De skandinaviska konstnärerbas andel i sköna kensternas exposition i Paris. Vi hafva från en utrikes vistande landsman emottagit följande bref i detta ämne, med anhållan om dess offentliggörande: Paris den 13 Dec. 1855. I Morgenbladet för den 30 Nov. finnes infördt ett utdrag ur en Indberetning till Kirkedepartementet från representanten för Norges industri och konst, såsom norske kommissarien vid pariserexpositionen, E. Tidemand kallar sig. Denna Indberetning för såvidt den genom Morgendladet är bekant, förefaller mig så märkelig, att jag 3j kan underlåta att med anledning deraf yttra näsra ord. Först och främst må jag förklara, att jag icke på ninsta sätt afser att kasta någon skugga på norske sommissarien Tidemands, eller den för hela Skandiaavien gemensamme jurymannen, norske målaren Böes handlingssätt. Tvärtom är jag den förste att 2rkänna den nidkjerhed og dygtighed, hvarmed de serkat för sitt fosterlands och sina landsmäns ära ch fördelar, och jag beklagar endast att Sverge, som bestått sig med icke mindre än tvenne kommissarier, en för vår exposition i sin helhet, hr expedisionschefen Brändström, och en specielt för skön konst, artisten Höckert, med sitt val fallit på perso aer som visat så liten nidkjerhed og dygtighed när fosterlands och landsmäns intressen kommit i fråga, och lika mycket beklagar jag, att svenska konstnärer, som i detta fall delat öde med de danska, icke haft någon som inom juryn talat deras sak, under det att aorrmännen haft en juryman som velat och som, bosatt i Paris och bekant med den franska konstverlden, kunnat uträtta något. Hvad den norske kommissarien angår, vill jag endast gifva honom en välförtjent tillrättavisning för den ton af öfversitteri, hvarmed han i sin Indberetaing til Kirkedepartementet behandlar Sverges och Danmarks konst. Historien är i korthet den, att norske kommissasien är broder till den norske målaren Tidemand. Broderskärlek är ett vackert drag hos hr E. Tidemand, men den är malplacerad hos den norske kommissarien. Jag skall säga hr E. Tidemand något han 2j vet. Målaren Tidemand är en alltför sjelfständig konstnär för att behöfva höjas på andras bekostnad. Den norske kommissarien behöfver aldeles icke strysa tjära öfver brödralandens konst för att få fram Tidemand. Nu till artikeln i Morgenbladet. Den norske kommissarien berättar att flere medlemmer af juryn havde voteret for, at Tidemand skulde tildeles la grande medaille dhonneur, hvilket ogsaa var skeet, hvis flere n:o heraf havde viret disponible.v Hr kommissarien var lika litet som insändaren medlem af jurgyn. Båda kunna vi således endast genom on dit veta hvad som inom juryn passerat. Jag anser emellertid icke troligt, att fiere medlemmar, högst sannolikt endast en, till den grad misstagit sig om betydelsen af la grande medaille Thonneur. Denna medalj var endast afsedd för de konstnärer hvilka bildat skolor. För att göra detta tydligt för en hvar som något känner till nutidens konsthistoria, vill jag endast nämna några af de populäraste namn bland dem hvilka erhållit denna hedersbevisning: Ingres, Delacroix, Horace Vernet, Cornelius, Landseer, Leys. Målaren Tidemand är en stor, en populär konstnär, men icke är han chef för aågon skola. En annan omständighet som talar emot detta hr kommissariens påstående, att flera jurymän hade föreslagit åt Tidemand la grande mådaille dhonaeur, är den att jag ur en lika trovärdig källa som hr kommissarien vet, att Tidemand var den 25:te i ordningen bland de konstnärer som erhöll) 1:0 medaljen. Hr kommissarien fortsätter: for at vise, at man fandt ham veerdig til hiin overordentlige Udmersxelse, indstillede Juryen ham nesten eenstemmig til, foruden 1:o Medaille, tillige at erholde reslegionens Ridderkors, hvilket havde tilfölge, at han paa Festen 1. 15 Nov. blev rangeret under samme Fane som Aresmedaillerne, og gik med disse i Procession op til Thronen, hvor Keiseren selv tildelte ham ZEreslegionens Dekoration,. Sanningen lärer emellertid vara den, att en hederslegion blifvit anslagen åt den skanlinaviska konsten. Temligen allmänt yttrade då jurymännen, att den börde tilldelas en svensk konstnär, tandskapsmålaren Larson, som tycktes blifvit tillbakasatt, då han endast erhållit mention honorable. Denna åsigt blef bestridd under förmenande, att man ej kunde förbigå den konstnär, som utan all fråga stod i spetsen för Skandinaviens konst, och som dessatom förut hade S:t Olafsorden. Låtom: oss höra vidare! Gude fik 2: den Medaille, ler ansees for at vare lig med 1:ste, om ei den store Aresmedaille, ved de sedvanlige Udstillinger. Mention. honorablen, med bronee-medaillen, tilfaldt Böce og Morten Mäller, hvilke begge, efter den Lykke deres Sager have gjort, syntes at have fortjent noget nere. Böes mindre Held skriver sig ene fra hans Stilling som Jurymand, der gjorde det umuligt at bringe sig selv frem. Paa den lille Norske Afdeling er saaledes falden i det Hele 4 (hvarföre icke 5?) Belönninger, eller omtrent hvert 5 Billede er blevet belöonet; et maerkeligt Forhold, der ei vides opnaaet af nogen anden Nation. Sverige har kun een 1:ste Medaille (Höckert) (men uden Areslegion) 08 I Mention honorable (månne icke xmed Bronce-medaillen?), og teller langt flere n:r end vi; Danmark een 2:den Medaille og 2 Mentions (3, hr kommissarie: Exner, Bissen, Gertner); ingen af dets bekjendte kunstnere, hverken Marstrand eller Simonsen, fik Noget. — — Det bemerkes, at ogsaa Danmark var numerisk langt sterkere representeret end Norge. Dette, jeg kan kalde det, magelöse og uventede Udfald den förste Gang, vor unge Kunst optraädte i denne Verdensstad, og det ved en saa-overordentlig Anledning, skyldes vistnok för störste Delen vore kunstneres Dygtighed, men ogsaa for en Del, og det bör ei glemmes, den udmerkede Nidkjerhed og Dygtighed hos den Mand, der i Juryen representerede de forenede Rigers Kunstintresser (hvilken naiv erkännelsel), og som herved har saa aldeles tenkt paa andre, og paa atgjöre sin Piigt, at han reent bar forglemt sig. selv.n Storartadt! Jurymannen har visat en så ädel sjelfförsakelse, att han icke tagit för sig mera än menon honorable. Jag medgifver gerna att Böe försjenat denna utmärkelse, men en stillebensmålare, sm än god, dock ieke af de bästa, kan ej vid ett dant tillfä som detta erhålla större. belöning. ar Böe förtjenat mera, hvars hela förtjenst består ati att troget kopiera en vindrufklase, hvad hafva då målare med större talang och kompositionsförmåga, vare sig figureller landskapsmålare, hvad hafva de förtjent, hr kommissarie? Jag tror det ej vara erforderligt, att orda vidare om den norske kommissariens kria. Jag vill endast i förbigående anmärka att om än den franske Regering, Keiseren og en Masse Rigmend velat köpa Tidemands taflor, så hafva äfven svenske och danske konstnärer icke blifvit lottlöse. Jag vill slutligen söka att lemna några upplysningar om orsaken dertill, att S:erges och Danmarks äldre konst blifvit besegrad af den unga norska. Utan tvifvel ha vi för detta resultat att tacka bland annat den omständighet, att Sverge lika litet som Danmark eger en sådan konstnär som Tidemand. Men ännu mera har dertill bidragit, att de flesta svenska och danska konstnärer icke utställt sina lyckligaste skapelser, att de sändt alltför få af sina arbeten, svenskarne ha i allmänhet lemnat högst två, och att utmärkta konstnärer alldeles icke deltagit i denna täflan för en hel verld. Hvarföre har icke Westin sändt sin Amor, sin Hebe eller sin altartufla i Kungsholms kyrka? Hvarföre icke Kiörboe sin yktbara tafla. hyndan i öfversvämningen? Hvarföre ke Marstrand sin Barselstue eller sin Erasmus MonHvarföre icke Simonsen något af sina tidiNM Lå JR I EE fa RP PU. PTS SA (EE NEPR