eger väl; han oekså, sina: vänner i viken, ty
— såsom: ordspråket säger — ingen stal, om
ingen, gömdep. , Han har, gissar jag, en gång
smugit sig ner från, betesmarkerna eller kan-
ske öfver isen på Ålands haf och helt oför-
märkt slagit sig i slanger med ett eller an-
nat högdjur, hvaraf sedan uppkommit ett kroa-
seradt yngel med:samma lystnad och jegen-
skaper som han.. Det är detta, förmodar jag,
hvad svenskarne kalla sitt. inre Ryssland,,
hvilket, när oldfar anfalles, städse söker hålla
honom ryggen fri, illa grymtande i stor korua,
så fort de förnimma hans nöd. :
Att Svithiods ärliga. söner häröfver sjuda
af harm, förundrar mig ingalunda, Men hvad
som förundrar mig är deras kortsynthet. Kunna
de ieke begripa att om de väkl tagit lifvet af
besten -sjelf, så har racen sedan ingen trefnad,
utan skingras som agnar för vinden!
Sakna de mod? Hafva de: inga anförare?
Der lefver ju :nu i gamla Thule en beryk-
tad krigsöfverste, som haft mycket att bestyra
med sådana affärer... Men det varsannt, den
duger icke: det:var ju han som basunerade
ut att Sveriges krigare ingenting annat skulle
kunna vinna än huden full af stryk l
Nå, nå — kommer dag, så kommer råd
Tiden är ännu icke förbi. Men dyrbar och
påträngande förefaller den mig. Det är som
en af mina skalder sjunger:
Jag urets knäppar hör — hvar knäpp det knäppa låter
Är en utknäppter knäpp, som aldrig knäpper åter.
Emellerti3, Vidar, gå du på i Aftonbladet
och fortfar så som du börjat! Vid första stöten
ur nordens krigslurar skall jag kommendera
gjallarhornet för muwinen på Heimdall, och
han skall blåsa så att det höres öfver alla
himmelens väder, och blåsa så att äll verlden
rusar till strids. — Bistånd skall ej Svithiod
sakna. Sjelf skall jag härkläda mig och med
alla mina einheriar deltaga i den gemensam-
ma fejden... Så fullbordas Välas spådom.
Men seger skall vinnas — äfven om jag må-
ste stupa — och en ny jord uppstå, der intet
kalmuckvälde vidare existerat . . . .. ...-
Men nu slut med politiken.
Hvad du skrifver om den der koungl. odal-
bonden, som springer efter vackra asynjor för
att anställa dem vid sin röirerade arrendegård,
den han ieke på annatsätt kan upprätthålla,
det gillar jag fullkomligt... fet
Jag skall så mycket Helsa dig från Thor.
Han är mäkta förargad — icke just på dig för
det du glömde honom vid det der tilltänkta
bröllopet, utan öfver em nyhet från gamla
Upsala, den han nyss fått reda på. Detal-
jerna känmer han icke, men det säkra är att
hans fordna tempel skall undergå ett slags
ombyggnad. Det: är icke nog med, säger han,
att man der så länge vändt och slängt hans
gamla träbeläte och sagt att detär en bild
af hvita christ, äfvensom man på sednare ti-
der velat inbilla de godtrogne att hela bygg-
naden är en kristen kyrka (Thor bör väl än-
då bäst känna, till den sakeh); utan nu vill
man, utan aktning för gamla minnen och ho-
nom oåtspord, göra om helå herrligheten och
kanske till sist resa upp en-lång fabriksskör-
sten på taket. Detta befarar han mest...
Sök emellertid du att göra dig underrättad
om förhållandet! Så fort öfverstepresten blir
tillsatt — det är ett mäkta krångel och prat
om afsägelser. och nya val — skall jag till
bonom aflåta ett handbref och ställa allt till
rätta: presterskapet vill alltid stå på god fot
med kungen... och tvärtom!s. sa ban,
som ramlade utför trapporna.
Nej, nu — gudi befallandes — farväl med
dig, son Vidar!
Bed alla :svenskar, från den förste till den
siste, lägga på minnet dessa ord ur mitt gamla
Havamal:
En ovis tänker sig evigt lefva få, em han
flyr faran: - Men åren gifva doek ingen frid;
fast svärdet honom gifver.
Stor omväg är det till: falsk vän, fast han i
vägen bor. - Men genvägar ligga Will trofast
vän, fast han bor fjerran. .
Sinom vän skall man vän vara, henom och
hans vän. Men med sin väns ovän skallingen
man vän vara.
Tidigt skall uppstå den gods vill vinna: lig-
gande ulf får sällan ek lår, ej sofvande krige-
man. seger.
Oden.
RR a NE er AA - RN