EKimplig för norska och finska förhållanden.
Dessa kommissarier öfverenskommo då att
uppgöra en ny, traktat; i stället för att göra
ändringar i eller tillägg till den äldre. Det
oaktadt upptogs tiden med allehanda nya for-
dringar och mera eller mindre sväfvande yr-
kanden från finsk sida, så att slutligen un-
derhandlingarne i Åbo afbrötos, för att sena-
re, 1841, återupptagas i Petersburg. Ehuru
man här öfverenskom om nya stadganden i
afseende å begrålsnilgön at flyttlapparnes be-
tesrätt, beteslegans upphörände samt invånar-
nes uti åtskilliga finska socknar rätt till jagt
och fiske utmed Norges kuster, punkter rö-
rande hvilka Ryssland yrkade nya bestämmel-
ser förutom de äldre, i traktaten befintlige,
ville dock de finska kommissarierna icke af-
geluta någon ny traktat härom för längre tid
än 15 år. De norske fullmäktige voro väl
villige till att gå in härpå, men med det ut-
tryckliga vilkor att, efter förloppet af de i-
frågavarande 15 åren, 1751 års traktat skulle
ånyo blifva gällande, intilldess en ny traktat
kunde afslutas. Under förklarande att ett dy-
likt medgifvande skulle strida emot deras in-
struktioner, framställde då de finska kommis-
sarierna, å deras sida, den fordran att, efter
de 15 årens förlopp, 1751 års traktat skulle
ånyo blifva gällande efter de samma princi-
per, som följdes vid den tid, då traktaten af-
slutades. I sådant ändamål framlade de så-
ledes åtskilliga förslag till redaktioner; men
då de alla innehöllo Fika tvetydiga och obe-
stämda meningar, och de norska kommissa-
rierna förgäfves yrkade på klarhet och be-
stämdbet i redaktionen, afbröto de sednare un-
derhandlingarne och lemnade Petersburg.
Under följande året, 1842, klagade man
från ryska sidan öfver att finska lappar fillä-
tos att flytta öfver till Norge, utan att de
förut utgjort sina skatter till ryska kronan,
samt något senare, under samma år, öfver den
gxsada norska lapparnes renhjordar skulle haf-
va förorsakat på de finska lapparnes betes-
marker; och uttryckte man den begäran att
sådant för framtiden måtte blifva förhindradt.
F Med anledning af dessa klagomål upplystes
från norska sidan, dels att de till Norge in-
flyttade ryska lappar voro få och mycket fat-
tiga, så att man, långt ifrån att underlätta
deras inflyttning, helst ville vara alldeles af
med dem; dels att hvarken någon traktat
eller folkrätten ålade Norge förbindelse att
tillse det de främlingar, som nedsatte sig i
riket, uppfyllt sina skyldigheter i hemlandet,
dels ock slutligen att den öfverklagade ska-
dan, i fall den, mot förmodan, verkligen egt
rum, nödvändigtvis måste betraktas såsom en
följd af nomadlifvet, samt att dessutom trak-
taten innehölle bestämmelser, huru, 1 sådarta
fall, borde förfaras och skadeersättning utbe-
kommas. I öfrigt vore det obestridligt att,
enär de finska lapparne drefvo sina hjordar
öfver till Norge under sommaren, dessa måste
der åstadkomma större skada än de norska
lapparne kunde åstadkomma i Finland, hvar-
est dessas hjordar betade endast om vintern.
Emellertid uppmanade norska regeringen samt-
lige embets- och tjenstemän i Finnmarken att
på det noggrannaste vaka öfver traktatens
opartiska och samvetsgranna uppfyllande.
Härefter förspordes under några år inga
vidare klagomål, till dess, 1847, ryska rege-
ringen ånyo anförde sådana öfver de ödeläg-
elser norska renhjordar skulle hafva åstad
kommit i Finland, och hvilka påkallat den
finska regeringens allvarligaste uppmärksam-
het. Denna regering anförde, att vederbörande
förgäfves vändt sig till norska embetsmän med
begäran om rättelse härutinnan, och tillade,
att om icke en sådan vunnes, skulle hon låta
spärra gränsen.
Vid den undersökning, som i följd häraf
förordnades i Finnmarken, ådagalades, att
någon sådan framställning icke blifvit af ve-
derbörande i Finland gjord till någon norsk
embetsman, samt att de öfverklagade ödeläg-
elserna hvarken voro närmare angifna eller
bestyrkta, eller ens, efter hvad åter af norska
regeringen styrktes, sannolika. BSistnämnde
regering föreslog dock, att, för det fall att
Ryssland nu skulle vara böjdt för att ingå i
nya underhandlingar om möjliga förändringar
i traktaten af den 2 Okt. (21 Sept.) 1751,
hvilket var den enda lagliga väg på hvilken
ett annat förhållande kunde ernäs, sådana
måtte blifva öppnade.
Sedan Ryssland, med anledning häraf, i
slutet af år 1850 förklarat sig härtill villigt,
öppnades också dessa underhandlingar i Stock-
holm sommaren 1851. (Forts.)
I eassss— nd