Vet du, Malmp, sade hon, sjag riktigt sörjer min stackars ko, min vackra snälla Rosenkulla.s Jojon, svarade klookaren, utan att se upp från sina räkenskaper, alla skola vi den vägen vandra. Hvad i Guds namn säger du, Malm! utbrast hustrun förvånad. aJojon, fortfor mannen, alla skola vi hafva samma slut... i dag dig, i morgon mig.s Bevare oms Gud för ett sådant slut! ropade frun stirrande på mannen. Hvad var det du sade, min gumma ? fråade den tankspridde klockaren, mötande sin ustrus bliek. Jag bad Gud bevara oss från ett sådant slut som Rosenkullas... hur kan du falla på sådana tankar? Jag tänkte på nämndeman Lars Larssons hustru som afsomnade i gårs, förklarade Malm; Jaså, Rosenkulla är slagtad... stackars kritter!... I lifvet gaf det: oss sin mjölk, och efter döden ger det oss sin kropp till vinterföda... Hurudant är köttet, mor? Godt oeh fett... men jag tror knappast jag Har hjerta att förtära något deraf. Jag har haft Rosenkulla i tio år... När hon hörde mina steg på gården, så råmade hon efter mig, och om morgnarna ville hon inte ta ett I Guds skapande grand förr än hon fått den I första tappen ur min hanå... stackars RoI senkullals I Det är eget nog, att landtfolket, som gifI ver sina barn så vanliga namn,deremot skäner sina kor de vackraste, såsom Rosenkulla, Rölinda, Blomsterföla, Gullperla, Majros m, fi. Malm, tror du att djuren ha förstånd ? frågade hustrun efter en stunds tystnad. j En fråga ganska kinkig att besvarav, genI mälte mannen; alla som veta, hvarföre de glädjas eller lida, måste ha förstånd, tycker