hatva blivit ar barnmorskor med instrumenter utförda. De flesta af dessa berättelser vittna om en mognad i omdömet och en skicklighet i utförandet, som man knappt skulle kunna vänta gig. Också äro de icke åtföljda af några klandrande omdömen af hrr: provincialläkare, hvilka i allmänhet. ytira sig Om dem med många loford.. Af dessa 130 förlossningar hafva 132 blifvit verkställde med tång, samt 16 med skarpa instrumenter. Af qvinnorna hafva 141 tillfrisknat och 9 aflidit. Af barnen hafva 99 blifvit födde lefvande och 51 döde. Dessa redan i sig sjelf vackra resultater, blifva dock ännu gynnsammare då man betänker, att vid. en stor del af dessa fallen hafva barnmorskorna icke blifvit tillkallade förr än förlossningen. genom okunniga .hjelperskor blifvit alldeles bortfuskad. Då manser hvad barnmorskonna förmå uträtta, så är det verkligen motbjudande att erfara allmogens på många ställen visade dumma och envisa förkärlek för de förderfliga s. k. hjelperskorna och dess motvilja mot läkare och barnmorskor. Ett upprörande exempel härpå meddelas uti en berättelse, som omtalar, huruledes en stackårs qvinna fick ligga hjelplös under 4 dygns plågor och qval, oaktadt hennes bevekande böner att läkare eller barnmorska måtte efterskickas, hvilket af hennes omgifning vägrades på den grund, att kon då säkert blef dödad. Slutligen kunde dock hennes man icke uthärda att höra hennes jämmer, utan dristade sig att fara efter barnmorskan, fru Bergmark, som förlöste den arma qvinnan, Iwarigenom både mor och barn blefvo räddade. Ibland andra berättelser a samma slag framstår. isynnerhet en, som klart visar de olyckliga följderna af denna allmogens uraktlåtenhet att tillkalla barnmorskor. En qvinna, 32 (år gammal, andra gången hafvande, hade med biträde af en hjelperska blifvit förlöst från ett lefvande gossebarn. Som hon var hafvande med ännu ett barn företager sig denna okunniga qvinna, sedan hon sönderrifvit efterbörden, som var gemensam för begge fostren, och således låtit det ofödda barnet förblöda, att martera den stackårs qvinnan med öfver 10 våldsamma försök till vändning, innan hon kunde förmå sig att afstå ifrån alla fåfänga bemödanden, och låta efterskieka barnmorskan, fru Arfvidsson, hvilken måste med skarpa instrumenter stycka fostret, utan att kunna rädda modren: Detta, likasom flere andra dylika olycksfall, skulle icke Bafva inträffat, om kunnig barnmorska ifrån början varit tillstädes, deron: är jag fullt öfvertygad. Hafva emellertid icke dessa barnmorskor, genom frälsningen af 141 qvinnor deh 99 barn gjort sig väl förtjenta af tacksamhet Och erkänsla, äfven om man icke vill fästa afseende på de själsqval och den ångest, de mödor och ansträngningar, som äro oskiljaktiga ifrån dylika förrättningar, synnerligast uti den fattiges stuga, der mån, ensam bärande ansvaret för sina handlingar, står utan råd, utan hjelp, ofia nog utan det nödvändigaste till qvinnans och barnets vård och skötsel? ; Orsaken till allmogens på många ställen visade obenägenhet emot barnmorskor, eller rättare, förkärlek för hjelperskor, kan stundom hafva sin grund deruti, att man icke anser sig behöfra betala en dylik person så mycket som en examinerad barnmorska. Men att detta icke alltid är händelsen bevisas bäst deraf, att man iakttagit samma förhållande på de orter, der barnmorskans aflöning består uti bestämd afgifi för hvarje förlossning, antingen hon tillkallas eHer icke. Den rätta anledningen till denna olycksbringande ceh inrotade fördom, som årligen skördar så många offer, och är roten till otaliga lidanden, synes mig snarare böra sökas i den hos nordbon herskande vidskepliga tron på det underbara, på hemliga naturkrafters inflytanden och öfvervägande förnåga öfver den vetenskapliga forskningen. Det.är denna tro, som gifver näring åt qvacksalveriet och beveker lättrogna sinnen att skatta åt okunnighet och djerfhet. Jag vet att jag vidrör ett ömtåligt ämne, att man kanske skall anklaga mig för orättvisa och afundsjuka; men jag skulle för ringa akta den konst, åt hvilken jag egnat mitt lif och mina krafter, om jag skulle sakna den sjelfkänsla som sätter mig öfver jemförelsen med okunniga qvacksalvare, de må hafva gjort sig aldrig så förtjental af den vackra benämningen: kloka gummor eller gubbar. Jag har i 10 år såsom prov.läkare haft tillfälle att bevittna qvacksalveriets alla olyckliga följder, och jag har under dessa år haft den sorgliga erfarenheten af det hägn och skydd det åtnjutit! a dem, som just borde söka utrota detsamma. Några få exempel torde vara nog att förklara min rättviss harm vid tanken på hvad jag i detta hänseende sei och erfarit. Såsom prov.likare i Nora hado jag vid många tillfällen besök af personer, som af qvacksalvare blifvit mer eller mindre illa behandlade. Ibland dessa naturläkare utmärkte sig isynnerhet en, som kallades ögondoktorm. Han njöt ett stort anseende och rådfrågades ifrån aflägsna orter. Men sedan jag förmäårkt, att nästan alla hans patienter blefvo på sådant sätt bebandlade, att de aldrig mera hade behof af någon ögonläkare, emedan de blefvo objelpligt blinda på ena eller begge ögonen; så ansåg jag mig böra försöka göra slut på detta elände. Jag anmälde erföre för konungens befallningshafvande, men utan påföljd. Sedan jag gjort enahanda försök iandra mindre ömmande frågor med samma resultater, trodde jag, att följande tvenöe händelser skulle vara nog upprörande för att visa nödvändigheten af attlyssna till mina klagomål, men bedrog mig, och har sedan förblifvit en stum åskådare af ett ondt som jag iske kunde afböja. En karl i sina bästa år hade, såsom han sjelf berättade, vrickat eller obetydligt skadat sitt ena finger. Han vände sig genast till en beryktad qvacksalrare, som efter 5 veckors behandling hade så fördärfvat honom, att hela handen. var värkande, tjock och-uppdrifven. Inseende, att han ieke här kunde få hjelp, besökte han en annan klok gubbe, som arbetade i 5—6 veckor, tills armen, ända upp till halfva öfverarmen, var svart af kallbrand och karlen i ett jämmerligt hektiskt tillstånd. Sådan var han när han äntligen tyckte det vara nog och visade sig för mig. På läsarettet i Örebro blef han räddad till lifvet, men med soppoffringen af sin så förfärligt misshandlade arm. En annan gång fördes till mig ett barn, 6 veckor gammalt, med ett omkring 4 tum långt skuret sår i hifvudet, medelst en tjock becktråd sammandraget med vanlig skrädäarsöm: Förvånad öfver denna nya upprörande syn underrättade jag mig om anledningen till denaa åkomma, och får veta: att en klok gumma, som biträdt via förlossningen, hade förklarat långsamheten deraf härleda sig ifrån ägghinnorna som voro för starka. I afsigt att bräcka dem upptog hon en stor fällknif och gjorde dermed en djup inskärning uti de förmenta hinnorna, som vid:fostrets snart derefter timade framkomst visade sig hafva varit det arma barnets hufvud, hvarest ett långt, blödande sår gapade emot den djerfva qvinnanu. Kall och hjertlös låtsade hon som om ingenting ovanligt hade händt, utan framtog helt lugnt en stoppnål och becktråd och hopsydde såret, under föregifning att tvätta och kläda barnet. Först sedan modren blef till helsan återstäld märkte hon den ohyggliga behandlig hennes barn varit utsatt för, men förbjöds strängeligen af sin hjelperska att visa det för någon läkare. Slutligen kom hon dock till mig. Att barnet så länge kunde lida denna behandling visar blott. att en skyddande; hand ifrån dessa värnlösa små afvänder verkningarne af menniskors hårdhet och oförstånd. Hemligheten af qvacksalveriet ligger hufvudsakligen deruti att man af läkaren fordrar att blifra botad inom viss tid, och utan att beqväma sig till ett besvärande tvång, men villigt underkastar sig allt hvad qvacksalveriet bjuder och befaller. Qvacksalveriet synes vara läkekonstens ultimaratio, dess alpha och omega. Men om qvacksalvreriet i allmänhet är olycksbringande, huru mycket mera måste icke detta vara falJet vid sådana tillfällen, der minst tvenne menniskolif äro i fråga. Man bör derföre, såsom mig-synes, lätt kunna inse nyttan och nödvändigheten af att uppbringa barnmorskeväsendet till den högsta möjliga ståndpunkt. och att göra bharnmorskorna så akom CL mm Rn CR 0 RA AR RAR RE