STOCKHOLM, den 29 Nov. Då vi nu snart, troligen redan i morgon, hafva att vänta redogörelser i de danska tidningarne för general Canroberts mottagande i Köpenhamn, torde det ej vara utan intresse för våra läsare att se Hvad den danska pressen yttrar i ämnet; och vi meddela derföre här nedanföre några ganska tänkvärda och ädelt framställda betraktelser i Fadrelandet öfver den närvarande brytningen samt den ställning som Danmark särskildt och de skandinaviska makterna i allmänhet böra och kunna derunder iakttaga, till hvilka betraktelser generalens besök i Stockholm oeh väntade ankomst till Köpenhamn gifvit närmaste anledningen: General Canroberts vistelse i Stockholmpb. yttrar Fedrelandet, synes hvarken hos vår regering eller hos folket här i landet väcka en så liflig uppmärksamhet, som den utan tvifvel förtjenar. Regeringen synes alldeles icke tillägga den någon politisk betydelse, då hon icke en gång dragit försorg om att vårt sändebud i Stockholm, grefve Scheel-Plessen, befunnit sig på sin post, utan har låtit våra diplomatiska förbindelser med svenska hofvet i närvarande ögonblick besörjas af en ung hr Hagemann. Och att allmänheten icke sysselsätter sig mycket dermed, torde kunna skönjas deraf, att Morgenposten är det enda blad som på sista tiden behandlat vår utrikes politik ... Emellertid är ämnet väl värdt att omtalas och begrundas, och ju närmare den dag nalkas då generalen kan väntas hit till staden, desto mindre kan sådant uppskjutas. Att med general Canroberts sändning hit till morden är förenad någon annan afsigt än att till konung Oscar öfverlemna hederslegionens storkors, kan icke betviflas; åsyftade den icke något annat, skulle man ha skickat någon fin hofman, icke en af kejsaredömets dugligaste generaler, som i sin person representerar de ärofulla minnena från Alma och Inkerman. Generalen må vara huru litet dilomat som helst — diplomatiskt biträde kan han ju finna vid hvarje fransk legation — så är det otroligt, att en så betydande person skulle ha blifvit skickad till Stockholm blott för artighets skull; långt snarare kan man deraf sluta, att han icke är skickad att afsluta någon egentlig traktat, utan för att göra förtroliga meddelanden och träffa personliga öfverenskommelser, som sedan kunna tjena till grund för diplomaternas arbete. Och hvarpå skulle sådane meddelanden och aftal kunna gå ut, om ej på den stora sväfvande frågan, striden mellan östern och vestern samt Sverges och Norges förhållande till densamma? Visserligen tala ännu igår eljest väl underrättade korrespondenter om ett giftermålsförslag; men utom det att för besörjandet af ett sådant ärende skulle alltid en diplomat vara vida lämpligare än en zuav-höfding, så kan den svensk-norska prinsessans svaga helsa cke vara okänd i Paris, och det är tillika mindre sannolikt, att man i en tidpunkt, då kejsarinnan lofvar lifsarfvingar, skulle vara så särdeles angelägen om att få den föga populäre prins Napoleon förmäld). Det återstår alltså blott den sannolika förklaring, att general Canrobert är skickad, officielt för att öfverlemna hederslegionens storkors, i verkligheten för att meddela konung Oscar kejserliga önskningar och planer angående nästa års fälttåg, göra sig underrättad om hans tanke i afseende på dessa och, i händelse den befinnes gynnsam, göra förberedande aftal om deras utförande. Detta förutsatt, hvad kan väl vara eller blifva Sverges beslut? Derom förljudes ännu alldeles intet. Att sluta af de lysande fester som betecknat generalens närvaro, skulle man snarast tro, att svenska hofvet hade i sinnet att, under de vänskapligaste försäkringar och de mest utsökta artighetsbetygelser, undskylla sig och bevara sin passiva hållning. Skall man deremot dömma efter de folkdemonstrationer som likaledes nästan dagligen egt rum i Stockholm, så kan man antaga att folkinstinkten tror sig ha märkt regeringens afsigt; och hon synes också hå måst sträfva att förebygga yttringar af folkopinionen, som icke kunde undgå attien viss grad göra hennes ställning vansklig, ifall det var hennes fasta beslut att icke låta rubba sig ifrån sin neutralitet. Man vet således ingenting, förutom rykten och förmodanden, som icke ha någon säker grund, och man skall sannolikt ännu på länge icke få veta något bestämdt. Afslår svensk-norska regeringen en erbjuden allians, så ligger det i de allierades intresse, att så länge som möjligt dölja detta afslag, och ingår Sverge och Norge alliansen, så skall dessa länders regering önska att den hålles hemlig ända till dess alla hennes förberedelser äro fulländade, Det skulle då endast vara indirekt och genom förberedelserna som man snart skulle kunna draga några slutsatser; men för en sådan händelse har våra brödraländers regrng varit förutseende; hon har länge i stillhet förberedt sig på krigets möjlighet, så att inga förberedelser, som kunna väcka uppmärksamhet, behöfde företagas förr än framemot våren. Uti intetdera fållet skall man heller förhasta sig med att fatta sitt beslut; så länge man kan undgå att bestämdt afgörande uttala sig, skall man utan tvifvel uppskjuta det. Är man benägen att ingå på ett deltagande i kriget, så må man först försäkra sig om möjligast bästa vilkor, och dessa vin) Fedrelandet har härvid för ögonen en helt annan version af ryktet om ett giftermålsprojekt än den som här och annorstädes varit gängse, om en ifrågasatt förmälting emellan den äldsta af våra ärfprinsar och den engelska kongl. prinsessan.