allmänna säkerheten både inom hufvudstaden
och på landet deromkring.
Han fick tillnamnet Kyrknisse för sina
många lyckade inbrottstölder uti kyrkor. Dess-
utom utmärkte han sig för den ovanliga lätt-
het, hvarmed han, - trots de gröfsta. bojor,
praktiserade: sig ur det ena fängelset efter det
andra, äfvensom han var känd för en sällsynt
munvighet, när han stod inför rätta, något
som han också, efter hvad läsaren redan vet;
sjelf berömde sig af vid sitt aftonbesök hos
klockaren i Danderyds , ;
- Försöket i Danderyds kyrka blef hans sista
bragd. Han beklagade sig mycket öfver detta
missöde isynnerhet när han fick veta den rätta
historien om Hin Onde.
F,Hur fan kunde jag låta lura mig af djef-
vulens ? utropade han med harmen i ögat och
löjet på läpparne.
Men hvad blef äf Rosenkullas hud och hörn;
som spelat en så väsentlig rol i denna berät-
telse?
Af huden gjorde sig klockaren en fotsack,
som skyddade hans ben under hans många
resor i socken och troligtvis höll ut lika länge
som han sjelf.
Men kornen? AE
EJAf dem läto sockenboarne i Danderyd göra
ett par storståtliga dryckeshorn med rika silf-
verbeslag och skänkte dem åtsin klockare
för hans ådagalagda rådighet och mod vid
ifrågavarande tillfälle, hvars datum och be-
tydelse voro graverade på begge silfverdesla
en.
Dessa Hörn, som prydde shans gamla byrå,
fylldes med öl vid bögtidliga tillfällen, och
då dräcks bland ändra skålar alltid: en skål
för minnet af det nattliga, men så lyckligt
slutade äfventyret. l :
En gång sade hans hustru skämtande till
honom: ;
Om jag rätt tänker på saken. kära Malm,
så är det väl egentligen mig du har att tacka
för dina?granna horn.