varigare Mofrbär KOTR det här iske hblett var eng: hal könventionel sammanraros, en genom sekler fortsatt vanas band, som på ett så lumpet sätt bröts, utan verkligen tvenne broderliga hjertans innerliga förening. Men en tid af nära ,femtio år förändrar. mycket. En ny generation har; vuxit upp mellan de finska furarne, nya intressen hafva erhållit rådrum nog att vinna stadga och seghet, isoleringen har. tvungit de bästa krafterna tillbaka inom sig sjelfva, förtrycket har framkallat ider af sjelfständighet ntaf en alldeles specifik art; under allt detta hafva de fordna förbindelserna med Sverge allt mer och mer lossnat och sjelfva Runebergs poesi är ieke flyttfogeln, som blott för ett ögonblieksjunger i en främmande lund; utan den redan acklimatiserade, som visserligen ännu återger modersmålets toner, men som glömt vägen hem. Det tjenar till intet att vi härutinnan vagga oss i andra föreställningar, hvilka äro smekande, men illusoriska. F;: De femtio åren hafva, som sagdt, åstadkommit genomgripande förändringar i förhållandet mellan Finland och Sverge; dem de fyra åren från 1808 till 1812 naturligtvis icke hade kunnat medhinna. Carl Johäns vid mötet i Åbo mot den från alla sidor beträngde ryske monarken utvisade delikatess, har fullkomligt burit alla de förväntade frukterna äfven i detta afseende. Men om vi måste anse oss hafva numera förlorat rätten att återfordra Finland som en provins för oss, hafva vi dermed ingalunda uppgifvit vår evinnerliga rätt att på annat sätt, än återeröfringens, hämnas 1808. Vi kunna utkräfva denna hämnd förmedelst att i stället eröfra friheten åt detta land, som en gång förråddes; vi skola säga till Ryssland: gif denna skatt tillbaka! Men vi skola, i stället för att behålla den för oss, gifva den till sin naturliga egare såsom en gärd af på samma gång vår sekelsgamla kärlek och en hög rättvisa. Men författaren anser att vi kunna göra än mer, att vi kunna och böra under en allmän folkviljas påtryckning i grund bryta traditionen från 1812 och med ens länka statsskeppet in på annan kosa. Begagnandet af den nya vändpunkten, såsom han tänker sig det, sammanför han i följande råd och anvisninningar, samlade ur en instruktion som Carl Johan i Maj 1813 — då han på grund af ryska sändebudet, furst Dolgoruckis mer än tvetydiga verksamhet i Köpenhamn var med rätta vid ett, om än ögonblickligt, skäligen dåligt humör, — aflät till dåvarande, utrikesministern hr von Engeström: C pSkrif genast — så befaller Carl Johan ehefen för sitt kabinett — till vår diplomatiske agent den och denoch befall honom låta vederbörande förstå att tröts allt äro pölaekarne: beslutna att återeröfra sitt oberoende till hyad pris som helst, samt att folk med hufvud och hjerta stå i spetsen för detta företag; att Österrike afundas Rysslands framgångar, hvilka för öfrigt endast äro en följd af de råd Sverge gifvrit; att tyskarne äro trötta vid Rysslands herrsklystna ton! Låt samme vår agent veta att Ryssland, trots det öfvertag det hittills haft, saldrig varit så nära sitt fall, som just nu! Befall honom säga Porten att Sverge skall nitiskt lemna denna makt nödiga upplysningar, oeh må han ofta upprepa att Sverge och Porten hafva samma intressen, samma faror som hota, samma flender att bekämpa och samma mål att hinna för att behålla sina gränser och hindra hvarje inkräktning! (Märk att det är Carl Johan, som yttrar allt detta!) att sPorten redan förlorat allt för mycket, samt att en enda tums land, som derutöfver frånrycktes detta vike, skulle blifva em olycka för Sverge! (Märk alltid att detta är Carl Johans egna, -högstegna, bestämda ord!), att ett ömsesidigt förtroende derför må blifva gängse mellan de begge regeringarne, och att de böra meddela hvarandra allt det för dem begge nyttiga och farliga, som de få veta! Anbefall vidare (fortfor samme upphöjde politiker) herr den oeh den att resa till Åbo och ålägg honom att skaffa oss så mycket vänner som möjligt och att tala med tillförsigt om svenskarnes kraft och enighet! att påminna om deras gamla vapenbedrifter, den ära de skördat vid Narva, och isynnerhet om den tillgifvenhet de bibehålla för finnarne! (Alltid Carl Johan sjelf, som utdelar dessa mots dordre), Slutligen, låt underrätta, ehuru ganska hemiigt, edra vänner i Polen, (Carl Johan återkommer till denna nationalitet), att de ieke böra förtvifla, och säg dem att försynen otvifvelaktigt utstakat en gräns för deras olyckor osh deras släfveri, samt ett de endast behöfva vilja för att åter blifva en fri nation! ett folk som vill vara detta, har sällan blifvit böjdt under oket. j Författaren töligert för egen räkning följande, som utgör okens slutord: Carl Johan gjorde af dessa premisser — det är sannt — en temligen egendomlig och fri konklusion då han inom ett halft år derefter, lemnande Finland, Polen, Turkiet, man kan nästan säga: Sverge sjelf åt sitt öde, kämpade under Leipzigs murar för — Rysslands sak. Men de samma premisserna stå der ännu, och ögonblicket är inne att göra den riktiga konklusionen. Vi hafva varit något omständliga i våra utdrag ur detta lilla arbete, emedan det rörer de stora frågorna för dagen, emedan det är ett votum, uttaladt af en, men troligen hyst af många, och derföre att det förmodligen kommer att framkalla en liflig diskussion, och i några enstaka fall kanhända äfven en modifierande kritik. Det är oss obekant hvad anspråk på äkthet den Morellska urkundsamlingen eger, och huruvida derför den anförda epeschen från Suchtelen kan anses fullkomligt konstaterad, och historien om händelserna 1848 är ännu alltför mycket insvept i dunkel för att tillåta några bestämda slutsatser; det synes oss äfven som om författaren nog litet skiljt mellan omfattningen af de danska och de svenska neutralitetsrustningarne, och att den danske utrikes ministerns protester förtjent ett omnämnande. För öfrigt må det fa erkännas att författaren är radikal och ans åsigt för Sverges deltagande i kriget skarpare prononcerad än någon åsigt vi hittills sett genom ae uttalad; men framställningen öfver hufvud är så värdig, författaren uttalar så rena och upphöjda begrepp em politisk moral, om folkens pligter, om aktningen för nationaliteterna och de historiska traditionerna, och hvarje ord genomglödes af en så omisskännelig fosterlandskärlek — från det servila hållet skall han otvifvelktigt utpekas som en rysk agent — att hans arbete ej kan förfela att göra ett ganska djupt och varaktigtintryck på sina läsare. nd RÄTTEGÅNGS-ocE POLISSAKER. Uti poliskammaren har i dag ransakning hållits angående ett våldsamt uppträde af den mest betänkliga art. :Poliskonstapeln i Skeppsbrotrakten Germond Dahl och extra konstapelm J. Andersson hafra i går qväll högst illa misshandlat personer som fredligt passerat Österlånggatan: För detta mål skall i tImmaAarean utföärlket radaröras Dahl och Anderston