jag. När en hund biter någon, så får han
stryk, men hvarför biter han ej en annan
gång? Jo för han vet, att om han det gör
så får han ånyo stryk. En lat häst springer
när han får smaka piskan; hvarföre springer
han? hvarföre stannar han ej så gerna? Jo
för han vet, att om han stannar, så blir han
hudflängd tills han stupar... Kan man inte
deraf sluta något till deras förstånd ?
Men då måste också de stackars djuren
förstå, att menniskan är en ryslig tyrann,
menade fru Malm.
Inte tror jag att de ha någon särdeles hög
tanke om vår förträfflighet, svarade klockaren:
När oxen och hästen af trötthet digna fram-
för våra lass och vi ändå drifva på dem med
hugg och slag, hvad skola de väl tänka. om
oss? Hvad annat än att vi äro galna eller ena
riktiga djeflar 2 ;
Hu, så du talar!
De gråta ej, fortfor klockaren, de kunna
icke med ord och. böner röra våra hjertan;
men deras lidanden och qval borde man lik-
väl kunna läsa i deras hängande hufvuden, i
deras utstående benknotor.
Så är det, min gubbe, sade hustrun, läg-
gande rörd sin arm om mannens hals.
Men ett är det som jag är säker på att
djuren icke förstån, förklarade mannen, ooh
det är sina egna krafter...
Om oxen blott sin styrka kände,
Min vän, han vore icke slaf,
sjunger en svensk skald och jag instämmer
af hela mitt hjerta... Men det var ett väl-
signadt regriande... tyst! var det inte ett åk-
don som stannade utanför grinden ?x
Jag tror välv, svarade fru Malm; men
hvem kan väl komma så sent? Klockan är ju
nära åtta.
Kanske ett sjukbud, förmodade kloekaren;