MM MM MMMM HH MMMMMMMMM—
sista timmarnes samtal varit ett verkligt tvångs-
arbete.
Det var med oss som med lord Lovel i visan:
Vi for, och vi for och vi for vår väg framåtp.
Men ännu sågo vi ej skymten af en viss träbro,
som blifvit oss anvisad såsom ett gränsmärke,
och som skulle vara oss ett tecken att vi full-
bordat hälften af vår resa; och det skulle na-
turligtvis vara oss en stor fröjd att veta, det
vi då troligen ej skulle hafva mer än samma
grad af otrefnad att genomgå innan vi hunno
vår förlustelseort, likt den stackars tjenst-
gossen, som, då han tillfrågades hvarför han
alltid längtade så mycket efter Juni månad,
svarade: emedan jag från den trettionde näst-
kommande Juni ej skall hafva mer än nio år
qvar att tjenan.
Slutligen sågo vi den lilla strömmens vat-
ten glindra mellan grenarne af några aflägsna
träd och helsade med förtjusning första åsy-
nen af hopp. Men då vi kommo närmare,
funno vi den ramlad och utgörande en den
mest pittoreska ruin, som skulle tagit sig sär-
deles väl ut i en skizz för ett album, men
var alldeles otillgänglig, till och med för ri-
dande och ännu mer för vagnar, så tunga
och oviga som våra. Vid denna anblick blefvo
de tvenne lejda männen på det högsta upp-
bragta och påstodo att öfveruppsyningsmannen
borde få plikta för det han tillät bron vara i
sådant -lägervall. Är det möjligtn, tänkte
jag, att dessa vildmarker verkligen hafva nå-
son öfveruppsyningsman, eller öfver hufvud
någonting som stöter på en bebodd verld?
Att här komma öfver den lilla strömmen,
om, ehuru ej bred, dock var djup och far-
18, var alldeles omöjligt; och det enda vi
ade att göra var att taga en omväg till en.
plats der den påstods vara helt grund, och!
ler man således lätt skulle kunna yada öf-!.
er den. Men då hände sig att vi gjorde i
lit för stor omväg, så att vi aldrig mera I
ommo tillbaka till stömmen, utan kommo
å långt ur vår kosa, att vi helt och hållet !
örvillade oss, hvarpå min väninna började i
erätta historier om huru benrangeln efter!