På det dårhus, dit hon fördes, egnades henne den ömmaste vård, ty icke blott hennes stackars föräldrar, utan äfven Erik och hans hustru samt andra vänner omgåfvo henne med sitt deltagande och sin hjelp. I fyra års tid satt hon i sin snygga, rymliga cell, gripen af ett stilla vemod och lekande med sitt långa gula hår, utan att tala, utan att igenkänna någon af sin omgifning. Först i den stunden, när dödsengeln i sin barmhertighet vidrörde hennes lif, ljusnade hennes förstånd. Hon tyckte att hon vaknat efter en lång sömn, en lång natt. Hon syntes lycklig af sina föräldrars närvaro. Hon smålog mot Erik, som lutat sig öfver hennes bädd; och när hon dog, dallrade hennes sista tårar på den hand som hon i lifvet förskjutit. II. Mr