erdentlig kombination af samhälleställniag, af intel-
Icktuella och sociala egenskaper, af klokhet och vis-
dom, som samme man, hvilken var en vänlig med-
täflare till Byron, Wordsworth oeh Seott, talade i fi-
nanser såsom en jemlike med Huskisson och Peel,
utbytte bons mots med Talleyrand, och var en vän till
alla de utmärkta och till många af de behöfvande
och olyckliga, som blomstrade och ledo under trefjer-
dedelar af ett sekel. En sådan man var Samuel
Rogers.
Ett resemiane,
(Från Illustrerad Tidning.)
I gamla Sverge, som ändå vill anses vara bebodt
af en krigisk stam, finner mången det bra tungt, att
såsom beväring draga ut, på Ladugårdsgärdet eller
annorstädes, för att under fjorton dagar pröfra fält-
lifvets mödor.
Hvilken småsak är ändå detta emot konskriptio-
asns bördor i andra länder, der ynglingarne ryckas
från sina yrken, från sina hem, att i flera år stå i
ledet. Sådant är likväl förhållandet i Preussen, så-
dant i Frankrike.
I förstnämnde rike har det dock, sedan fyrsatio år,
stannat vid exereis och garnisonstjenst. Frankrike
har deremot, oberäknadt den verldsatrid hvari det
sedan tvenne år är inveckladi, alltsedan 1830 fört eti
oupphörligt krig i Algerien.
Vid afskedet från sitt hem har alliså den franske
ynglingen haft all ntsigt att en vacker dag få göra
en mersch mot kabylerna eller mot ryssen. Främ-
lingen finner detta temligen grymt oeh förmodar på
soda skäl, att konskriptioken i Frankrike är en bör-
la, som endast med motvilja bäres. Han glömmer
härrid att franemiännen ärd ett krigiskt folk. Hvil-
xen fransman som helst, som ej är statsekonom och
nar huru många dagsverken som för landet gå
e, skall på en fråga i Amnet svara, att dei
väl gråtes en vers då han tager afsked af sin mam-
ne oeh sin flicka, men att man snart finner saken
helt naturlig och tröstar sig å önase sider.
Man skall säkert häri s0 en uppenbarelse af det
berömda franska lättsinnet. Detta torde doek i många
fall ej vara händelsen. Jag vill anföra ett exempel.
Det var en af de minnesvärda dagarne i sistlidne
Augusti månad. Oräkneliga menniskomassor böljade
. Champs Elysstes. Drottning Victoria oeh prins
Albert skulle denna dag anträda sin afresa från
Frankrikes hufrudstad, och man vatade nu deras
ankomst från S:; Cloud.
Jag sökte skydd för de brännande solstrålarne un-
ler träden vid sidan af Avenuen osh tog plats på
;n af de fina och smakfulla jernstolar, som der till
tusental finnas uppställda att begagnas af de prome-
nerande. För fyra sous tronar ni aristokratiskt i en
fåtölj med armstöd; för två sous får ni en enkel stol
ned blott och bart ett ryggstöd. Jag är naturligt-
sig ieko aristokratisk oeh valde följaktligen den en-
tla stolen å 2 gous. Oekså skedde, att medan jag å
ena sidan fick till granne en gammal hedersman med
röda bandet i knapphålet, satte sig vid min andra
sida en helt torftigt klädd qvinna. Några kringran-
drande handelsmän, eom troligen hade väderkorn af
att jag var utländning — de togo mig helt visst för
;n mylord eanglais, ty de svarade yes på alla mina
frågor sökte purra på mig någrt gamla teater-
kikare. Mina grannar till höger och venster, mannen
med hederslegioncn och osch terftiga klädda qvinnan,
varnade mig båda att ej låta lure mig ef krämarnes
fagra snack. Bekantskap var sålunda gjord, och de
goda menniskerna vore båda så vänliga, att jag med
nycket nöje fortsatte samtalet både till höger oeh
:ill venster.
Den goda gumman — ty min granne till renster
var äfven något till åren — vann doek företrädesvis
nitt deltagande. Då jag något nSrmare betraktade
henne, fann jag, trots tarfligheten i hennes drägt,
lenna utsökta sr et oeh renlighet som så för-
lelaktigt utmärker parisiskorna. Heanes hvita mössa
— den hufvudbonad, som der användes af de klasser,
hvilka hos oss begagna schalett — var ren som ny-
fallen snö. Jag vet ej huru det kom sig, men sam-
salet var snart inne på kriget och fälttåget på Krim.
Jag förnam dervid en liten stockning i rösten hos
min vänliga grsunc; jag såg upp till hennes ansigte
ach jag märkte en tår dallra i honnes ögonhår.
— Jag har också ea son der — yttrade hon med
ljup. men stilla rörelse.
En mor talar geraa om sin son, framför allt då
hon kan göra det med stolthet. Jag behöfde alltså
oj vara enträgen, för att få den franske, krigarens
moder att berätta, huru hennes son såsom konskri-
berad kommit in vid kyrassiererna, huru han såsom
underoffieer följt sitt regemente till Orienten, huru
ban sedermera för sin skicklighet och gitt utmärkta
rälförhållande redan vid års ålder avaneerat till
löjtnant.
— Han är den skiekligaste instruktören vid rege-
mentet, fullföljde hen, — och hans öfrerste har sagt,
att om ingen olyeka händer homom, skall han vid
fyratio år vara general!
Jag bliekade åter upp på min granne, och åter
darrade en tår i hennes öga; men från det tårade
dgat sköto blixtar af den ädlaste stolthet, den rena-
ste glädje. Det föll mig före som hade hon med
ajälens Öga skådat sin son, görande sehock på en
rysk kolonn, för ett i dess midt eröfra sina generals-
epåletter — om iagen olycka hände honom.
Den ädla qvinnans rörelse var smittsam. Medlif-
ligt deltagande frågade jag, om hon nyligen hafi
några underrättelser fråm sin tappre kon.
— Ack ja, han skrifrer till mig i hvarje vecka;
han är så god, min son, han glömmer ieke bort mig.
Blickens stolthet försmåltie nu till den innerligaste
ömhet. Jag ville fråga henne om den gode sonens
aamn, för att kuuna i on fremtid följa honom på
a bragders ban, som jag för honom förutsåg —
ett brus ef lefrerop öfverröstade mina ord. Den
kejserliga eortegea anlände; alla störtade upp från
sina platser att botrakta ståten, och jag fann mig
5gonblickligen inklämd i en tät menniskomassa, vid:
skild från mina gr nannen med hederslegio-
ien och kyrassierens m . Jag sig drottning
Vietoria och kejsarinnan Eugenie och kejsar Nape-
leon och prins Albert och ännu många andra högt
uppsatta och ryktbara persencr; men jag bekänner,
att denna syn icke gaf mig ful ersältning för blie-
cen i modersögat, der stolihet, ksrlek, fruktan, hepr
aflöste hvarandra i så snabba vexling
Hvad jog redan set gjorde doek Mart för mig
ket som ti oxe varit dunkelt. I ett land, der
len torfriga qv 8 son h igt att vid fyratio år
ha genom mod och skickl at sina generals-
epåletter, der blir kenskriptionen gen börda, der
alciras kärlek till krigarerrkat hes säldaten och akt-
ning derför hos kans medborgare.
vu
— En björsjagt. I Öfver-Luleå socken och
Mörträsk bor en beskedlig nybyggare, af ett något
godmedigt utseende med namn Haus Gustaf Eng-
fors, hvilken i medlet af sistlidne Norember gick ut
i skogen med yxen för att skafva aspbark åt krea-
turen. Han fälide till den ändar en asp och började
just skafva, då han bakom sig får böra ett groft
brummande, och då ham hastigt vänder sig om får
se hufvudet af en björn; som helt yrvaken och miss-
nöjd öfver att blifva störd höll på att krypa ur sitt
ide. Engfors måttsde genast ewt hugg åt björnen,
men denne som i allmänhet är en utmärk fäktare,