af att kunna säga allt åt den älskade, som låter henne med ett visst slags intresse dröja vid äfven det minsta och obetydligaste. Man skall hafva verkligen älskat för att förstå ett sådant bref. Jag förvarar biljetten som en relik, men jag vill icke-se den aftryckt i en följetongsartikel. Vi hafva väl ändock litet hvar nåon gång i lifvet läst eller skrifvit ett sådant der den första kärlekens olivblad. De äro i allmänhet, med några små variationer, hvarandra temligen lika, och temat i dem alla är: Jag älskar dig evigt och outsägligt, ehuru detta kan moduleras på tusende olika sätt. Men huru ofta det än återkommer, det blir dock aldrig enformigt för den, till hvilken det säges, och för hvilken dessa försäkringar äro hvad luft och mat och dryck äro för oss andra hvardagsmenniskor, I åtta dagars tid bråkade jag min hjerna, för att utgissa hvem denne Adolf kunde vara, mot hvilken jag kände mig böjd att hysa en icke så liten portion afund. Skall han förstå att fullt uppskatta och besvara en hängifvenhet, så ren, så rörande, som den hvilken uttalar sig i dessa rader? Är kanske denne så tillbedde Adolf en sådan der som, för att rädda sig från en hotande spleen, behöfde offret af en ung flickas varma och odelade kärlek, en af de der våra dagars blaserade, som för några stunder söka att vinna en förnyad lifskraft genom att kyssa rosorna från en sjuttonårings kinder och bortgrumla den klara himlen i hennes öga, för att inom några veckor eller månader lemna det trogna, älskande hjertat full frihet och ledighet att under återstoden af lifvet begråta sin förlorade sällhetsdröm? Eller är han kanske helt enkelt ett hvardagslejon i glachandskar, ett sådant der som tager sig så förträffligt ut på en bal eller en promenad, men som riskerar så rasande mycket genom en närmare bekant