gifvas, då de författades, neml. under Gustaf III:s regering, utan först i våra dagar blifvit af trycket utgifna. Dr Fryxell har egnat ej mindre än 10 delar af sina Berättelser åt Carl X:s och Carl i XI:s Historia. Då Fryxell för tio år sedan jorde det bekanta anfallet mot Geijer, yttrade enne i sitt svar: Herr Fryxells behandling af Carl den tionde förbigår jag med tystnad; äfven jag ämnar skrifva denne konungs historia. — Han hade också begynt att göra samlingar till detta arbete, då döden omin-: tetgjorde hans afsigt. Men Geijers efterträdare på den historiska lärostolen i Upsala har upptagit hans afbrutna föresats och efter fleråriga förarbeten nu lemnat i allmänhetens händer Carl X Gustafs historia, utgörande första bandet af Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset. Att fortsätta behandlingen af svenska historien, der Geijer stannat, var i sanning en vansklig uppgift. Men vi våga påstå, att så vidt en särdeles vidsträckt och noggrann undersökning af källorna, ett sundt omdöme och en klar framställning anses tillfyllestgörande, har professor Carlson på ett utmärkt sätt löst den svåra uppgiften. Hr Carlsons framställning gör full rättvisa åt Carl X:s storartade och fosterländska politik i yttre och inre afseende. Hans inrikes politik bestämmes genom hans förhållande till hvad som den tiden var samhällets brinnande fråga, reduktionen. Redan före hans tronbestigning hafva om denna angelägenhet öfverläggningar egt rum mellan honom och drottning Christina. Såsom konung stod han på kronans rätt och blef härutinnan skiljedomare mellan de ofrälse stånden och adeln. Det var hans personliga inverkan, som mot adelns vilja genomdref 1655 års reduktionsbeslut, icke såsom en definitiv uppgörelse af den stora sambhällsstriden, utan såsom en begynnelse till åtgärder, hvilkas framtida utsträckning. lemnades obestämd. Verkställigheten af beslutet begynte genast med kraft, men förlamades i samma mån som de yttre farorna gjorde konungens ställning i allmänhet mindre fast och tvungo honom till varsamhet mot dem hvilkas trogna och villiga biträde hemma och i fält var honom nödvändigt. Det polska kriget, närmast föranledt af fruktan att Ryssland genom förmodade lätta eröfringar i det af tvedrägt sönderslitna Polen skulle utvidga sig bakom och innesluta de nyvunna svenska provinserna, hade till ändamål att stärka Sverges i trettioåriga kriget vunna ställning, genom eröfring af den kuststräcka som ligger mellan Liffland och Pommern; hvarvid de begge furstendömen, som i denna kuststräcka innefattades, Kurland och det Brandenburgska Preussen, antingen skulle i träda i länsförhållande till Sverge eller ännu heldre genom utbyte mot andra delar af Polen komma omedelbart under Sverges spira. Detta företag strandade på Brandenburgs vacklande politik, på Österrikes och Hollands afgjorda fientlighet. Det var. isynnerhet Hol: Tand, den tiden Europas första sjömakt, som förlamade Carl X:s segertåg i Polen. Dess flottor i Östersjön hotade hans rygg och hans förbindelse med Sverge; dess sändebud uppviglade Danmark till det-första kriget, som afgjordes genom tåget öfver Bälterna och freden i Roeskilde; dess ingifvelser afhöllo sedan Danmark från att ingå den närmare allians med Sverge, som Carl Gustaf önskade, och tvungo honom derigenom på visst sätt till det andra anfallet på Danmark för att med vapenmakt sätta sig i. besittning af nycklarne till Östersjön och derifrån utestänga sina oförsonliga motståndare. Det var icke motståndskraften hos de fiender, med hvilka Carl Gustaf kom i vapenskifte, icke ryssar, polackar och danskar, som omintetgjorde hans planer på ett svenskt östersjövälde; det var mot den europeiska diplomatien som dessa planer strandade. Häraf är klart, hvilken vigtig del de diplomatiska förhandlingarne måste intaga i Carl Gustafs historia; och han har på detta l. fält personligen utvecklat ej mindre verksamhet och snille än på slagfältet. Men för det iysande fältherresnillet, den skarpsinniga diplomatiska talangen, det okufliga modet bör man ej förbise den rent fosterländska riktningen af hans politik; man får ej neka sin beundran åt den outtröttlige och segervane krigarfursten, som motstod lockelsen att kastal sig in på en ännu större krigsteater och hel-1 dre umbar allianser oeh subsidier än lånade sitt svärd till något ändamål som ej var svenskt, Redan detta gör honom värdig den lyckan att hafva varit den som konsoliderade Sverge inom dess egen halfö. En sann och på forskning grundad skil-1 dring af Carl X och hans regering har varit så mycket mer behöflig och af historiens vänner efterlängtad, som dr Fryxells skildring alltför länge vanstält den store konungens hjeltestalt. Nu är ändtligen rätta arten af denna del af hr F:s forskning lagd i dagen för hvar och en som vill jemföra den med hr C:s arbete. Hr C., utan att inlåta sig i någon polemik, utan att ens nämna hr F:s arbete, vederlägger det i alla dess punkter. Detär den grundligaste, värdigaste och bäst förtjenta litterära tillintetgörelse som vi sett. Att fortsättningen af hr C:s arbete ej länge. låter vänta på sig, har man så mycket större skäl att hoppas, som den redan utkomne tyska upplagan går till 1680. Måtte hr C:s trägna och tröttande embetsgöromål ej alltför länge uppskjuta afslutandet af hans påbegynta verk, som i så hög grad länder samhället till nytta, vetenskapen till förkofring och honom sjelf till ära. RÄTTEGÅNGSock POLISSAKER: Tryckfrihetsmålet emot ansvarige utgifvaren för Första Fäderneslandet, kofferdistyrman Lindström, rörande ett par artiklar under rubrik Tvifvelsmål med anledning af successionsordningen, har i dag