uppmärksamhet hvarken hos de europeiska makterna eller inom landet sjelft. De ryska statsmännen hade mycket slugt utspekulerat, att Finmarken företrädesvis vore en sådan punkt; dess förhållanden och betydelse voro till följd af det nordliga läget obekanta eller lemnade utan all uppmärksamhet till och med i de förenade rikena; dess besittning måste, till följd af den obetydliga folkmängden och de outvecklade hjelpkällorna, i sig sjelf anses af ringa vigt för Norge, ehuru å andra sidan förlusten deraf och dess användande till utvecklingen af en rysk sjömakt i vesterhafvet skulle innebära så godt som dödsstöten åt skandinaviska halföns sjelfständighet. Dessa planer fingo visserligen hvila någon tid under det Ryssland var upptaget af inre oroligheter och sitt förra krig mot Turkiet, men de återupptogos på 1830-talet med förnyad ifver. Det är högst intressant att se huru den ryska diplomatien sträfvat att utverka för Ryssland något slags traktatmässigt medgifvande af dess rätt att få fast fot vid Warangerfjorden, och dessa sträfvanden erhålla sin rätta belysning, när man vet att vid samma tid anläggningarne begyntes vid Bomarsund och tillika erinrar sig det sätt, hvarpå Ryssland begagnat hvarjehanda traktatsenliga medgifvanden, t. ex. i fråga om Donaufurstenömena. Det är högst betecknande för vår hittillsvarande ställning till Ryssland att iakttaga, huru den svensk-norska regeringen och dess ombud uppbjudit alla krafter att söka i godo komma öfverens med Ryssland och med aldrig tröttnande artighet, undfallenhet och medgifvanden sökt bilägga tvistigheterna genom att undanrödja och afhjelpa de föregifna anledningarna till desamma, men huru alla dessa försök strandat och blifvit från den ryska sidan bemötta dels med slingringar och undanflykter, dels med trots och föraktfullt beteende, så att det temligen tydligt visar sig ha varit Rysslands mening och afsigt att hålla denna tvistefråga öppen, till dess en tidpunkt kunde inträffa, som gjorde det möjligt att afgöra den summariskt och med de medel som Ryssland helst använder till afgörande af rättsfrågor, som den låtit sin listiga diplomati först uppställaoch hopkonstla. ELDe ryska underhandlarne ha haft sig synnerligen angeläget att förkasta det vilkoret, att de ryska undersäter, som skulle få rätt till fiske i Warangerfjorden, skulle i och för detta ställa sig de norska författningarne till efterrättelse; — de ha nekat att i stället för den begärda fiskerätten och nederlagsplatsen vid Warangerfjorden mottaga den årliga ersättning för vinterbetesrätten, som från norsk sida erbjöds, oaktadt de ryska lapparne redan hade ett fullständigt vederlag i det dem af ålder medgifna sommarbetet på norska sidan; — ryska regeringen har, utan attlyssna till de förslag som från norska sidan omsider gjordes om inskränkningar i betesrätten, 18352 spärrat gränsen, till stort mehn och skada för sina egna undersåter i dessa trakter, hvilkas intressen, ehuru de begagnats såsom förevändning till att börja och underhålla tvistigheterna, i ryska regeringens ögon äro någonting alltför underordnadt, att större afseende derpå skulle kunna fästas; — Ryssland har slutligen satt kronan på sitt trotsiga och utmanande beteende mot de förenade rikena i denna sak genom att tvenne särskilda gånger, både 1833 och 1834, öfverenskomma om Ööppnandet af nya underhandlingar i ämnet, men båda gångerna låta det norska ombudet förgäfves vänta på den ryska underhandlaren, utan att, så vidt man af Posttidningens meddelanden kan finna, någon förklaring öfver meningen med och orsakerna till detta hånfulla och mot all internationel anständighet stridande beteende blifvit afgifven. Vi hoppas att det nu må vara för alltid förbi med det krus och den eftergifvenhet, som så länge varit ett utmärkande drag i vårt förhållande till Ryssland, och som på det diplomatiska fältet äfven burit sådana irukter som t. ex. den med Ryssland afslutade, år 18352 förnyade konvention, enligt hvilken Ryssland kan fordra att Sverge skall utleverera och på svenska statskassans bekostnad till Ryssland återsända hvarje hitflyktad rysk undersåte; hvilken bestämmelse, om den tillämpas på från Ryssland afvikna lifegna, gör vårt land skyldigt till samma omensklighet, som, utöfvad i Nordamerika till följd af den beryktade SlaveFugitive-Bill, i Europa väcker rättmätig afsky. Vi koppas att den förtrollning numera är löst, genom hvilken Ryssland inverkat på våra yttre och inre förhållanden, på samma gång de europeiska makterna vaknat ur den förtrollning, under hvars inflytande de betraktat Rysslands maktutvidgning såsom ett underbart skådespel, som visserligen varit märkvärdigt och intressant genom sin storhet, men icke närmare angått Europa. fö— Under den 7 dennes har Kongl. Maj:t bifallit kamreraren hos förvaltningen af sjöärendena IT F Kålbergs underdåniga ansökning om ett års