BLANDADE ÄMNEN. Löjtnant Bellets memoirer. (Slut från lördagsbl.) Med sPrinee Albertss ankomst till Diseo-ön sluta Bellots reseanteckningar. Lifvad af önskan attfortsätta den påbörjade efterforskningen och ännu allt jemt hoppandes en lyeklig utgång, förskaffade han sig sommaren 1853 tillstånd att inskeppa sig på Phoenixas, under kapten Inglefields befäl, som fått i uppdrag att tillföra sir Edvard Belehers expedition proviant. Det var på denna sin andra resa till Pölarhafvets ogästvänliga regioner som han fann sin död. I den af hr Julien Lemer författade biografiska notis, som åtföljer Bellots anteckningar; beskrifves denna katastrof på följande sätt: sKapten Inglefield hade två dagar förut lemnat sPhoepix, föratt uppsöka kapten Pullen,; hvilken under en hel månad saknats på sitt fartyg North Stars, som låg i Erebusviken. Det var hans afsigt att genast efter sin återkomst taga nödiga mått och steg för att till sir Edvard Belcher fortskaffa amiralitetets depeseher, hvilket också i sjelfra verket utgjorde hufvadändamålet med Phoenix expeditiob. Då nu kapten Pullen, straxt efter Inglefields afreså, kom tillbaka, oech Bellot visste af huru myeken vigt det var att de omnämnda depeseherna så fort som möjligt komme fram, så ansåg han, som alltid vår beredd att trotsa hvarje fara, det för sin pligt ak ieke afvakta sin ehefs återkomst. Efter en öfverläggning med kapten Pullen, som qvarstannade som befälhafvare öfver begge skepsen, begaf han sig den 12 Augusti på väg, åtföljd af qvärtermästaren på sNorth Star, eeh tre matroser samt försedd med er släda och en kanisehukanot. Män förmödade att sir Beleher skulle vara att finna i Wellingtonkanalen, i närheten af Cap Belcher. Till följd häraf ställde den lilla skaran sin kosa åt detta håll, följande alltjemt östra stranden af kanaleb. Sedan de den första dagen hunnit ända till3 mil nära är Innis, gjorde de följande dagen halt på ett lossnadt isblock, omkring 3å mil från Cap Bowden. De voro nu på 3 mils afstånd från land; der Bellot ämnat uppslå sitt nattläger och som han trodde sig kunna upphå med sin kautsehukanot. Men sedan han två gånger blifvit drifven tillbaka af häftiga vindstötdr från sydost, beslöt han att låta två af sina följeslagare, Harvey (qvartermästaren på North Star) och Madden, förnya försöket. Det lyckades; och så snart de båda karlarne upphått land, fastgjorde de en tross vid stranden, på hvilken tre paekor af det medförda bagaget transporterades öfver från slädan. Man var i begrepp att hala öfver en fjerde, då Madden, som stod i vattnet ända till medjan; såg isen skilja sig från. stranden ! och sätta sig i rörelse utåt kanalen. Bellot ropade åt honom att: släppa trossen. Dock kan ännu en ansträngning göras! Ännu är hoppet ieke förloradt! Men isstyckets rörelse är så hastig, att innan man hunnit företaga något är det redah långt från land.. Jag steg då upp på en kulle, sägör Nadden, för att kunna se hur det giek dem. Jag märkte att de drefvos allt längre ut till sjös. I det ögonbliek jag förlorade dem ur sigte, stodo matroserna bredvid slädan, och hr Bellot syntes på högsta spetsen åf det fiytände isberget. Vid dennå timma blåste vinden starkt fråg nordost, hvarjemte föll söö,r et På denna flytande ismassa, som sålunda af den rasande stormen drefs mot norr, befunno sig den olyeklige Bellot och två matroser, William Johnsob oeh David Hook. Eftor fåfänga ansträngningar att till sitt skydd begagna tältet som låg på deras släda, sökte de med sina knifvar bilda en urholkning i isen. Men låtom oss höra Johnsson. Hans berät telse är okonstlad och högst rörande. Hr Bellot:, säger han, satt och språkade med oss en half timmas tid om vårt farliga läge. Jag sade till honom, att jag icke var rädd, och att den amerikanska expeditionen drifvits af isen både hit och dit, just i denna samma kanal. Jag vet dets, sade han, woch om den allsmäktige vill beskyddå oss, skall icke. ett hår krökas påvåra HKufruden.s Derefter frågade jag hr Bellot hvad han trodde klockan kunde vara. Omkring half nie. svarade