ATIVIINGALUIUUS . KAlaARKICI an Immed SaKens natur
och med protestantismens anda och i sjelfva
verket ej varit annat än en direkt rörelse till-
baka emot påfvedömet. Denna frihet i litur-
giskt hänseende fortfor ock i allmänhet inom
de reformerade kyrkorna ända in i medlet af
17:de seklet, då man hunnit blifva allt mera
öm om de stelnade formerna, i samma mån
en större likgiltighet uppenbarade sig för det
inre lifvet och derför sökte att med ett enda
slag qväfva detta lifs yttringar och derjemte
tillvägabringa denna yttre enhet, hvilken för
den kyrkliga despotismen, likasom för den po-
litiska, är så beqväm och önskansvärd. Det var
denna hos flertalet tilltagande likgiltighet för
det andliga som hade förberedt den borger-
liga maktens förmyndareskap öfver försam-
lingens angelägenheter. Den hade ock redan
på förhand gjort svenska församlingen mogen
att träda under borgerligt ok, hvarföre äfven
Carl XI:s kyrkolag af 1686 icke rönte något
motstånd, då den i 2 kap. 14 stadgar, det
alla olikheter uti sättet till att förrätta guds-
tjensten, antingen uti bönerna, texterna och
sången eller ock sjelfva tiden, på hvilken pre-
dikan bör hållas och som icke kommer öf-
verens med denna; så ock den uti handbo-
ken föreskrifne ordning böra afskaffas ge-
nem biskopårne vid visitationer och kyrko-
herdarne hvar å sin ort; hvilka embetsmän
derjemte: ålades att allmogen behörigen un-
dervisa om den nytta som en likformighet i
gudstjenstens öfning med nig hafver.s Den
udstjenstordning, som sålunda infördes, egde
bestånd i 125 år eller tills den genom kongl.
förordningen af den 7 Mars 1811 blef upp-
bäfd. Genom sistnämde förordning påbjöds
till oerygglig och oförändrad efterföljd den
handbok, som vid 1809 års riksdag af ko-
nung och ständer hade blifvit antagen, så att
det vid ansvar icke må vara någon tillåtet att
derifrån afvika.s Tiderna hade nu förändrats;
rationalismen beherrskade sinnena; såsom mo-
tiver för den nya liturgien anfördes i sjelfva
den officiella handlingen iafseende på en sti-
gande smak- och språkodling; men något
afseende på församlingarnes i behörig form
uttalade önskningar och behof fästades lika
litet nu som 1686. I förbigående må an-
märkas, att till vinnande af den afsedda kom-
letta likformigheten, åtskilliga bestämmelser
1den nya handboken saknades; en brist, som
hos vissa : domkapitel och prestmöten väckte
ej ringa bekymmer, hvarför de också funno
sig föranlåtna att här på egen hand en smula
lagstifta. Det hade nemligen ej blifvit uttryck-
ligen stadgadt i hvilket väderstreck presten
vid vissa tillfällen skulle vända ansigtet: nö-
diga föreskrifter meddelades derför härutin-
nan för tvenne atift. (Se Lunds domkapitels
cirkulär n:o 154,2 mom., Handlingar hörande
till prestmöstet i Wexiö 1836 pag. 91.) Men
huru går eller hur måhända rättare står det
väl till i de öfriga stiften? Är ej fara värdt
att den beprisade likformigheten kunde bry-
tas, så framt ej säker garanti för en full lik-
ställighet, mellan presterna äfven i denna vig-
tiga punkt vunnes, och skulle ej en sådan
olikhet störa ,rotarnes riktning, om det är
tillåtet att för ecelesia militans begagna en
militärisk term?
Vi återkomma nu efter denna lilla histo-
riska öfversigt till vår hufvudfråga. Befin-
ner sig verkligen svenska församlingen för när-
varande i den ställning, att man nu liksom
1656 oeh 1811 kan gå densamma saklöst förbi
vid afgörandet af en bland dess vigtigaste an-
gelägenheter? Är då väl flertalet af vå-
ra kristna försänkt i en sådan dvala af
likgiltighet och andlig köld, att de handlöst
vilja afsäga sig all delaktighet uti, ja ända
till rättigheten att godkänna den lagstiftning,
som skall bestämma deras sätt att dyrka Gud
Och om så äfven vore fallet, har då minori-
teten ingen rätt att afgifva sin röst iett ämne
hvaruti mindre än i något annat det numeri-
ska bör gälla som norm för afgörandet? Vi
känna ganska väl, att i formelt hänseende
om våra statsmakter gäller detsamma som
Blackstone yttrade om Englands parlament,
nemligen att lagligen allt kan göras af det-
samma, utan detsamma deremot ingenting.
Men om man på kyrkliga förhållanden strängt
vill tillkämpa denna grundsats, upphäfver man
ej på samma gång församlingent frihet, och
äfventyras ej Länved i högre grad, än man
synes vilja tro, statens innersta bestånd? Har
regeringsmakten genom sina förordningar, Ri-
kets Ständer genom sina beslut i hithörande
ämnen verkligen visat sig vara så fullt kom-
petenta domare i andliga ting, att de icke
ens skulle vilja lyssna till rösten från de djupa
lederna af ett folk, som börjat vakna till med-
vetande af sina högre behof? Att Ständerna
ej representera kyrkan, synes omsider blifva
allt mera klart för hvar och en som vill göra
sig mödan att undersöka hvarom frågan
egentligen handlar. Att clerus eomitialis en-
sam ännu mindre, om möjligt, gör det, torde
medgifvas af dem bland dess egna medlem-
mar, hvilka ej förstelnat i hierarkiska opinio-
ner. Ville man ock, såsom några tyckas för
sed hafva, itudela menniskoslägtet i tvenne
skarpt afsöndrade klasser, prester och lekmän,
så synes äfven med ett sådant oevangeliskt
antagande föga billigt, att den ena klassen
skulle nödgas blindt antaga hvad den andra
finner för godt att förordna - till den förras
eller, om man så behagar, gemensam efterrät-
telse. Anser man åter församlingen såsom ett
organiskt helt, hvars lemmar kunna och böra
verka hvar efter sin gåfva, såsom en skola,
der presterna på sin föja äro att betrakta så-
som fritt valda monitörer, så lärer bestäm-
mandet af den yttre ordningen ännu mindre
böra läggas uteslutande i läroståndets händer.
Hvad statens åtgärd härutinnan vidkommer,
synes det i sanning vara en bland de säll-
sammastes anomalier, att, då verkställande mak-
ten infordrar utlåtanden från enskilda, t. ex.
rust- och rotehållare i mål som röra deras rätt,
innan den fattar sitt beslut, stadganden, som
röra det för den enskilda menniskan vigtiga-
ste, vidtagas utan målsegandens hörande.
På grund af hvad vi här ofvan sökt visa
och antyda, blifver det sålunda, enligt vår
oförgrivpliga mening. oundväncliot af nöden.