så naturligt att hon der födes och derifrån
utgår.
Till det lyckliga valet af lokal och ämne
har författaren lagt förtjensten af en poetisk
uppfattning och en skicklig sammansättning
af händelserna, så att känslan hålles varm
medan uppmärksamheten är lifligt sysselsatt.
Endast framställer sig för åskådaren att det
fel styckets hjeltinna begår, vid det tillfälle
då hon öfverlistas af Asmodeus, är nog myc-
ket formelt och i sjelfva verket icke är nå-
got fel, utan tvertom en yttring af den re-
naste känsla, som gerna kan glöda iett men-
niskobröst — moderskärleken. Man ser hen-
ne ej heller uti de öfriga frestelserna segra
med hjelp af de makter till hvilka hon satte
sin förtröstan om kraft i striden, nemligen
tron och kärleken, utan med hjelp af utifrån
kommande erinringar, så att man tycker för-
tjensten dervid icke vara så. synnerligen stor.
Men afsedt från dessa oegentligheter, är teck-
ningen konseqvent hållen och förråder rätt
mycken menniskokännedom.
De egentliga hufvudpersonerna i stycket äro
Maria, dottren af en rik bonde; Josef, hen-
nes brudgum, och Asmodeus. Den först-
nämnda spelas af mll Nordgren, som otvif-
velaktigt med denna rol tagit ett vackert steg
frarvåt. Hon hängifver sig åt rolen med den
värma, den fullhet, som ensamt förmå alstra
ett natvwsannt spel, åstadkomma en verklig
illusion. Man ser henne derför med lika
mycket nöje såsom den glada, ystra flickan
och såsom den lidande hårdt pröfvade qvin-
nan. — Josefs rol spelas af hr Arnoldson,
hvilken ännu uppträder såsom debutant. Vi
hade nyligen tillfälle yttra oss om hr Arnold-
song första debut såsom Farinelli, och kunna
på hans andra uppträclande lämpa hufvudsak-
ligen samma omdöme. Men om han ej re-
dan såsom nybörjare havle anspråk på öfver-
seende med de brister som ännu vidlåda hans
spel, tillkämpar han sig ett sådant med sin
vackra tenor, hvilken ham här har tillfälle
att flitigt anlita uti de flera .sångnumror som
äro inlagda i rolen, — Asmodeis framställes
af hr Arlberg. Vi ha haft tillfro.dsställelsen
lyckönska denne skådespelare till framsteg
nästan i hvarje ny rol hvari vi sett hononz
uppträda och vi tro att han med ifrågava-
rande rol gjort ännu ett nytt sådant. Han
återgifver på ett lyckligt sätt de. olika skep-
nader hvari Asmodeus framträder och förstår att.
på ett äfven så lyckligt sätt till dem foga det:
diaboliska drag som ständigt bör framskyrata..
Och äfven åt det vemod, hvaraf den fallne,
men dock icke hopplöst förtappade demonen,,
ett par gånger öfverväldigas, ger hr Arlberg:
ett sannt uttryck. Den kraft oah den djupa:
känsla hvarmed han i kontrakts-seenen före--
drager den sång, som lägger i dagen det hem--
lighetsfulla -väsendets verkliga natur, gör:
detta ställe till styckets glanspunkt. Det egen-:
domliga behaget i hans röst skänker äfven åt
hans öfriga sångnumror ett intresse, som tvif--
velsutan har en betydande andel i den fram-
gång stycket vunnit.
Bonden Oswald, Marias far, är i början en
rik man, hvars hjerta är uteslutande uppta-
get af omsorgen om denna jordens goda.
Pröfvad af hårda motgångar öppnas hans;
hjerta för ömhet och vändes hans blick nrot
himlen. Såväl den stolte, penningdryge Os-
wald, som den ödmjuke och undergifne, fram--
ställas väl af br Åhman. — En gammal, för:
fånig ansedd qvinna, som fordom: varit Os-
walds trolofvade, men, af honom förskjuten,
nu blifvit hans onda genius, spelas af ml
Lindman med den sällsynta förmåga hon
eger i sådana roler. — Damian och Batli äre
Oswalds båda tjenare. Den förre spelas med
raskhet och lif af hr Kinmanson; i den sed-
naie rolen ha vi sett m:llerna Sjöberg och
Lundgård alternerå. MI Sjöberg, som eger
mera teatervana, förmår i allmänhet gifva åt
sitt spel något mera nyansering; mill Lund-
gård, fastän hon icke håller sig alldeles så
konseqvent uppe i rolen, har dock några
momenter, då en sann instinkt-leder henne,
att på ett särdeles lyckligt sätt träffa det rätta.
— Det komiska elementet i stycket represen-
teras af kyrkovärden Nepomuk Blasius, en
giftassjuk, fåfäng och penningelysten gammal
tok. Han framställes på ett ypperligt sätt af
hr Broman, som i hr Blasii skepnad enväl-
digt herrskar öfver åskådarnes skrattmuskler:.
Vi ha redan förut omnämnt de vackra de-
korationer som för detta stycke. blifvit an-
skaffade. Ett alplandskap har isynnerhrt å-
dragit sig uppmärksamhet och vunnit bifall.
bömndtinneRR—————