af att kunna säga allt åt den älskade, som
låter henne med ett visst slags intresse dröja
vid äfven det minsta och obetydligaste. Man
skall hafva verkligen älskat för att förstå ett
sådant bref.
Jag förvarar biljetten som en relik, men
jag vill icke-se den aftryckt i en följetongs-
artikel. Vi hafva väl ändock litet hvar nå-
on gång i lifvet läst eller skrifvit ett sådant
der den första kärlekens olivblad. De äro
i allmänhet, med några små variationer, hvar-
andra temligen lika, och temat i dem alla är:
Jag älskar dig evigt och outsägligt, ehuru
detta kan moduleras på tusende olika sätt.
Men huru ofta det än återkommer, det blir
dock aldrig enformigt för den, till hvilken
det säges, och för hvilken dessa försäkringar
äro hvad luft och mat och dryck äro för oss
andra hvardagsmenniskor,
I åtta dagars tid bråkade jag min hjerna,
för att utgissa hvem denne Adolf kunde vara,
mot hvilken jag kände mig böjd att hysa en
icke så liten portion afund. Skall han förstå
att fullt uppskatta och besvara en hängifven-
het, så ren, så rörande, som den hvilken uttalar
sig i dessa rader? Är kanske denne så tillbedde
Adolf en sådan der som, för att rädda sig från en
hotande spleen, behöfde offret af en ung flickas
varma och odelade kärlek, en af de der våra
dagars blaserade, som för några stunder söka
att vinna en förnyad lifskraft genom att kyssa
rosorna från en sjuttonårings kinder och bort-
grumla den klara himlen i hennes öga, för
att inom några veckor eller månader lemna
det trogna, älskande hjertat full frihet och
ledighet att under återstoden af lifvet begråta
sin förlorade sällhetsdröm? Eller är han kanske
helt enkelt ett hvardagslejon i glachandskar, ett
sådant der som tager sig så förträffligt ut på
en bal eller en promenad, men som riskerar
så rasande mycket genom en närmare bekant-