delse, i hvilken han stod till Ryssland för bjelpen i Ungera, har han med tanken fästad på de revolutionära farorna skyndat att ställa sig under skyddet af en annan makt, som visserligen icke har stora armåer, men deremot kan disponera öfver ansenliga trupper af prester, munkar samt uppenbara och hemliga jesuiter, och för vinnande af dess gunst och skydd uppoffrat en och annan af sina suveränitetsrättigheter samt lemnat för framtiden folkbildningen och folkmedvetandet i sitt rike uti en främmande makts våld. Vid sidan af honom skall nu åter regera en kronbärande öfvermunk, såsom Klopstock uttryckte sig i sitt bekanta ode till Josef II, skrifven vid den tid, då påfven förgäfves kom till Wien för att söka afböja den då påbörjade emancipationen från det påfliga öfverväldet. Äfven med Portugal har den påfliga stolen nyligen afslutat ett konkordat, som blifvit framkalladt genom religiösa söndringar uti Portugals ostindiska besittningar, men som hufvudsakligen synes gå ut på att befästa katolicismen uti Indien, i det erkebiskopen af Goa blifvit utsedd till metropolitan och primas öfver hela Orienten, norrut till Nova Sembla, söderut till Malakka. I nordliga Tyskland har katolicismen på sednaste tiden utvecklat en liflig verksamhet genom de nya Piusoch Severinusföreningarne samt de offentliga jesuitmissioner, som bestått hvardera af flera predikanter, hvilka tågat från ort till ort i trakter med blandad katolsk och protestantisk befolkning och på hvarje ställe, der starkare tillopp af folk kunde väntas, predikat omvexlande flera dagar å rad, ofta på öppna fältet. Några tecken förspörjas dertill att denna romersk-katolska ifver äfven söker göra sig gällande i det rent protestantiska norden. I Köpenhamn har börjat utgifvas en tidning, Skandinavisk Kirketidende, hvilken är organ för den propagandistiska jesuitmissionen 1 norden. I Danmark söker man genom kringsända cirkulärer och anteckningslistor så mycket som möjligt öka abonnenternas antal, i det man visligen förtiger att tidningen är katolsk, utan endast uppgifver dess ändamål vara att verka för religion och sedlighet. I Sverge kringsändas dels friexemplar af bladet, dels afskrifter af en och annan artikel ur detsamma, gjorda af en bekant norsk eller schleswigholsteinsk proselyt, som en längre tid bortåt varit ett plågoris för en mängd tidningsredaktioner genom de kuriösa, oftai hög grad otidiga artiklar och bref hvarmed han öfverhopat dem, men som på den sednaste tiden visat en så outtröttlig ifver att åt alla håll och kanter äfven till de minsta landsortsblad, der han hoppats vinna något insteg, kringsända sina katolska epistlar, att man nästan skulle kunna tro, att det heliga propaganda-kollegiet icke försmått att antaga honom i sin tjenst. På samma gång man bör erkänna, att dessa katolska sträfvanden i norden för ögonblicket icke äro synnerligen fruktansvärda, måste man dock fästa en liflig uppmärksamhet på den allmänna katolska rörelsen i Europa, på den utmanande och agressiva karakter ultramontanismen antagit. Den bör öfver allt räcka protestantismen till lif och kraftigt motvärn. Men detta kan icke ske derigenom att protestantismen gör sig sjelf så katolsk som möjligt och förkastar sina egna konseqvenser: fri forskning och fri bekännelse. Inom den tyska protestantismen har visat sig ett sträfvande, som tydligt nog framträdt på de sednas e s. k. evangeliska kyrkodagarne, att söka af katolicismen tillegna sig en del af det hvarigenom den imponerar på och får makt öfver sinnena; ett märkligt tecken på en dylik riktning är hos oss bland annat det nya kyrkohandboksförslaget; och man har föröfrigt många exempel på huru extremerna inom de båda konfessionerna gå hand i hand. Men en förfalskad, papistiserad protestantism har, huru omgärdad med yttre skydd den än må vara, ringa motståndskraft mot katolicismen, som då kan sägas ha fördelen af större äkthet och uppriktighet, och som på den väg de då gemensamt beträda har ojemförligt större resurser och rikare hjelpmedel. Protestantismen vinner endast styrka genom att vara sann, vara sig sjelf, genom att kämpa under sitt sanna baner: forskningens och bekännelsens frihet. På den vägen har katolicismen alltid kommit till korta. sem