sök från Österrikes sida skulle endast påskynda det ögonblick, då de slaviska, latinska och ungerska elementerna skola tillräckligt hafva återvunnit sin nationella existens för att betaga Österrike allt hopp om öfvervälde inom Tyskland. Dessutom, skulle ock Österrike någonsin gå öfver på franska och engelska sidan, blefve detta endast ett ytterligare skäl för det öfriga: Tyskland att sluta sig närmare till Ryssland, emedan de i förening med denna makt icke ha något att frukta af Österrike. Hvad Preussen beträffar, kan det svårligen på egen hand vinna något försteg framför Österrike inom Tyskland; men hyad Preussen kan vara ur stånd att ensamt förmå, kan det tillvägabringa med biträde af en stor främmande magt, i händelse de öfriga tyska regeringarne ge denna främmande magt anledning att önska det Preussen skall få öfvervigten inom Tyskland. Man har derför skäl att vänta det Tysklands regeringar alltid skola erkänna ieke blott fördelen, utan den absoluta nödvändigheten af ett fast förbund med Ryssland och i följd deraf alltid skola söka detsamma. fEIVdant är innehållet af detta märkliga dokument. En smula öfvervägande deraf skall sätta hvar och en person med vanligt sundt förstånd i tillfälle att begripa huru högst orimlig den inbillningen är å vestmakternas sida, att de skulle kunna med några slags konster förmå skilja den ena eller den andra af Tysklands regeringar från deras fasthängande vid detta Ryssland, hvaruti de lefva, röras och hafva sin varelse. De måste vara ryssar, en och hvar bland dem, ifrån Habsburgare och Brandenburgare, jemte Wittelbachare, Reuss-Scheiss-Gleitz-Lobensteinare, och hvad än de heta, ända ned till den regerande potentaten i Saxen-Koburg-Gotha; de äroalla ock måste vara ryssar, eller ock uppgifva sina närvarande beqvämligheter och sina förhoppningar för framtiden. LITTERATUR. L Svenska Siare och Skalder, eller grunddragen af Svenska Vitterhetens häfder intill och med Gustaf III:s tidehvarf. Tecknade af P. D. A. Atterbom. Sjette delens isednare afdelning, utgifven efter författarens död. Stockholm, Huldberg 1855. Pris 1 rdr 32 sk. bko. Midt upp i den flyktiga jullitteraturen har skickelsen kastat förenämmda -volym af allvarsammare och ovanskligare innehåll, utgörande så att säga ett litterärt testamente af en bland svenska vitterhetens under årets lopp slocknade stjernor. Professor Böttiger, åt hvilken utgifvandet af dessa efterlemnade skrifter varit uppdraget, har tillagt ett förord, hvari han med varma färger tecknar den bortgångnes sista dagars verksamhet. Sjette delens förra afdelning utkom redan om hösten 1852; de smärtsamma familjehändelser som för skalden fördystrade de efterföljande åren, nemligen hans makas sjukdom och slutligen hennes bortgång, vände hans. sinne alltmer från prosan till poesien, och han företog nu omarbetningen. af Lycksalighetens Ö, fortsatte Fågel Blå, besörjde utgifningen af Hedborns skrifter och förberedde en ny upplaga af sina egna poetiska arbeten. Det var, säger utgifvaren, först i början af innevarande år som han återtog sina siare. och Skalder, hvilkas sista afdelning . skulle upptaga Kellgren, Leopold och fru Lenngren. Det närvarande bandet innehåller den förste och den sista, men LeoId blef oskrifven. Deremot finnes efter ellgren bifogadt ett utförligt bihang, egnadt åt hans nära vän och själsfrände, Ernst Kjellander. Den lucka som läsaren finner i denna sista del är så mycket mer att beklaga, säger hr Böttiger, som man för visso vet, att Atterbom hade för afsigt att nu låta sin fordna motståndare full rättvisa vederfaras, och för detta ändamål var betänkt. på att omarbeta ett äldre utkast till-hans karakteristik i samma blida och försonande anda,: som så utmärkande genomgår hela detta arbete. För öfrigt finnes i denna del en rubrik, Strödlda tillägg till femte delen, hvilka förut varit tryckta i Postoch Inrikes Tidningar: en prolog till en tilltänkt följd af föreläsningar, hvilka det var hans afsigt att 1847 om våren hålla här i hufvudstaden öfver. Sverges äldre och nyare skalder, samt. ett poem öfver underrättelsen om Atterboms död af den danske skalden Ingemann, hvilket äfven varit tryckt i Aftonbladet. Ur den förenämda prologen eller, som den här kallas, Helsning till Svenska allmänheten, meddela vi här början, sisom på engång en ädel. andes bekännelse om sig sjelf och en värdig slutskrift till det frejdade årbete, som den svenska allmänheten måste beklaga att han icke fick fullborda. Blott ett! — Jag är (om någonting jag är) rt En Minnets man. I det Förflutna bor SEMin tankas umgängskrets, och Sagans tempel ÄF helgedomen för min offertjenst. Det gifves andar, hvilka trifvas bäst E I svunna tiders ensliga beskådning; Likt Ossian på månklar midnattshed E Bland vålnader af hjeltar, sångmör, barder; Framlockade från kumlen, eller skyn, EF Af älskande besvärjningsljud, som härma E. Lifstonerna af deras eget fordom. IKSå jag. Sjelf oförmögen, att i värf Dejhädangångna höga fäder likna, Mot deras ädla bilder har jag vändt Den trogha spegeln af en tacksam hågkomst F Och så, om speglingen är sacrn och ren, Kanske ej alldeles förgäfves lefvat. Ty icke dådlös, icke dystert sjelfvisk En sådan spegling är. Sin glans den kastar Med skär belysning öfver nutid, framtid, Och: tyder, när den målar hvad som varit, Derur ock hvad som är och: varda bör. Så, utur skumma grifters innandömen Föryngringsämnen hemtar andens lif; Liksony de nyss på mumier fonna korn Af Faraoners hvete, sådt ånyo, Som ur mångtusenårig död stått upp Till gyllne skörd på dagens åkertegar. O-— 8eeessemv.