erdentlig kombination af samhälleställniag, af intelIcktuella och sociala egenskaper, af klokhet och visdom, som samme man, hvilken var en vänlig medtäflare till Byron, Wordsworth oeh Seott, talade i finanser såsom en jemlike med Huskisson och Peel, utbytte bons mots med Talleyrand, och var en vän till alla de utmärkta och till många af de behöfvande och olyckliga, som blomstrade och ledo under trefjerdedelar af ett sekel. En sådan man var Samuel Rogers. Ett resemiane, (Från Illustrerad Tidning.) I gamla Sverge, som ändå vill anses vara bebodt af en krigisk stam, finner mången det bra tungt, att såsom beväring draga ut, på Ladugårdsgärdet eller annorstädes, för att under fjorton dagar pröfra fältlifvets mödor. Hvilken småsak är ändå detta emot konskriptioasns bördor i andra länder, der ynglingarne ryckas från sina yrken, från sina hem, att i flera år stå i ledet. Sådant är likväl förhållandet i Preussen, sådant i Frankrike. I förstnämnde rike har det dock, sedan fyrsatio år, stannat vid exereis och garnisonstjenst. Frankrike har deremot, oberäknadt den verldsatrid hvari det sedan tvenne år är inveckladi, alltsedan 1830 fört eti oupphörligt krig i Algerien. Vid afskedet från sitt hem har alliså den franske ynglingen haft all ntsigt att en vacker dag få göra en mersch mot kabylerna eller mot ryssen. Främlingen finner detta temligen grymt oeh förmodar på soda skäl, att konskriptioken i Frankrike är en börla, som endast med motvilja bäres. Han glömmer härrid att franemiännen ärd ett krigiskt folk. Hvilxen fransman som helst, som ej är statsekonom och nar huru många dagsverken som för landet gå e, skall på en fråga i Amnet svara, att dei väl gråtes en vers då han tager afsked af sin mamne oeh sin flicka, men att man snart finner saken helt naturlig och tröstar sig å önase sider. Man skall säkert häri s0 en uppenbarelse af det berömda franska lättsinnet. Detta torde doek i många fall ej vara händelsen. Jag vill anföra ett exempel. Det var en af de minnesvärda dagarne i sistlidne Augusti månad. Oräkneliga menniskomassor böljade . Champs Elysstes. Drottning Victoria oeh prins Albert skulle denna dag anträda sin afresa från Frankrikes hufrudstad, och man vatade nu deras ankomst från S:; Cloud. Jag sökte skydd för de brännande solstrålarne unler träden vid sidan af Avenuen osh tog plats på ;n af de fina och smakfulla jernstolar, som der till tusental finnas uppställda att begagnas af de promenerande. För fyra sous tronar ni aristokratiskt i en fåtölj med armstöd; för två sous får ni en enkel stol ned blott och bart ett ryggstöd. Jag är naturligtsig ieko aristokratisk oeh valde följaktligen den entla stolen å 2 gous. Oekså skedde, att medan jag å ena sidan fick till granne en gammal hedersman med röda bandet i knapphålet, satte sig vid min andra sida en helt torftigt klädd qvinna. Några kringrandrande handelsmän, eom troligen hade väderkorn af att jag var utländning — de togo mig helt visst för ;n mylord eanglais, ty de svarade yes på alla mina frågor sökte purra på mig någrt gamla teaterkikare. Mina grannar till höger och venster, mannen med hederslegioncn och osch terftiga klädda qvinnan, varnade mig båda att ej låta lure mig ef krämarnes fagra snack. Bekantskap var sålunda gjord, och de goda menniskerna vore båda så vänliga, att jag med nycket nöje fortsatte samtalet både till höger oeh :ill venster. Den goda gumman — ty min granne till renster var äfven något till åren — vann doek företrädesvis nitt deltagande. Då jag något nSrmare betraktade henne, fann jag, trots tarfligheten i hennes drägt, lenna utsökta sr et oeh renlighet som så förlelaktigt utmärker parisiskorna. Heanes hvita mössa — den hufvudbonad, som der användes af de klasser, hvilka hos oss begagna schalett — var ren som nyfallen snö. Jag vet ej huru det kom sig, men samsalet var snart inne på kriget och fälttåget på Krim. Jag förnam dervid en liten stockning i rösten hos min vänliga grsunc; jag såg upp till hennes ansigte ach jag märkte en tår dallra i honnes ögonhår. — Jag har också ea son der — yttrade hon med ljup. men stilla rörelse. En mor talar geraa om sin son, framför allt då hon kan göra det med stolthet. Jag behöfde alltså oj vara enträgen, för att få den franske, krigarens moder att berätta, huru hennes son såsom konskriberad kommit in vid kyrassiererna, huru han såsom underoffieer följt sitt regemente till Orienten, huru ban sedermera för sin skicklighet och gitt utmärkta rälförhållande redan vid års ålder avaneerat till löjtnant. — Han är den skiekligaste instruktören vid regementet, fullföljde hen, — och hans öfrerste har sagt, att om ingen olyeka händer homom, skall han vid fyratio år vara general! Jag bliekade åter upp på min granne, och åter darrade en tår i hennes öga; men från det tårade dgat sköto blixtar af den ädlaste stolthet, den renaste glädje. Det föll mig före som hade hon med ajälens Öga skådat sin son, görande sehock på en rysk kolonn, för ett i dess midt eröfra sina generalsepåletter — om iagen olycka hände honom. Den ädla qvinnans rörelse var smittsam. Medlifligt deltagande frågade jag, om hon nyligen hafi några underrättelser fråm sin tappre kon. — Ack ja, han skrifrer till mig i hvarje vecka; han är så god, min son, han glömmer ieke bort mig. Blickens stolthet försmåltie nu till den innerligaste ömhet. Jag ville fråga henne om den gode sonens aamn, för att kuuna i on fremtid följa honom på a bragders ban, som jag för honom förutsåg — ett brus ef lefrerop öfverröstade mina ord. Den kejserliga eortegea anlände; alla störtade upp från sina platser att botrakta ståten, och jag fann mig 5gonblickligen inklämd i en tät menniskomassa, vid: skild från mina gr nannen med hederslegioien och kyrassierens m . Jag sig drottning Vietoria och kejsarinnan Eugenie och kejsar Napeleon och prins Albert och ännu många andra högt uppsatta och ryktbara persencr; men jag bekänner, att denna syn icke gaf mig ful ersältning för bliecen i modersögat, der stolihet, ksrlek, fruktan, hepr aflöste hvarandra i så snabba vexling Hvad jog redan set gjorde doek Mart för mig ket som ti oxe varit dunkelt. I ett land, der len torfriga qv 8 son h igt att vid fyratio år ha genom mod och skickl at sina generalsepåletter, der blir kenskriptionen gen börda, der alciras kärlek till krigarerrkat hes säldaten och aktning derför hos kans medborgare. vu — En björsjagt. I Öfver-Luleå socken och Mörträsk bor en beskedlig nybyggare, af ett något godmedigt utseende med namn Haus Gustaf Engfors, hvilken i medlet af sistlidne Norember gick ut i skogen med yxen för att skafva aspbark åt kreaturen. Han fälide till den ändar en asp och började just skafva, då han bakom sig får böra ett groft brummande, och då ham hastigt vänder sig om får se hufvudet af en björn; som helt yrvaken och missnöjd öfver att blifva störd höll på att krypa ur sitt ide. Engfors måttsde genast ewt hugg åt björnen, men denne som i allmänhet är en utmärk fäktare,