— Hr kammarherren m. m. Oscar Magnus
Björnstjerna har nu hedrat oss med afgifvande
af den begärda förklaringen rörande ge-
neral Canroberts af honom åberopade yttran-
de om pressens missbruk, och torde denna
förklaring med icke ringa intresse motses af
den läsande allmänheten. Dess lydelse är
ordagrannt följande:
I Aftonbladet för d. 27 dennes läses en uppmaning
till undertecknad att afgifva en öppen och otvetydlg
förklaring, sanit närmare specificera det frejdade sän-
debudets (general Canrobert) förkastelse öfver syen-
ska pressen. Då samma uppmaning blifvit redan i
nästföljande nummer förnyad, och denna gång äfven
i: en stor del af landsortspressens namn, vill jag ej
vägra att gå en så allmänt uttryckt önskan till mö-
tes, ehuru en förklaring-kunde anses mindre nöd-
vändig sedan åtminstone en tidning visat sig förstå
svenska språket och bjudit till att upplysa Aftonbla--
det och dem, hvars talan det förer, i denna, för tid-
ningsredaktioner, ganska nyttiga kunskapsgren.
Den högtidligt begärda mförklaringen ligger så
nära till hands att den, med en smula eftertanke och
kännedom af ordens betydelse, torde af hvem som
heldst kunna återfinnas just i de tvenne rader, eller
rättare tvenne ord, hvilka varit tillräckliga att upp-
vända tidningens hela vrede. De lyda som följer,
afskrifna efter Aftonbladet: Blott en sak har jag hört
generalen öppet klandra i Sverge, neml.: pressens miss-
bruks. — Af detta drager bladet följande slutsatser,
nemligen att general Canrobert var missbelåten med
svenska pressen, vuttalande sin förkastelsedoms och bröt
stafvens öfver den m. m. d.
Om Aftonbladet. vill. taga hela dess skarpsynthet
till hjelp, torde det finna, att alla dessa beskyllnin-
gar äro hjernspöken, fostrade inom dess egen fata-
bur, men på intet vis af mig uppväckta. Längt ifrån
att utsprida något dylikt, skulle jag anse sådana på-
ståenden vara både orimliga och löjliga, enär det för
en främling, obekant med svenska språket och sys-
selsatt med helt andra och vigtigare föremål än våra
tidningar, vore omöjligt att bilda sig ett omdöme öf-
ver dessas förtjenster, efter några dagars eller vec-
kors uppehåll i landet. För att underlätta tidnin-
gens möda vid utredandet af meningen i de båda
orden pressens missbruk, hvilka förorsakat den en
så obehaglig sinnesstämning på sjelfva julaftonen,
vill jag påpeka att missbruket af en sak är något
helt annat, och ofta motsatsen till saken sjelf; att
äfven det aldra förträffligaste kan missbrukas, såle-
des till och med pressen; att man ofta mest bekla-
gar missbruken af sådant hvarpå man sätter högsta
värdet; att således de ifrigaste anhängarne af tryck-
friheten borde mest beklaga dess missbruk, hvarige-
nom den obestridligen måste förlora i värde, samt
slutligen, att några citationer ur tidningsartiklar
kunna gifva ett begrepp om pressens missbruk, men
ej om pressen i allmänhet inom ett land.
Det anförda torde vara tillräckligt öfvertygande,
sfven för de dunklaste förståndsgåfvor, att i de ofta
upprepade orden ej innefattas något klander mot den
del af svenska pressen, som skattar förstånd och he-
der högre än smädelsen, som finner större behag i
att upplysa än att såra.
Hvad Aftonbladet särskildt angår, har man väl
någon gång tratt sig spåra, äfven hos det, ett visst
öfverseende med vissa af tidningslitteraturens sned-
språng ); men ett så öppet uppträdande till försvar
) Se t. ex. den sammansättning af idel misstag kal-
lad: Några ord i anledning af det sista medalj-
pregnetn, som erhållit rum, närmast intill den, äfven
på ett misstag grundade uppsatts jag ofvan sökt
besvara. Författaren af nämde artikel hade kun-
nat bespara sin vrede, och undgått att blotta sin
okunnighet, om han användt en fjerdedel af den
för dess sammanskrifvande behöfliga tid för att
söka upplysning i sak. Han skulle då hafva fun-
nit, att just de män, hvilka af honom uppgifvits
såsom förbigångne vid medaljutdelningen (genera-
lerne Bror Cederström och Edenhjelm) varit bland
de första till hvilka den blifvit lemnad, äfvensom
att, icke allenast dylika medaljutdelningar blifvit
ifrågsattan, utan äfven verkställda inom andra län-
der, t. ex. i England, der en sådan egde rum år
1851 bland qvarlefvande deltagare i krig, hvilka
förts i början af detta århundrade. Att dylika
hedersbecken icke äro så utan värde, som Afton-
bladets. insändare menar, bevisas genom de i en-
gelska. pressen under flere deeennier ofta återkom-