Vet du, Malmp, sade hon, sjag riktigt
sörjer min stackars ko, min vackra snälla
Rosenkulla.s
Jojon, svarade klookaren, utan att se upp
från sina räkenskaper, alla skola vi den vä-
gen vandra.
Hvad i Guds namn säger du, Malm! ut-
brast hustrun förvånad.
aJojon, fortfor mannen, alla skola vi hafva
samma slut... i dag dig, i morgon mig.s
Bevare oms Gud för ett sådant slut! ro-
pade frun stirrande på mannen.
Hvad var det du sade, min gumma ? frå-
ade den tankspridde klockaren, mötande sin
ustrus bliek.
Jag bad Gud bevara oss från ett sådant
slut som Rosenkullas... hur kan du falla
på sådana tankar?
Jag tänkte på nämndeman Lars Larssons
hustru som afsomnade i gårs, förklarade Malm;
Jaså, Rosenkulla är slagtad... stackars krit-
ter!... I lifvet gaf det: oss sin mjölk, och
efter döden ger det oss sin kropp till vinter-
föda... Hurudant är köttet, mor?
Godt oeh fett... men jag tror knappast
jag Har hjerta att förtära något deraf. Jag
har haft Rosenkulla i tio år... När hon hörde
mina steg på gården, så råmade hon efter
mig, och om morgnarna ville hon inte ta ett
I Guds skapande grand förr än hon fått den
I första tappen ur min hanå... stackars Ro-
I senkullals
I Det är eget nog, att landtfolket, som gif-
I ver sina barn så vanliga namn,deremot skän-
er sina kor de vackraste, såsom Rosenkulla,
Rölinda, Blomsterföla, Gullperla, Majros m, fi.
Malm, tror du att djuren ha förstånd ?
frågade hustrun efter en stunds tystnad.
j En fråga ganska kinkig att besvarav, gen-
I mälte mannen; alla som veta, hvarföre de
glädjas eller lida, måste ha förstånd, tycker