På det dårhus, dit hon fördes, egnades
henne den ömmaste vård, ty icke blott hen-
nes stackars föräldrar, utan äfven Erik och
hans hustru samt andra vänner omgåfvo henne
med sitt deltagande och sin hjelp. I fyra
års tid satt hon i sin snygga, rymliga cell,
gripen af ett stilla vemod och lekande med
sitt långa gula hår, utan att tala, utan att
igenkänna någon af sin omgifning.
Först i den stunden, när dödsengeln i sin
barmhertighet vidrörde hennes lif, ljusnade
hennes förstånd. Hon tyckte att hon vaknat
efter en lång sömn, en lång natt. Hon syn-
tes lycklig af sina föräldrars närvaro. Hon
smålog mot Erik, som lutat sig öfver hennes
bädd; och när hon dog, dallrade hennes sista
tårar på den hand som hon i lifvet förskjutit.
II. Mr