De skandinaviska konstnärerbas andel i sköna
kensternas exposition i Paris.
Vi hafva från en utrikes vistande landsman
emottagit följande bref i detta ämne, med an-
hållan om dess offentliggörande:
Paris den 13 Dec. 1855.
I Morgenbladet för den 30 Nov. finnes infördt ett
utdrag ur en Indberetning till Kirkedepartementet
från representanten för Norges industri och konst,
såsom norske kommissarien vid pariserexpositionen, E.
Tidemand kallar sig.
Denna Indberetning för såvidt den genom Morgen-
dladet är bekant, förefaller mig så märkelig, att jag
3j kan underlåta att med anledning deraf yttra nä-
sra ord.
Först och främst må jag förklara, att jag icke på
ninsta sätt afser att kasta någon skugga på norske
sommissarien Tidemands, eller den för hela Skandi-
aavien gemensamme jurymannen, norske målaren
Böes handlingssätt. Tvärtom är jag den förste att
2rkänna den nidkjerhed og dygtighed, hvarmed de
serkat för sitt fosterlands och sina landsmäns ära
ch fördelar, och jag beklagar endast att Sverge,
som bestått sig med icke mindre än tvenne kommis-
sarier, en för vår exposition i sin helhet, hr expedi-
sionschefen Brändström, och en specielt för skön
konst, artisten Höckert, med sitt val fallit på perso
aer som visat så liten nidkjerhed og dygtighed när
fosterlands och landsmäns intressen kommit i fråga,
och lika mycket beklagar jag, att svenska konstnärer,
som i detta fall delat öde med de danska, icke haft
någon som inom juryn talat deras sak, under det att
aorrmännen haft en juryman som velat och som, bo-
satt i Paris och bekant med den franska konstverl-
den, kunnat uträtta något.
Hvad den norske kommissarien angår, vill jag en-
dast gifva honom en välförtjent tillrättavisning för
den ton af öfversitteri, hvarmed han i sin Indberet-
aing til Kirkedepartementet behandlar Sverges och
Danmarks konst.
Historien är i korthet den, att norske kommissa-
sien är broder till den norske målaren Tidemand.
Broderskärlek är ett vackert drag hos hr E. Tide-
mand, men den är malplacerad hos den norske kom-
missarien. Jag skall säga hr E. Tidemand något han
2j vet. Målaren Tidemand är en alltför sjelfständig
konstnär för att behöfva höjas på andras bekostnad.
Den norske kommissarien behöfver aldeles icke stry-
sa tjära öfver brödralandens konst för att få fram
Tidemand.
Nu till artikeln i Morgenbladet.
Den norske kommissarien berättar att flere med-
lemmer af juryn havde voteret for, at Tidemand
skulde tildeles la grande medaille dhonneur, hvilket
ogsaa var skeet, hvis flere n:o heraf havde viret
disponible.v Hr kommissarien var lika litet som in-
sändaren medlem af jurgyn. Båda kunna vi således
endast genom on dit veta hvad som inom juryn pas-
serat. Jag anser emellertid icke troligt, att fiere
medlemmar, högst sannolikt endast en, till den grad
misstagit sig om betydelsen af la grande medaille
Thonneur. Denna medalj var endast afsedd för de
konstnärer hvilka bildat skolor. För att göra detta
tydligt för en hvar som något känner till nutidens
konsthistoria, vill jag endast nämna några af de
populäraste namn bland dem hvilka erhållit denna
hedersbevisning: Ingres, Delacroix, Horace Vernet,
Cornelius, Landseer, Leys. Målaren Tidemand är en
stor, en populär konstnär, men icke är han chef för
aågon skola. En annan omständighet som talar emot
detta hr kommissariens påstående, att flera jurymän
hade föreslagit åt Tidemand la grande mådaille dhon-
aeur, är den att jag ur en lika trovärdig källa som
hr kommissarien vet, att Tidemand var den 25:te i
ordningen bland de konstnärer som erhöll) 1:0 me-
daljen.
Hr kommissarien fortsätter: for at vise, at man
fandt ham veerdig til hiin overordentlige Udmer-
sxelse, indstillede Juryen ham nesten eenstemmig til,
foruden 1:o Medaille, tillige at erholde reslegionens
Ridderkors, hvilket havde tilfölge, at han paa Festen
1. 15 Nov. blev rangeret under samme Fane som
Aresmedaillerne, og gik med disse i Procession op
til Thronen, hvor Keiseren selv tildelte ham ZEresle-
gionens Dekoration,. Sanningen lärer emellertid vara
den, att en hederslegion blifvit anslagen åt den skan-
linaviska konsten. Temligen allmänt yttrade då jury-
männen, att den börde tilldelas en svensk konstnär,
tandskapsmålaren Larson, som tycktes blifvit tillba-
kasatt, då han endast erhållit mention honorable.
Denna åsigt blef bestridd under förmenande, att man
ej kunde förbigå den konstnär, som utan all fråga
stod i spetsen för Skandinaviens konst, och som dess-
atom förut hade S:t Olafsorden.
Låtom: oss höra vidare! Gude fik 2: den Medaille,
ler ansees for at vare lig med 1:ste, om ei den store
Aresmedaille, ved de sedvanlige Udstillinger. Men-
tion. honorablen, med bronee-medaillen, tilfaldt Böce
og Morten Mäller, hvilke begge, efter den Lykke
deres Sager have gjort, syntes at have fortjent noget
nere. Böes mindre Held skriver sig ene fra hans
Stilling som Jurymand, der gjorde det umuligt at
bringe sig selv frem. Paa den lille Norske Afdeling
er saaledes falden i det Hele 4 (hvarföre icke 5?)
Belönninger, eller omtrent hvert 5 Billede er blevet
belöonet; et maerkeligt Forhold, der ei vides opnaaet
af nogen anden Nation. Sverige har kun een 1:ste
Medaille (Höckert) (men uden Areslegion) 08 I Men-
tion honorable (månne icke xmed Bronce-medaillen?),
og teller langt flere n:r end vi; Danmark een 2:den
Medaille og 2 Mentions (3, hr kommissarie: Exner,
Bissen, Gertner); ingen af dets bekjendte kunstnere,
hverken Marstrand eller Simonsen, fik Noget. — —
Det bemerkes, at ogsaa Danmark var numerisk langt
sterkere representeret end Norge. Dette, jeg kan
kalde det, magelöse og uventede Udfald den förste
Gang, vor unge Kunst optraädte i denne Verdensstad,
og det ved en saa-overordentlig Anledning, skyldes
vistnok för störste Delen vore kunstneres Dygtighed,
men ogsaa for en Del, og det bör ei glemmes, den
udmerkede Nidkjerhed og Dygtighed hos den Mand,
der i Juryen representerede de forenede Rigers Kunst-
intresser (hvilken naiv erkännelsel), og som herved
har saa aldeles tenkt paa andre, og paa atgjöre sin
Piigt, at han reent bar forglemt sig. selv.n
Storartadt! Jurymannen har visat en så ädel sjelf-
försakelse, att han icke tagit för sig mera än men-
on honorable. Jag medgifver gerna att Böe för-
sjenat denna utmärkelse, men en stillebensmålare,
sm än god, dock ieke af de bästa, kan ej vid ett
dant tillfä som detta erhålla större. belöning.
ar Böe förtjenat mera, hvars hela förtjenst består
ati att troget kopiera en vindrufklase, hvad hafva
då målare med större talang och kompositionsför-
måga, vare sig figur- eller landskapsmålare, hvad hafva
de förtjent, hr kommissarie?
Jag tror det ej vara erforderligt, att orda vidare
om den norske kommissariens kria. Jag vill endast
i förbigående anmärka att om än den franske Re-
gering, Keiseren og en Masse Rigmend velat köpa
Tidemands taflor, så hafva äfven svenske och danske
konstnärer icke blifvit lottlöse.
Jag vill slutligen söka att lemna några upplysnin-
gar om orsaken dertill, att S:erges och Danmarks
äldre konst blifvit besegrad af den unga norska.
Utan tvifvel ha vi för detta resultat att tacka bland
annat den omständighet, att Sverge lika litet som
Danmark eger en sådan konstnär som Tidemand.
Men ännu mera har dertill bidragit, att de flesta
svenska och danska konstnärer icke utställt sina lyck-
ligaste skapelser, att de sändt alltför få af sina ar-
beten, svenskarne ha i allmänhet lemnat högst två,
och att utmärkta konstnärer alldeles icke deltagit i
denna täflan för en hel verld. Hvarföre har icke
Westin sändt sin Amor, sin Hebe eller sin altartufla
i Kungsholms kyrka? Hvarföre icke Kiörboe sin
yktbara tafla. hyndan i öfversvämningen? Hvarföre
ke Marstrand sin Barselstue eller sin Erasmus Mon-
Hvarföre icke Simonsen något af sina tidi-
NM Lå JR I EE fa RP PU. PTS SA (EE NEPR