NI VURSUKN MH, den 7 Jan, Den nya txpeditionstaxan, I. ständring, hvars ändamålsenligft att inse, är den att parter blif afgiften vid ingifvandet af ansök gler och: Å måls fullföljd i hofrätter, kolleI tatäp andra embetsverk, hörande under den har 2 Upptagna andra afdelningen. Sålunda ten 68 förr bestämda låga s. k. kansliafgifsc AA 16 sk. bko uteslutits. I Norge äfvensi Danmark är deremot förhållandet alldeles motsatt, så att s. k. sincaminationsoch Pprotokellationssalarium, der betales äfven vid mnderrätterna, till betydligt högre belopp (t. (ex. i Norge minst en half speciedaler eller (omkring 2 rdr rgs). . . Mer, äfven om man här icke velat förhöja ANCar iinationsbeloppet i öfverrätterna, så tjeNar åtminstone borttagandet af den nu ringa 2 iften, hvilken skäligen icke kan anses be7 nga någon part som i öfrigt ej är enligt Psamma lags 13 8 för fattigdom fri från lösen, : till ingenting annat än att mitska vederbörande tjenstemäns förut lagligen bestämda inkomster och derigerom grundlägga icke blott de nuvarande tjenstemännens rättmätiga anspråk på skadestånd af statskassan, utan äfven för framtiden föranleda en förhöjd löningsoch pensionstat för dylika tjenstemän. Det säkra är således en förlust för statsver: ket, hvaremot vinsten för de rättsökande i 99 fall bland 100 kommer till godo endast de ;processlystna och grälmakarne samt en hop sämre sakförare som förleda till rätte sängar och säkert icke underlåta att för egen del :staga mer betalt i samma mån som staten och .dess tjenstemän äro berättigade till mindre. Denna omständighet synes likväl i den nva expeditionstaxan vara helt och hållet förbisedd, hvilket vi för vår del anse vara en ganska väsentlig brist, helst jemväl derigenom på statsverket kastas utgifter, hvilka skäligen borde drabba de enskilda parter som sins emelJan tvista. Efter en motsatt och i vår tanke mera statsmannamessig åsigt hade taxan på expeditionslösen ock.s skäligen kunnat och bort i åtskilliga fl utan mehn för allmänheten förhöjas utötver hvad som skett; åtminstone hade der, icke bort nedsättas så, att de ntvarande tjenstemännens inkomster minskas och statsve.rket derpå förlorar, utan något slags motsvaro. nde gagn för de rättsökande. Om man derefter mera i detalj genomgår den mjya taxan och dervid följer alfabetets ordning, så träffar man öfverallt på anledningar till anmärkning. Till exempel under rubriken Bevis: Gravation å fast egendom. Lösen derför har blifvit : bestämd till minst 2 rdr bko, då tiden om:fattar 10 år. Förut utgjorde denna lösen för :stad minst 3 rdr 16 sk. bko och för landet .minst 2 rdr bko. Efter de 34 år som förflutit sedan sednaste expeditionstaxa utfärdades, hafva egendomarne å landet i betydlig mån :styckats, så att vid utfärdande af bevis om deras gravationer, nu fordras både mera tid och besvärligare granskning, än 1821; hvar. till kommer, att 2 rdr bko vid sistnämde tid, i förhållande till varuvärdena och fastighetsvärdena, då gälde åtminstone 50 om icke 100 procent mera än nu. Dessa skäl hade åtminstone bort förbjuda en nedsättning af lösen för dylika bevis rörande stadsfastighet, hvarigenom tillika städernas magistratssekreterare lida en betydlig minskning 1 sina inkomster — i Stockholm beräknas denna till 1900! å 1200 rår bko årligen. — Således blir det städernas allmänna kassa som får godtgöra denna minskning. I öfrigt kan här anmärkas en sådan otydlighet i redaktionen, att man skäligen skulle kunna ifrågasätta åt. om någon begär bevis öfver gravation af hela staden, någon högre lösen än 13 r0:; 16 sk. kbo ej får debiteras. Såsora en märklig inkonseqvens förtjenar anmärkas, att då de öfver handlingars ingifwande till andra afdelningåns embetsverk meddelade diari-bevis, hvilkas utfärdande för expeditionsshafvanden medföra temligen ringa bervär, blifvit höjd från 24 sk. till 32 sk., så har lösen för annat bevis, hvarmed besväret alltid är större och ofta kan vara mångd:abbelt samt jemväl innefatta en vidsträckt ensvarighet, t. ex. bevis, huruvida besvär blifwit anförda eller fullföljda — hvilka kunna erfordra att genomgå diarier under flera mämader, ja år — blifvit nedsatt från 1rdrbko till 32 sk., såvida bevisen tecknas å företedd handling, hvaremot, om beviset särskildt utfärdas, lösen bibehålles vid den gamla, eller 1 rdr bko. Skälet till nedsättningen i förra fallet är lika svårfattligt som till skillnaden emellan ett bevis som tecknas å en företedd handling och det som utgifves särskildt, d: v. 3. tecknas på ett särskildt pappersark. Dessutom förekommer härvid, att någon skillnad i lösen för bevis som inom de högsta embetsverken eller de som höra till tredje afdelningen utfärdas, icke är iakttagen, utan att för dessa embetsverk endast talas om särskildt utfärdade bevis,. Kan då meningen vara att t. ex. i justitierevisionen eller statsdepartementena aldrig bevis får tecknas åder företedda domar eller utslag, att besvär deremot icke äro anförda eller något dylikt? Sådant sker nu likväl tota die. Bevis öfver aflagd borgenärsed i konkursmål skall hädanefter betalas med 32 sk. bko så väl vig underrätt som vid hofrätt, men enligt 10 , 4 mom., är likväl icke någon skyldig att utlösa sådant bevis i hofrätt. Arl således meningen, att då någon före proklamadag vid underrätt besvärjer sin fordran i der eller annorstädes anhängig konkurs; lö-1 En annan fö het vi ha svå vit fria från ningar och Den befängda fantasibilden hade brustit varm an KAKA sid varklighatena hårda ande.