varigare Mofrbär KOTR det här iske hblett var eng:
hal könventionel sammanraros, en genom sekler
fortsatt vanas band, som på ett så lumpet sätt bröts,
utan verkligen tvenne broderliga hjertans innerliga
förening. Men en tid af nära ,femtio år förändrar.
mycket. En ny generation har; vuxit upp mellan de
finska furarne, nya intressen hafva erhållit rådrum
nog att vinna stadga och seghet, isoleringen har.
tvungit de bästa krafterna tillbaka inom sig sjelfva,
förtrycket har framkallat ider af sjelfständighet ntaf
en alldeles specifik art; under allt detta hafva de
fordna förbindelserna med Sverge allt mer och mer
lossnat och sjelfva Runebergs poesi är ieke flyttfo-
geln, som blott för ett ögonbliek- sjunger i en främ-
mande lund; utan den redan acklimatiserade, som vis-
serligen ännu återger modersmålets toner, men som
glömt vägen hem.
Det tjenar till intet att vi härutinnan vagga oss
i andra föreställningar, hvilka äro smekande, men
illusoriska.
F;: De femtio åren hafva, som sagdt, åstadkommit ge-
nomgripande förändringar i förhållandet mellan Fin-
land och Sverge; dem de fyra åren från 1808 till
1812 naturligtvis icke hade kunnat medhinna. Carl
Johäns vid mötet i Åbo mot den från alla sidor be-
trängde ryske monarken utvisade delikatess, har
fullkomligt burit alla de förväntade frukterna äfven
i detta afseende. Men om vi måste anse oss hafva
numera förlorat rätten att återfordra Finland som en
provins för oss, hafva vi dermed ingalunda uppgifvit
vår evinnerliga rätt att på annat sätt, än återeröf-
ringens, hämnas 1808. Vi kunna utkräfva denna
hämnd förmedelst att i stället eröfra friheten åt detta
land, som en gång förråddes; vi skola säga till Ryss-
land: gif denna skatt tillbaka! Men vi skola, i stäl-
let för att behålla den för oss, gifva den till sin na-
turliga egare såsom en gärd af på samma gång vår
sekelsgamla kärlek och en hög rättvisa.
Men författaren anser att vi kunna göra än
mer, att vi kunna och böra under en allmän
folkviljas påtryckning i grund bryta traditio-
nen från 1812 och med ens länka statsskep-
pet in på annan kosa. Begagnandet af den
nya vändpunkten, såsom han tänker sig det,
sammanför han i följande råd och anvisnin-
ningar, samlade ur en instruktion som Carl
Johan i Maj 1813 — då han på grund af
ryska sändebudet, furst Dolgoruckis mer än
tvetydiga verksamhet i Köpenhamn var med
rätta vid ett, om än ögonblickligt, skäligen
dåligt humör, — aflät till dåvarande, utrikes-
ministern hr von Engeström:
C pSkrif genast — så befaller Carl Johan ehefen för
sitt kabinett — till vår diplomatiske agent den och
den- och befall honom låta vederbörande förstå att
tröts allt äro pölaekarne: beslutna att återeröfra sitt
oberoende till hyad pris som helst, samt att folk med
hufvud och hjerta stå i spetsen för detta företag; att
Österrike afundas Rysslands framgångar, hvilka för
öfrigt endast äro en följd af de råd Sverge gifvrit;
att tyskarne äro trötta vid Rysslands herrsklystna
ton! Låt samme vår agent veta att Ryssland, trots
det öfvertag det hittills haft, saldrig varit så nära
sitt fall, som just nu! Befall honom säga Porten att
Sverge skall nitiskt lemna denna makt nödiga upp-
lysningar, oeh må han ofta upprepa att Sverge och
Porten hafva samma intressen, samma faror som hota,
samma flender att bekämpa och samma mål att hinna
för att behålla sina gränser och hindra hvarje inkräkt-
ning! (Märk att det är Carl Johan, som yttrar allt
detta!) att sPorten redan förlorat allt för mycket,
samt att en enda tums land, som derutöfver frånryck-
tes detta vike, skulle blifva em olycka för Sverge! (Märk
alltid att detta är Carl Johans egna, -högstegna, be-
stämda ord!), att ett ömsesidigt förtroende derför må
blifva gängse mellan de begge regeringarne, och att
de böra meddela hvarandra allt det för dem begge
nyttiga och farliga, som de få veta! Anbefall vidare
(fortfor samme upphöjde politiker) herr den oeh den
att resa till Åbo och ålägg honom att skaffa oss så
mycket vänner som möjligt och att tala med tillför-
sigt om svenskarnes kraft och enighet! att påminna
om deras gamla vapenbedrifter, den ära de skördat vid
Narva, och isynnerhet om den tillgifvenhet de bibehålla
för finnarne! (Alltid Carl Johan sjelf, som utdelar
dessa mots dordre), Slutligen, låt underrätta, ehuru
ganska hemiigt, edra vänner i Polen, (Carl Johan
återkommer till denna nationalitet), att de ieke böra
förtvifla, och säg dem att försynen otvifvelaktigt ut-
stakat en gräns för deras olyckor osh deras släfveri,
samt ett de endast behöfva vilja för att åter blifva en
fri nation! ett folk som vill vara detta, har sällan
blifvit böjdt under oket. j
Författaren töligert för egen räkning föl-
jande, som utgör okens slutord:
Carl Johan gjorde af dessa premisser — det är
sannt — en temligen egendomlig och fri konklusion
då han inom ett halft år derefter, lemnande Fin-
land, Polen, Turkiet, man kan nästan säga: Sverge
sjelf åt sitt öde, kämpade under Leipzigs murar för
— Rysslands sak. Men de samma premisserna stå
der ännu, och ögonblicket är inne att göra den rik-
tiga konklusionen.
Vi hafva varit något omständliga i våra ut-
drag ur detta lilla arbete, emedan det rörer
de stora frågorna för dagen, emedan det är
ett votum, uttaladt af en, men troligen hyst
af många, och derföre att det förmodligen kom-
mer att framkalla en liflig diskussion, och i
några enstaka fall kanhända äfven en modi-
fierande kritik. Det är oss obekant hvad an-
språk på äkthet den Morellska urkundsamlin-
gen eger, och huruvida derför den anförda
epeschen från Suchtelen kan anses fullkom-
ligt konstaterad, och historien om händelser-
na 1848 är ännu alltför mycket insvept i
dunkel för att tillåta några bestämda slutsat-
ser; det synes oss äfven som om författaren
nog litet skiljt mellan omfattningen af de dan-
ska och de svenska neutralitetsrustningarne,
och att den danske utrikes ministerns protester
förtjent ett omnämnande. För öfrigt må det
fa erkännas att författaren är radikal och
ans åsigt för Sverges deltagande i kriget
skarpare prononcerad än någon åsigt vi hit-
tills sett genom ae uttalad; men fram-
ställningen öfver hufvud är så värdig, förfat-
taren uttalar så rena och upphöjda begrepp
em politisk moral, om folkens pligter, om
aktningen för nationaliteterna och de historiska
traditionerna, och hvarje ord genomglödes af en
så omisskännelig fosterlandskärlek — från det
servila hållet skall han otvifvelktigt utpekas
som en rysk agent — att hans arbete ej kan för-
fela att göra ett ganska djupt och varaktigtin-
tryck på sina läsare.
nd
RÄTTEGÅNGS-ocE POLISSAKER.
Uti poliskammaren har i dag ransakning hållits
angående ett våldsamt uppträde af den mest betänk-
liga art. :Poliskonstapeln i Skeppsbrotrakten Ger-
mond Dahl och extra konstapelm J. Andersson hafra
i går qväll högst illa misshandlat personer som fred-
ligt passerat Österlånggatan: För detta mål skall i
tImmaAarean utföärlket radaröras Dahl och Anderston