lar, har med mycken omsorg blifvit gjord a
mr G. Brunet, som tillagt lärda och gansk
märkliga noter. Det hela har utkommit dett
år i Paris uti la bibliotheque Charpentier
Ingen nekar att madame, då hon skrifver til
och med till en ogift man, i sin naiva oci
qvicka liflighet går djerft in på de mest vå
de detaljer. Det var den tidens språk. Ma
bar med skäl anmärkt att Swift, då han fram
ställde några drag af sin Stella, visar att un
der en drottnings och en Stuarts regerin
(1702-1714) till och med de engelska da
merna kunde ganska väl i sitt språk använd
ord, som för närvarande kunna begagnas blot
af samhällets drägg. Mr Brunet har i si
öfversättning icke vågat återgifva hertiginnan
bref af d. 30 Sept. och d. 3 December 170:
om utsväfningarne vid Ludvig XIV:s ho
Våväl! Hr Vehse har ej ansett sig böra iakt
taga samma återhållsamhet. Han citerar den
nästan hela och ordagrannt uti första delei
af sin preussiska hofvets: historia, med anled
ning af den store kurfurstens besynnerliga för
ordning d. 30 Januari 1686, som i sedligheten
intresse förbjöd att skicka ynglingar af stånc
utomlands utan särskild tillåtelse af högst
myndigheten. . ....
Följaktligen hindras icke hr Vehse mer:
af några konsiderationer för litterär anstän
dighet i sin historia öfver hofvet i Mecklen
burg, hvilken nyligen utkommit hes Hoffmari
Campe i Hamburg. Han tillvitar helt öppe
stora aflidna personligheter naturvidriga laster
Det är detta, som föranledt hans arrestering
och seqvestern på hans papper natten mellar
d. 11 och 12 December. Man har seqvestre:
rat hans papper, emedan man räknade på at
derigenom upptäcka hvilka de personer i Meck.
lenburg varit, som meddelat författaren under
rättelserna och materialerna.
Hr Vehses böcker utgöra en compilation.
som haft den största framgång såsom bok.
handelsspekulation. Den saknar kritiskt om-
döme och öser i mer än ett fall ur misstänkta
källor. Emellertid har den förtjenst sisom
hemtad ur en samling af i2emoirer, ur! vilka
derr meddelar alltid intressanta och ofta upp:
lysande utdrag. Hr Vehse äricke någon auk-
toritet, och en samvetsgrann historieskrifvare
skall noga akta sig att citera honom såsom
ofelbar... Men om man från hans berättelser
borttager ungefär tredjedelen såsom alltför
lättfärdigt granskadt och intaget, så återstå
dock nog för att skingra det sken af friskhe
och oskuld i sederna, hvarmed hofskribenter-
na äro redo att omgifva de tyska regerande
husens historia. Denna bok är ettslags reak-
tion emot det oanständiga och till och med
vämjeliga-smicker, som öfverflödar i de tyska
arbeten hvilka behandla samma ämnen. Man
bör läsa Vehse med varsamhet och granska
allt hvad han säger, men man bör läsa ho
nom. Dylika kompilationer hafva åtminstone
den förtjensten att leda en på spåren till den
hemliga krönikan. Man skall, för att citera
ett exempel, säkert icketro på det bref som
Vehse anför om Caspar Hausers hemlighets-
fulla lefnad, detta ryktbara barn som anträf-
fades i Nirnberg och som mördades i Decem-
her 1832 i Ansbach i Bayern.
Men man kan taga för afgjordt att många
glömt de mycket spridda ryktena i denna frå-
ga, de rykten som påstodo att de manliga
afkomlingarne af storhertig Carl af Baden
(gift med Stephanie, adopterad dotter till Na-
poleon den store, död 1818) skulle försvinna
för att lemna plats först åt storhertig Carls
farbror eller prins Ludvig, som var storhertig
från 1818 til 1830, och den siste af den
egentliga — dynastien Zähringen, och se-
dan åt grefvarnes af Hochl erg linie, sö-
ner utaf grefvinnan af Hochberg, den
förste storhertigens af Baden andra gemål,
och hvilka grefvar regera sedan 1830; att
äldste sonen till storhertig Carl och Stephanie,
född i Sept. och officielt uppgifven såsom död
den 16 Okt. 1812, skulle blifvit förbytt mot
en bondes son, som dog den uppgifna dagen
och blef begrafven såsom prins, under det
att den- verkliga bortstulna prinsen, bestämd
att mördas, men sedan bibehållen vid lif
(förmodligen af en medlidsam tjenare) uti en
fängelsehåla samt uppfostrad såsom Caspar
Hauser, icke blef mördad förr än 1832; att
den andre sonen, Alexander; död vid ett års
ålder 1817, blef förgiftad, liksom tjugo da-
gar derefter håns farfars bror, markgrefven
redrik, storhertig Carls legitime efterträdare ;
att allt detta slutligen hade varit ett verk af
markgrefven Ludvig, sedan storhertig, som
nan vet, från 1818 till 1830 och sin farmor
srefvinnan Hochbergs favorit. - Man kan
afva glömt alla dessa rykten, och det är
måhända icke så illa. Men de som skola
tro intet af detta, skola icke de vara rätt hå-
ade att besitta alla skrifter om denna be-
ynnerliga historia, utdrag ur alla den tidens
roschyrer, framför allt dem som undertryck-
es af tyska förbundsdagen och furst Metter-
ich; skola de icke med intresse erfara den
tore kriminalisten Feuerbachs åsigt (han tvif-
ade hvarken på förvexlingen af barn eller
å Caspar Hausers furstliga härkomst); antyd-
ingarne af den förtrogne rådgifvaren Varn-
agen von Ense, berlinaren, den ryktbare för
uttaren, Goethes vän, och som, närvarande i
arlsruhe i egenskap af preussisk chargå
affaires i Maj 1817, då den andre sonen af
hertig Carl och Stephanie afled, skref dessa
är, liga ord: det spädz, barnet sjuknade och
g Ng hastigt i korivulsioner, alldeles som
, sin tiu dess lilla bror (den bondson som
ulle blifvit unde stucken i stället för Caspar
auser (). Efter spaningarne för att upptäcka
Vid kongres5.en i Wien, der Varnhagen von Ense
såg storhertig Carl (sjelf död nog ung 1818 vid
en ålder af 32 år) beskref han denne sålunda:
NE NE