EKimplig för norska och finska förhållanden. Dessa kommissarier öfverenskommo då att uppgöra en ny, traktat; i stället för att göra ändringar i eller tillägg till den äldre. Det oaktadt upptogs tiden med allehanda nya fordringar och mera eller mindre sväfvande yrkanden från finsk sida, så att slutligen underhandlingarne i Åbo afbrötos, för att senare, 1841, återupptagas i Petersburg. Ehuru man här öfverenskom om nya stadganden i afseende å begrålsnilgön at flyttlapparnes betesrätt, beteslegans upphörände samt invånarnes uti åtskilliga finska socknar rätt till jagt och fiske utmed Norges kuster, punkter rörande hvilka Ryssland yrkade nya bestämmelser förutom de äldre, i traktaten befintlige, ville dock de finska kommissarierna icke afgeluta någon ny traktat härom för längre tid än 15 år. De norske fullmäktige voro väl villige till att gå in härpå, men med det uttryckliga vilkor att, efter förloppet af de ifrågavarande 15 åren, 1751 års traktat skulle ånyo blifva gällande, intilldess en ny traktat kunde afslutas. Under förklarande att ett dylikt medgifvande skulle strida emot deras instruktioner, framställde då de finska kommissarierna, å deras sida, den fordran att, efter de 15 årens förlopp, 1751 års traktat skulle ånyo blifva gällande efter de samma principer, som följdes vid den tid, då traktaten afslutades. I sådant ändamål framlade de således åtskilliga förslag till redaktioner; men då de alla innehöllo Fika tvetydiga och obestämda meningar, och de norska kommissarierna förgäfves yrkade på klarhet och bestämdbet i redaktionen, afbröto de sednare underhandlingarne och lemnade Petersburg. Under följande året, 1842, klagade man från ryska sidan öfver att finska lappar fillätos att flytta öfver till Norge, utan att de förut utgjort sina skatter till ryska kronan, samt något senare, under samma år, öfver den gxsada norska lapparnes renhjordar skulle hafva förorsakat på de finska lapparnes betesmarker; och uttryckte man den begäran att sådant för framtiden måtte blifva förhindradt. F Med anledning af dessa klagomål upplystes från norska sidan, dels att de till Norge inflyttade ryska lappar voro få och mycket fattiga, så att man, långt ifrån att underlätta deras inflyttning, helst ville vara alldeles af med dem; dels att hvarken någon traktat eller folkrätten ålade Norge förbindelse att tillse det de främlingar, som nedsatte sig i riket, uppfyllt sina skyldigheter i hemlandet, dels ock slutligen att den öfverklagade skadan, i fall den, mot förmodan, verkligen egt rum, nödvändigtvis måste betraktas såsom en följd af nomadlifvet, samt att dessutom traktaten innehölle bestämmelser, huru, 1 sådarta fall, borde förfaras och skadeersättning utbekommas. I öfrigt vore det obestridligt att, enär de finska lapparne drefvo sina hjordar öfver till Norge under sommaren, dessa måste der åstadkomma större skada än de norska lapparne kunde åstadkomma i Finland, hvarest dessas hjordar betade endast om vintern. Emellertid uppmanade norska regeringen samtlige embetsoch tjenstemän i Finnmarken att på det noggrannaste vaka öfver traktatens opartiska och samvetsgranna uppfyllande. Härefter förspordes under några år inga vidare klagomål, till dess, 1847, ryska regeringen ånyo anförde sådana öfver de ödelägelser norska renhjordar skulle hafva åstad kommit i Finland, och hvilka påkallat den finska regeringens allvarligaste uppmärksamhet. Denna regering anförde, att vederbörande förgäfves vändt sig till norska embetsmän med begäran om rättelse härutinnan, och tillade, att om icke en sådan vunnes, skulle hon låta spärra gränsen. Vid den undersökning, som i följd häraf förordnades i Finnmarken, ådagalades, att någon sådan framställning icke blifvit af vederbörande i Finland gjord till någon norsk embetsman, samt att de öfverklagade ödelägelserna hvarken voro närmare angifna eller bestyrkta, eller ens, efter hvad åter af norska regeringen styrktes, sannolika. BSistnämnde regering föreslog dock, att, för det fall att Ryssland nu skulle vara böjdt för att ingå i nya underhandlingar om möjliga förändringar i traktaten af den 2 Okt. (21 Sept.) 1751, hvilket var den enda lagliga väg på hvilken ett annat förhållande kunde ernäs, sådana måtte blifva öppnade. Sedan Ryssland, med anledning häraf, i slutet af år 1850 förklarat sig härtill villigt, öppnades också dessa underhandlingar i Stockholm sommaren 1851. (Forts.) I eassss— nd