honom en half dollar. Jag skall hafva en hel dollar, sade värden. — Hvad behagas! Jag har ju sett flera andra betalse bara en half.s — Jaha, men se: herrn skall betala för den här passageraren också, som upptagit en plats vid bordet, genmälte värden, pekande på nattsäcken. — Jaså, skall han betala, så skall han också äta. Och vår resande började ppa ned i nattsäckens vida mun allt hvad som fanug qvar på bordet. af bakelser, frukt, russin oeh mandel, porterbuteljer o. s. v., så att värdshusvärden på den halfva dollarn förlorade för 3—4 dollars mat och dertill blef utskrattad af de öfriga gästerna. — ån duell. En turinertidning berättar jljande omständigheter vid en duell som nyligen kulle tilldragit sig i Turin och sannolikt är den enda i sitt slag. Ett slags journalistisk ondottiere, f. d. medärbetare i åtskilliga humoristiska, politiska, litcerära, illustrerade och andra tidningar och tidskrifter, skickade cn utmaning. till en person, som skref Korrespondensartiklar till en utländsk tidning. Utmaningen antegs, och man kom öfverens att duellen skulle försiggå på sabel och inuti ev rum. -Kämparne: och deras vittnen begåfvo sig till en. gemensam vän. Salen var rikt eklärerad. : Bordet svigtade under buteljer, och en af sekundanterna satte sig ned vid ett piano och öppnade turneringen med en sinfonia heroica. Sedan flera buteljer blifvit tömda, ställde sig de begge kämparne i position och bytte hugg med hvarandra af hjertans grund: Då begge två blifvit lätt sårade, förklarade vittnena hederns fordringar uppfyllda, oeh fareen slutade med nya liberationer och en stor fantasi på arian la Vietoire est å nous! Telsgrafrapporier. Hamburg den 14 Jan. kl. 10,:46 f.-m. Österreichische Corres spenaten för den I3:de förmäler att. det ryska svaret på Osterrikes ultimatum inträffat i Vien: Bet var hållet i sonlig A jon, men iniehålter intet ebotinösterrikiska förslagen! i eterna iikväl tll största deles vere ar ibiett formel natur, vore alltid 020 för havden att freden skullekunna koms